onsdag, september 15, 2021
HemKulturAtt äga sitt land

Att äga sitt land

För att själv inte framstå som icke-god är man inte bara beredd, utan även i full färd med att låta människor från främmande kulturer obehindrat ta sig hit, etablera sig och ställa krav på att det redan existerande skall anpassa sig. Sett i såväl historiskt som militärt perspektiv är det fullt logiskt att beskriva detta med begrepp som övertagande eller invasion. Men kanske mest tragiskt som kapitulation.

”Man” i sammanhanget är den som aktivt eller omedvetet väljer att bortse från de egna banden till historia, tidigare generationers slit samt gynnsamma värderingar. Anledningen till den bortträngningen är som det alltid är med försvarsmekanismer, att annars skulle man behöva hantera en konflikt, eller kognitiv dissonans, som hade måst sluta i att man erkänner sig som, just, ”icke-god”.

Att vara ”god” är just nu ett hyperkorrekt beteende. I stället skulle man kunna använda begreppet ”majoriteten”. Det ligger närmre till hands för att förklara det psykologiska i vår tids politiskt korrekta kultur: människan vill tillhöra majoriteten. Och då gärna en vinnande majoritet. För att inte utmärka sig; för att få lov att tillhöra och – som sagt – för att vara på den vinnande goda sidan. I det ligger också att det samtidigt är moraliskt rätt att trampa på minoriteten eftersom den, i denna dikotomi – detta sammanhang – per definition är ond. Och man vill ju inte vara ”ond”.

Att människor (inte sällan politiker) beter sig som vindflöjlar och ändrar ståndpunkt i förhållande till opinionen är ett utslag av detta. Det är också då den kritiska massan tippar över som åsikter byter etikett från att ha varit “onda” till att bli “goda”. Eller i alla fall “krasst realistiska”. För hur det än är så kommer realismen alltid att bita idealismen i svansen. Det är bara en fråga om opportunism.

Detta snabbt beskrivna ligger som en blöt yllefilt över vårt samhälle och är en förklaring till att det är så svårt att diskutera det som just nu sker. Samtidigt som det i en sällan skådad takt larmas och rapporteras om att staten och dess myndigheter inte har någon koll på skeendet. I stället tuffar staten på med att stifta och tillämpa lagar riktade mot dem som är kritiska. Allt med målet att klamra sig fast vid makten. Allt tal om kapitulation fördöms som subversiv propaganda. Krig är fred, får vi lära oss och att allt går rätt till eftersom det sker demokratiskt, inklusivt och med den goda multikulturella statens fasta hand i inbillad ledning.

”Man” behöver terapi. Kognitiv beteendeterapi. Det vill säga lära sig hantera hur man tänker kring dessa frågor. Ett sätt att göra det är att utsättas för frågor, påståenden och logiska resonemang. De två mest grundläggande och i sammanhanget brännande frågorna är:

  1. Är det din mening att det existerar svensk kultur?
  2. Är det din mening att den är skyddsvärd?

Du kanske menar att det inte finns någon svensk kultur och därför heller inget att bevara. I förlängningen av det skulle man kunna argumentera för att den kulturella brist som råder måste fyllas med något. Alltså lämnar vi över nycklar, hem och jord till människor från andra kulturer vars uppgift bli att berika oss. Det kan också vara så att du hävdar att det existerar svensk kultur men att du samtidigt menar att den inte är skyddsvärd; att den är utbytbar. Är du ”god” är det något av dessa alternativ du måste basera ditt resonemang på.

Som utmaning för tanken skall vi göra en jämförelse. Det finns ju fler länder på vår jord:
Anser du att palestinier har rätt till ett eget land? Har islänningar, vitryssar och kongoleser det? Finns det någon specifik kultur på Island, i Vitryssland eller i Kongo? Förmodligen kommer de flesta att svara att alla andra nationaliteter har såväl rätt till sitt eget land som en egen kultur värd att skydda och bevara.

Ett annat resonemang är att Sverige existerar och att här finns specifik kultur vilken är värd att bevara och föra vidare. I likhet med islänningars, vitryssars och kongolesers. Att varje nation, varje folk och varje kultur äger sin giltighet i sig själv och i möten med andra. Det är ju också det som kan vara lite spännande när man vill uppleva en annan kultur; att det faktiskt företas en resa för att den bäst upplevs på plats på Island, i Vitryssland eller Kongo.

Det handlar alltså om självbilden. Synen på oss själva som så präktigt goda, ja självgoda, ligger oss i fatet när det gäller att skydda det vi är och vad vi har. ”Man” hade helt enkelt mått väl av att skakas om lite; att uppleva en del obehag för att komma till insikt om att det mesta av denna förmenta godhet mest bara är fernissa. Under ytan döljer sig, även bland de svenska folken, en rå och hävdvunnen realism. Som det är hög tid att locka fram nu innan staten har låtit fullborda kapitulationen.

För regimens män spelar det nämligen ingen roll. De har sitt på det torra ändå. Men för oss som lever och verkar på eller av jorden är det nödvändigt: vi äger detta land. Det är sedan gammalt och det är gott.

 

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här