fredag, juli 23, 2021
HemKulturBerättelselösa är vi sårbara

Berättelselösa är vi sårbara

Berättelsen är den djupa reservoaren av värderingar: ändra de berättelser som individer eller länder har och traderar (för vidare) så ändrar du individer och länder. Om man i en nation har flera parallella [en mångfald av] och motstridiga berättelser, uppstår en sårbarhet som kan utnyttjas av såväl interna som externa krafter. Likaså är avsaknaden av berättelse som en oskyddad port.

Med de många allvarliga händelser som på senare år har drabbat inte bara Sverige utan en stor mängd länder i Europa, är det hög tid att inse att mer av samma typ av lösningar inte hjälper. Vad vi som individer i gemenskap – på djupet! – måste förstå är att de svar vi behöver står att finna på ett mycket basalt plan.

Om vi verkligen vill hålla ihop – och det är de facto vad vi står inför: att slitas isär som ett rovdjurs byte – måste vi (på nytt) enas om en gemensam berättelse: berättelsen om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Här finns i praktiken två alternativ: Antingen försöker vi enas om ett nytt gemensamt narrativ, det vill säga uppfinner en ny historia, eller så återerövrar vi den som faktiskt finns som ett historiskt och kulturellt faktum. Oavsett vilket vägval vi gör kommer det att bli tufft, men historien har bittert lärt oss att idén om att skriva om [revidera] det förflutna är ett långt sämre alternativ.

“We need to introduce the critical role of narrative in traditional moral life because it was primarily narrative that carried the pre-modern ethical vision. ‘I can only answer the question, ‘What am I to do?’ if I can answer the prior question, ‘Of what story or stories do I find myself a part?’. This is because our stories tell us where we are from and where we are going and, thus, who we are. This is certainly the case with the biblical narratives. ‘Stories are the secret reservoir of values: change the stories individuals or nations tell themselves, and you change the individuals or nations.’ They provide individuals-in-community with models of vice and virtue in the context of various different relationships; they teach us to pay attention both to general moral features in diverse situations (and to pay heed to moral rules) but also to consider carefully the particularity of each specific situation (because general rules may not apply in certain situations and wisdom is needed to discern that).” (Andrew G. Walker & Robin A. Parry, ‘Deep Church Rising – recovering the roots of Christian orthodoxy’, Society for Promoting Christian Knowledge, 2014, Sid 119)

Så, där vi står idag med frågan vad vi skall göra måste vi först kunna svara på den föregående: Vilken berättelse är jag och vi en del av. Men då det varken råder samsyn i värdet av uppoffringar för det gemensamma, trosuppfattning eller etiska grunder kommer det att bli oerhört svårt att finna på lösningar på de utmaningar och den stress vårt samhälle är utsatt för. Helt enkelt för att vi inte (längre) tillhör samma berättelse om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg som individer, nation och civilisation.

Vilja, mod och engagemang

Vad det handlar om är den gemensamma kulturen; resultatet av gemensamma, ömsesidiga viljeansträngningar. En kultur är en spegling av hur människor i ett visst givet sammanhang önskar, vill och väljer att leva. I detta ingår bland annat etiska principer, konstnärliga uttryck, ekonomiska system, trosuppfattning etcetera.

En kultur uppstår inte av en slump. Den är resultatet av (utöver viljan) också hårt arbete. Kultur måste odlas och vårdas, alldeles oavsett om det rör odling av livsmedel eller en örtagård, eller ett samhälles innersta kärna.

Om ett samhälle menar sig inte ha någon specifik kultur, betyder det att detta samhälle varken har något gemensamt eller – värre – inte vill ha det. Inte önskar det. Men då finns heller inget att vårda av sådant som på djupet och i längden har något värde. Då finns bara kvar ett ekonomiskt skal. En resultaträkning (som skulle kunna administreras av vad eller vem som helst).

Samma sak är giltigt för varje människa. Hon måste odla – kultivera – sig för att växa i kunskap och mognad; socialt, själsligt och etiskt. En människa som inte vårdar sig kulturellt – odlar sig; kultiverar sig – har mycket litet att föra vidare till nästa generation. Då finns bara kvar ett genetiskt avtryck och dödsboets ekonomiska redovisning när jordetiden är slut.

Men människan är mer än en uppsättning gener. Vi är utrustade med förnuft, empati och förmågan att reflektera över oss själva. Vi har det i oss att sträva: odla, bygga, vårda och tradera.

Det hänger på dig och mig

Samhället består av dessa (oss) människor. Jag har en idé om vem jag är och vill vara. Att den, för mig, bottnar i en kristen syn på vad det innebär att vara människa hjälper mig att förstå. Mig själv, min omgivning och hela skapelsen. Det gör inte livet ”lättare”. Men den ger mig del i ett sammanhang och en tradition som är mycket, mycket lång. Och värd att traderas – föras vidare.

En kultur är spegelbilden och berättelsen om vilka vi är. Den dagen vi slutar vilja vara; den dagen det inte finns mer att berätta om oss och vårt ömsesidiga strävande… Då är bara resultaträkningen kvar. Och utan kultivering lär inte heller den se så ljus ut.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här