lördag, juli 24, 2021
HemOpinionBättre fäkta än illa fly

Bättre fäkta än illa fly

Det är många som av en eller annan anledning funderar på att flytta från Sverige. Ett antal familjer och enskilda har redan gjort det. En orsak som ofta hörs är att ”Sverige är förlorat och jag vill leva i ett lugnare klimat”. Inte sällan fortsätter de som flyr utomlands att vara kritiska till tillståndet i det forna hemlandet. Även offentligt. En fråga som i flera år härjat i mig är om detta är moraliskt försvarbart?

Förklaringarna till att flytta utomlands är säkert lika många som de som gör det. Karriär, kärlek, äventyr, miljöombyte etcetera. Det som är nytt nu – menar jag – är vad som alltså uttrycks i termer av att ”det är kört”. På ett plan är det förståeligt: oviljan att på plats och i realtid bevittna situationen. Eller förfallet. Men, att bosätta sig i ett annat land och därifrån ondgöra sig över sakernas tillstånd? Borde inte all vaken tid spenderas på att internalisera det nya sammanhanget; lära sig språket, den nya kulturen och att anpassa sig i det nya habitatet? Det är ju vad vi önskar se hända då människor kommer till Sverige. Att assimileras, helt enkelt.

Samtidigt känner vi till föreningar för svenskar bosatta utomlands och att det gärna bildas svensk-kolonier där de som flyttat från Sverige kan fortsätta leva så svenskt som möjligt. Det är samma mönster som här hemma i Sverige där vi nu ser extremen och den kriminella varianten av samma beteende, nämligen att vi gärna lever tillsammans med landsmän. Intresset för att ta till sig sitt nya ”hemlands” seder och bruk är alltså, generellt sett, obefintligt.

I grunden för mitt eget ställningstagande i denna moralfråga finns det som skedde 2015 då unga män i tusental tog sig från sina hemländer i mellanöstern och norra Afrika (MENA-länderna) till Europa och då inte minst till oss här i Sverige. De lämnade kvinnor och barn efter sig i de miljöer de själva vände ryggen; miljöer som väl bäst beskrivs som våldsamma konfliktområden vare sig det handlade om inbördeskrig, ockupation eller religiöst betingade klanstrider. Vad jag menar hände var att det skapades ett prejudikat i samma ögonblick som Sverige tog emot dessa unga män och såg på dem som flyktingar. Nämligen: det är helt OK för unga män att fly bort från att vara del i att, på plats, kämpa för det egna landet.

När jag så, omkring samma tid, började ställa frågor till människor huruvida de ansåg det vara rätt att unga män flydde landet i händelse av krigsliknande händelser i Sverige (inbördesoro eller ockupation av främmande makt)? De flesta ryggade för frågan och menade att den inte är relevant eller aktuell. Men efter begrundan menade nog de flesta ändå att de unga männen, ju, behövs på hemmaplan för att möta och bekämpa det hot som samhället stod inför. Ändå och samtidigt hävdade många ”det fria valet”; att ingen kan tvinga en annan människa att ta till vapen och bruka våld. Ytterligare ett intressant argument jag mötte var att vi har samma rättigheter att flytta som de som kommer hit till Sverige.

Man kan så klart diskutera i vilken utsträckning de som kommit till Sverige egentligen har flyktingstatus eller om de i själva verket är välfärdsmigranter. Frågan för dagen är dock huruvida det är moraliskt försvarbart att inte stanna kvar och kämpa.

Vad som, avskalat, står mot vartannat är den egna bekvämligheten, å ena sidan, och hur mycket (eller lite) man värderar sitt fosterlands kultur och existens, å den andra. Och uttalat på det viset låter det onekligen hårt. Men jag kan inte se denna moralfråga på annat vis. Dessutom är det vanligt bland dem som har ”flytt” och nu sitter utomlands och yvs över läget, att de säger sig älska och värna fosterjorden: hur mycket bättre det var förr, vilket svek politikerna har begått, hur landet sålts ut och så vidare.

Men vem skall ta kampen? Är det kört? Kommer ni hem igen när kriget är slut?

Pratet om att ”det är kört” är inget annat än en försvarsmekanism. Det är, i sig, också en flykt även om personen som uttalar det fysiskt befinner sig någonstans i Sverige. Nej, det är inte kört! Det är inte kört förrän vi har beslutat så. Det ser onekligen mörkt ut just nu. Inte desto mindre är våra folk och länder värda kampen. Om inget annat så för minnet av alla våra förfäder som, faktiskt, lade ner sina liv i att skapa det relativa välstånd vi har.

Ett argument för att försvara de unga män som flytt från MENA-länderna är att det hade varit förenat med livsfara att stanna kvar och kämpa. Ja, det är helt sant. Men vem tror på allvar att det inte kostar att bygga upp en fungerande civilisation? De frukter vi idag njuter det sista av är resultatet av att människor fått sätta liv och hälsa på spel. Ingenting är gratis, så att säga. Och ingen lovade någonsin att ett liv som människa skulle vara enkelt.
Ingen kommer att göra det åt oss!

Det finns bara en grupp människor som har intresse av den egna kulturen. Alla andra har intresse av marken, tillgångarna, välfärden och så vidare. Det vill säga att om vi inte själva visar intresse för vårt arv, eller slåss för det, så kommer heller ingen annan att göra det. I bästa fall hamnar då ”det svenska” på ett museum för kommande generationer att bese och lamentera. Men även det förutsätter att någon är kvar och kurerar den utställningen. Jag tror, personligen, inte att det kommer att göras av någon som flytt hit för att skapa ett nytt MENA-distrikt.

Läs mer: Rädda oss undan barbariet

Det är, med andra ord, hög tid att börja fäktas. Inte som Sancho Panza mot väderkvarnar, utan mot en ny verklighet som rycker allt närmre och som inte kommer att slå halt självmant. Har man väl fått smak på svensk välfärd skall det mycket till för att tacka nej.
Ingen kommer att fäktas för oss. Varken EU eller FN kommer att komma till undsättning. Inte heller grannarna våra. Snarare stärker de sitt gränsskydd för att bevara sin egen särart och kultur. Att fly kommer inte heller att rädda något. Inte det vi har gemensamt eller det egna samvetet. Tvärt om kommer de som valde att fäktas att minnas i framtiden. Alldeles oavsett utgång.

Jag blev häromdagen kontaktad via en chatt. Personen i fråga stod i valet och kvalet; önskade pepp för att orka stanna kvar. Denna text är skriven med den personen för ögonen. Och jag hoppas innerligt att den inte driver någon på flykt utan att den manar till att stå upp – skuldra vid skuldra – hellre än att illa fly.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

1 KOMMENTAR

  1. Hej, det var en mycket intressant krönika som manar till eftertanke. Jag har flyttat, pga de orsaker du nämner, jag tänker nu att Sverige inte längre är det bästa stället att bo i för mina barn.

    Jag levde några år i min ungdom i Sydafrika och det landet går nu igenom ännu ett stadium av kollaps där det närmar sig den oundvikliga slutdestinationen. Sverige är väl 75 år innan den punkten nås men det är samma slutdestination. Det betyder att antingen jag eller mina barn kommer uppleva det jag utsätter mina föräldrar för, dvs de lämnar landet.

    Jag valde att ta ansvar och göra det så att mina barn kan växa upp i ett nytt land där de kan leva med framtidstro.

    Såhär är det, alla europeiska länder står inför en demografisk kris som bara kan lösas med invandring. Denna invandring kommer vara från fattiga, våldsamma och patriarkala klanstrukturer. Alltså måste man välja ett land med så pass stor majoritetsbefolkning att de kan hantera det.

    Alltså kan du bo i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien. Alla andra länder är mer eller mindre körda på lång sikt vad gäller livskvalitet och ekonomi.

    Anledningen är att på varje mätningens variabel klassar de nya invandrarna lägre, i flera generationer. De små europeiska länderna har inte den tid som krävs för att klara det.

    Sverige kommer bli en varningsklocka för många andra länder, men de måste alla samma väg vandra men de kommer inte göra lika många misstag som Sverige.

    Micke

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här