Ovanstående rubrik är egentligen missvisande. Det är inte Afghanistan som går upp i lågor utan snarast drömmen om att av detta i Mellanöstern placerade bergsland kunna skapa någonting som ska likna Norge. Efter tjugo års ockupation, triljoner dollar i utgifter och ett otal förlorade människoliv har det nu, när trupperna dragits tillbaka, blivit smärtsamt uppenbart att allt detta var totalt förgäves. Närvaron av utländska trupper kunde hålla talibanerna på avstånd från makten, men i grunden kunde de inte förändra någonting.
Det får mig att tänka på ett citat från Karl Marx som aldrig slutar att vara relevant.
Historien upprepar sig alltid två gånger. Första gången som tragedi och andra gången som fars.
Tragedin i detta fall är kriget i Vietnam och farsen är så klart Afghanistan. I båda fallen gäller det år av meningslös och kostsam krigsföring som i förlängningen slutat i vild reträtt. En illustrativ och ikonisk bild från Vietnam är hur en helikopter lyfter från en regeringsbyggnad i Saigon. Liksom för att sluta cirkeln har en närmast identisk bild släppts från vår tids vilda flykt från Kabul. Afghanistans president lär dessutom ha flytt fältet i en helikopter lastad till bristningsgränsen med en stor summa av ohederligt intjänade dollar.
Ingenting av detta är ägnat att förvåna. Jag vågar tro att vem som helst som äger lite bondförnuft och grundläggande historiekunskaper hade kunnat räkna ut att ingenting av detta var hållbart. Det är inte för inte som Afghanistan kallas ”Imperiernas grav” och tidigare betingat mäktiga motståndare som det Brittiska imperiet och Sovjetunionen. För liberala världsförbättrare och neokonservativa krigshetsare är det emellertid inte omöjligt att det hela resulterar i stor förvåning. Det finns säkert de mer cyniska även bland dessa, men hos många har det funnits en klockartro på att kombinationen av överlägsen amerikansk vapenmakt och den liberala demokratins lockelser ska kunna skapa underverk.
Rent allmänt finns inom vårt politiska tänkande en fundamentalt felaktig inställning till de här frågorna. Det leder till att samma misstag kan begås gång efter gång. Afghanistan var den första av flera skadliga och missriktade invasioner som kom att bli en plåga både för regionen och omvärlden under början av 2000-talet. Strax därefter följde ju Irak, som möjligen kom att bli ännu mer skadlig i och med att den lade grunden för uppkomsten av IS-kalifatet. Något årtionde senare var det dags igen och denna gång var det Libyen och Syrien som stod på dagordningen. Som kvitto på ”framgången” kan nämnas att det i Libyen efter invasionen pågår regelrätt slavhandel, någonting som inte var fallet tidigare.
Den cyniskt lagde kanske invänder att det inte så mycket är ”tänkandet” som felar här, så mycket som det handlar om ljusskygga krafter som söker exploatera och destabilisera regionen för att främja sin egen sak. Dessa låter sig naturligtvis inte luras av pretentiösa formuleringar om demokrati och mänskliga rättigheter. De förstår precis vad det handlar om och gör sig inga illusioner om att goda föresatser skulle vara drivkraften. Men utöver dessa finns ändå ett sätt att tänka – en inställning till politik och historia – som jag skulle säga är representativ för stora delar av allmänheten, politikerna och de intellektuella. Här handlar det mindre om kallhamrad intressepolitik och mer av att följa en tankemodell som är djupt felaktig.
Målsättningen för både Afghanistan och Irak sades vara så kallad ”regime change”, alltså att man skulle avlägsna de styrande för att på så sätt bana väg för någonting nytt. Bara exempelvis Saddam Hussein avsattes skulle vägen vara banad för demokrati och mänskliga rättigheter. Två årtionden av empiri har nu vederlagt denna föreställning grundligt. Men så mycket empiri är egentligen obehövligt. Ett enkelt tankeexperiment kunde ha vederlagt den lika bra. För ingen skulle väl på ett motsvarande sätt tro att svenskarna på ett par årtionden hade anammat en totalt annorlunda politisk och social kultur bara för att Stefan Löfven avsattes av främmande makt? Det faller på sin egen orimlighet, men av någon anledning skulle folk i Mellanöstern fungera annorlunda i detta avseende.
Kanske ligger problemet i att det finns en föreställning, eller till och med dröm, om att alla folk i världen omedelbart skulle ansluta till västerländsk modernitet om de bara gavs möjligheten?
Det kanske låter som en dum fråga, men varför skulle det vara önskvärt att förvandla samhällen i MENA-regionen till någonting som ska likna västerländska motsvarigheter? Frågan låter sig ställas eftersom det, bisarrt nog, samtidigt med invasionerna pågått stora invandringsströmmar till Europa från samma regioner som invaderats. Det kan sammanfattas under parollen:
Bring them here, fight them there.
Ett av de avgörande argumenten för invandringen har alltid varit att vi behöver ett inflöde av just dessa människor för att berika och vitalisera vår kultur. Tydligen finns där någonting som vi är i skriande behov av här. Oklart vad.
Men varför då ett så stort behov av att förändra deras kulturer och styrelseskick till den grad att det är nödvändigt att bekriga dem för det? Åtminstone framstår det som något motsägelsefullt eftersom man med en parallell tanke menar att vi har ett enormt behov av dessa människor för vår kulturella och samhälleliga utveckling. Det tycks ju egentligen inte finnas någon opinion för att erkänna ett samhälle som lyckat om det inte ryms inom ramarna för västerländsk modernitet, så vad skulle de möjligen kunna tillföra oss? Varför skulle samma människor vara dåliga där men bra här?
Här finns en paradox som inte går att missa. Förutsatt förstås att man inte är bekännande liberal. Då tycks det finnas en aldrig svikande förmåga att med diskreta medel trolla bort tillvarons motsättningar. Men inte ens en modern liberal borde väl kunna misslyckas med att uppfatta att denna ekvation inte går ihop?
Det brukar ibland heta att intresset inte ljuger. Som jag skrev tidigare har stora delar av Mellanöstern-politiken företagits utifrån kallhamrade och intressedrivna föresatser. Resultaten har varit ödesdigra, men i grunden beräknade. Emellertid tror jag att denna linje hade varit betydligt svårare att driva om den inte hade varit möjlig att beslöja i ett idealistiskt världsförbättrarnit. Det förefaller ju som så mycket mer ädelt att kämpa för demokrati och kvinnors rättigheter, mot islamism och förtryck, än vad det gör att höja sina vapen för Israels geopolitiska intressen, exploatering av oljeresurser, eller det krigsindustriella komplexets avsättning för sina produkter.
Invasionen av Afghanistan kommer stå som symbol för inledningen av en era av katastrofal Mellanöstern-politik från USA:s sida. När den nu avslutas är man redo för nästa steg i utvecklingen: den kaotiska situationen ska användas för att legitimera och motivera ytterligare invandring till Sverige och Europa. En pålitlig propagandist som Expressens Magda Gad var snabb i vändningarna när det gällde att etablera denna nya linje på dagordningen. Närmast oavsett vad som händer i världen kan man alltid vara tryggt förvissad om att det kommer att användas för att motivera ökad invandring. Detta känns lika säkert som det tidigare gjorde att talibanerna en dag skulle vänta ut sina amerikanska ockupanter.
