Alla som plockat upp och läst en skolbok i samhällskunskap känner till att Edmund Burke räknas som konservatismens förgrundsgestalt. Liksom man brukar framhålla Karl Marx för socialismen och John Stuart Mill för liberalismen. Vid sidan om Burke finns emellertid en flora av andra konservativa tänkare, många av dem mer eller mindre bortglömda för eftervärlden. Kanske mest fascinerande av alla dessa var den i Frankrike baserade savojarden Joseph de Maistre. De Maistre avvisade den franska revolutionen och hela den moderna utvecklingen så totalt att han för allra flesta är svår att smälta.
Om Burkes kritik mot revolutionens handlingar och principer kan liknas vid en mild västanfläkt måste de Maistres betraktas som en orkan. Burke tillhörde trots allt Whigpartiet och hade tidigare ställt sig bakom Englands “ärorika revolution”, hans tänkande var rotat i en mer frihetligt orienterad anglosaxisk tradition. De Maistre hade innan revolution tillhört en fraktion som kanske inte kan betecknas som frihetlig, men som ändå kan utsträckas till att kallas en reforminriktad adel. Så även om han gärna utmålas som en hårdnackad motståndare till förändring fanns likväl en medvetenhet om att missförhållanden förelåg.
Revolutionen utbröt och blev inte bara ett startskott för regimskifte i Frankrike utan öppnade även upp för det tillstånd som vi kallar ‘moderniteten’. Den franska monarkin störtades och det revolutionära företaget hamnade snabbt under jakobinsk kontroll. De revolutionära excesserna tvingade till slut även de Maistre i landsflykt och han fick söka hamn i Sankt Petersburg där han kunde leva och verka under tsarens beskydd. Dessa händelser som både drabbat Frankrike, landet han genuint älskade, och de Maistre själv fick honom att radikaliseras, som man skulle kalla det med modern terminologi. Kritiken han skulle bedriva fortsättningsvis blev ypperligt skarp.
De Maistre var tanke- och trosmässigt förankrad i katolicismen. Hans enskilt mest kända arbete är Du Pape i vilket han lägger fram sina argument för påven och Katolska kyrkan. För de Maistre är detta emellertid inte bara en fråga om personlig tro. Han föreställer sig en gudomlig ordning som tronar över den profana och som då och då aktivt ingriper också i så låga saker som politiska aktiviteter. Burke var skarp i sin kritik, men han var på samma gång naiv när det kom till det franska styret. Han kunde inte förstå hur upproret kunde ske, och ställer sig därför frågan hur det kom sig att inte tusen gentlemän drog svärdet ur bältet för att försvara drottningens ära när det gällde?
Kritiken de Maistre framförde var ännu hårdare än den som Burke kom med. Men intressant nog är det också fallet att han parallellt med detta var medveten exakt om hur degenererat det franska styret i form av monarkin och adeln var. Han gjorde sig inga illusioner om att detta styre ledde Frankrike till välgång. På samma gång var det emellertid omöjligt för honom att ge sitt godkännande till mordet på kungafamiljen, avrättningarna, skändningen av kyrkor och präster, och allt annat som den revolutionära kommittén under Robespierre och de andra tog sig för. De Maistre läser av sin tids händelser mot bakgrund av sin lärdom, sin Gudstro, och det är inte för inte som han ibland jämförs med medeltidens skolastiska doktorer.
De Maistre föreställer sig att de revolutionära excesserna, i all sin ondska, följer vad man kan kalla en gudomlig plan. Det franska styret har inte betett sig så som goda härskare ska göra och det är därför behövligt att de bestraffas. Revolutionen är detta straff. De Maistre avskyr visserligen Robespierre och de andra med hela sitt hjärta, men han ser dem inte som revolutionens egentliga upphovsmän. Istället betraktar han revolutionen som en kraft i sin egen rätt vilken liksom en strömvirvel drar in ambitiösa och illvilliga människor med hybris och använder dem som sitt redskap. Som bevis därtill anför han att varje gång någon av revolutionens befälhavare försöker ta ett grepp om den och införa sin egen agenda – så blir det alltid fallet att det är han själv som hamnar i giljotinen.
En grundtes i de Maistres filosofi är att vad man kan kalla “fysisk ondska” alltid har sin grund i “moralisk ondska”. När den franska kungafamiljen giljotineras har det således sin rot i att de var korrumperade. När samma öde drabbar revolutionsmännen har det sin rot i att de förde in samhället i en våldsam omvälvning som till slut urartade i ren terror. När en brottsling hamnar i galgen kan detta inte skyllas på lagen och skarprättaren, utan på brottslingen och brottet. De Maistre var en briljant stilist och han har uttryckt sina tankar om detta genom flera odödliga formuleringar. En av de bästa går som följer:
Like Tarquinius sceptre, struck down only the tallest heads. Like so many others they said, it is impossible to make a great revolution without incurring misfortunes. But when a philosopher justifies evil by the end in view, when he says in his heart: Let there be a hundred thousand deaths, provided we are free, and providence replies, I accept your offer, but you must be included in the number, where is the injustice?
Revolutionsmännen fick med andra ord vad de förtjänade. De Maistre hade en stark tro på att människor får vad de förtjänar. Vid sidan av sin kritik mot franska revolutionen är De Maistre mest känd för sitt resoluta försvar för bödeln och straffet. Han tror att bödeln är kritiskt nödvändig för att upprätthålla den civilisatoriska ordningen och hålla tillbaka den ondska som finns inneboende i människornas hjärtan. De Maistre konsterneras av att bödeln betraktas som paria av samhället, trots att hans verksamhet inte är kriminell utan tvärtom går ut på att ta kriminella av daga. På samma gång hyser den allmänna opinionen beundran för soldater, som påfallande ofta är goda män som dödar andra goda män. Det finns ingen logik i att detta skulle vara så mycket mer ädelt.
Fortsättning följer
