lördag, september 18, 2021
HemKulturÅter till den hedonistiska dyn

Åter till den hedonistiska dyn

Religiositet har väl sällan varit kringgärdat med så mycket förvirring och ängslighet som i vår egen tid. Det heter att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, vars befolkning i allt lägre grad deltar i liturgisk verksamhet eller (som det slarvigt heter) går i kyrkan. Samtidigt pratas om nutiden som »post-sekulär« vilket skulle betyda att den sekulära eran är förbi.

Sannolikt är det så att talet om att vårt samhälle är sekulariserat refererar till kristendomen medan det post-sekulära anspelar på att många andra religioner – i synnerhet islam – och dess utövare dels har blivit fler, dels syns i det offentliga rummet tydligare än en kristen person.

Samtidigt är tendensen allt mer påtaglig att man från statens sida gärna vill placera alla troende människor i samma fålla. Detta väcker frågan om vad begreppet »troende« har för värde och betydelse idag? Åter igen: i ett kristet enhetssamhälle var den troende kristen. Idag är det inte alls självklart, vilket gör landskapet mer komplext.

Samtidigt som allt fler menar att ”alla tillber samma gud” och statens transfereringssystem för bidrag till samfund önskar att slipa bort skillnaderna mellan exempelvis kristen lära och islam, uppfostras medborgarna in i en synkretistisk statsreligion där man snarare identifierar sig som »troende« än »en Guds skapelse och avbild«. Det hela blir mer inkluderande och i samklang med värdegrunden vilken inte har utrymme för en stridande kyrka (Jfr ”Ecclesia Militans”).

Parallellt med detta kompliceras bilden ytterligare av egocentrismen samt såväl den etiska som den psykologiska hedonismen som efter 1800-talet förkastades men som nu måste sägas vara tillbaka. Hedonismen har – enkelt uttryckt – som absolut mål, maximal njutning.

Vad gör då en egocentrerad person som önskar någon form av rituella inslag som appellerar till ett högre väsen, men utan att bli förknippad med en majoritetsburen statsreligion? Jo, här ligger ny-hedendomen nära till hands. Den rymmer många olika riktningar; lite som ett smörgåsbord där det är möjligt att välja och vraka mellan olika gudar och gudinnor, schamanism och new-age. Beroende på hur kulturellt traditionalistisk du anser dig vara, eller ekologisk, eller nationalistisk eller… så finns det en inriktning som går att införliva i sitt eget mikrokosmos.

Så med stöd i statlig politik och dess styrning av bidrag till samfund i kombination med en framväxande hedonistisk etik hos ett egocentrerat folk trycks en kultur; en civilisation tillbaka ner i det träsk den en gång restes upp ur med möda. Kristendomen växte till i världen med ett radikalt, livsomvälvande alternativ till den tidens hedendom. Men det skedde alltså inte utan möda och uppoffringar. Det krävde sina krigare.

Det är, såhär i den yttersta tiden, slående att läsa Pauli brev till Timoteus:

”Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!” (2 Tim 3:1-5)

Det kommer att krävas att vi fostrar en ny generation krigare.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här