måndag, oktober 18, 2021
HemKulturBödelns försvarare - Om Joseph de Maistre (del 2)

Bödelns försvarare – Om Joseph de Maistre (del 2)

Här fortsätter Anton Stigermark i en andra del om filosofen Joseph de Maistre. Fösta delen publicerades den 18 september i år.

Under de Maistres tid fanns två stora strömningar i omlopp: en civilisationsbejakande och en civilisationskritik. I den första framstod civilisationen som välgörande för människorna. Kultur, bildning och tillfredsställande av materiella behov lyfter människorna över det brutala naturtillståndet i vilket det rådde hård kamp för livhanken. Det är uppenbarligen denna som de Maistre tillhör. Den senare anfördes av Jean Jacques Rousseau, som de Maistre uppfattade som sin ärkefiende och ägnade flera polemiska skrifter. Rousseau trodde att civilisationen lockade bort människan från hennes naturliga godhet och införde på henne ett leverne som gav upphov till onaturliga laster som girighet, avundsjuka, våldsamhet, och så vidare.

De Maistre tror inte att naturen är god, han tror inte att människorna som existerar utanför civilisationen är goda. Denne fromme man ägnade mycket av sitt arbete åt att försvara kristendomen och Katolska kyrkan. Men den som läser hans böcker får närmast en känsla av att det finns något hedniskt över hans sätt att betrakta tillvaron. Naturen i de Maistres ögon är inte så mycket Guds skapelse så som den är någonting mörkt, mystiskt, våldsamt och ändlöst kraftfullt. Mot detta står civilisationen, där korset, kronan och svärdet ser till att hålla människorna på en rimlig nivå.

Det finns ett citat från Sankt Petersburgs-dialogerna som låter förstå hur de Maistre ser på naturen och som i allra högsta grad genljuder av hans hedniska temperament:

In the whole vast dome of living nature there reigns an open violence. A kind of prescriptive fury which arms all the creatures to their common doom: as soon as you leave the inanimate kingdom you find the decree of violent death inscribed on the very frontiers of life. You feel it already in the vegetable kingdom: from the great catalpa to the humblest herb, how many plants die and how many are killed; but, from the moment you enter the animal kingdom, this law is suddenly in the most dreadful evidence.

A Power, a violence, at once hidden and palpable. . . has in each species appointed a certain number of animals to devour the others. . . And who [in this general carnage] exterminates him who will exterminate all others? Himself. It is man who is charged with the slaughter of man. . . The whole earth, perpetually steeped in blood, is nothing but a vast altar upon which all that is living must be sacrificed without end, without measure, without pause, until the consummation of things, until evil is extinct, until the death of death.   

Historien är en slaktbänk och dödandet ska fortgå till all ondska är utrotad, tills döden är död. Detta är inte ett kristet sätt att uttrycka sig. Det finns ingen anledning att tvivla på de Maistres fromhet, men formuleringar som denna genljuder av en annan klang än den man kan förvänta sig från en människa med ett kristet temperament. Bortom hans gudstro, bortom anslutningen till kristendomens ideal, döljer sig någonting annat. Det är inte helt enkelt att säga vad, men här finns en känsla för tillvaron som går bortom det kristna, som anknyter till någonting mer ursprungligt. Någonting där det mörka och farliga står i centrum.

Utifrån betraktelser som denna är det inte ägnat att förvåna att han lägger sådan vikt vid den civilisatoriska ordningen och nödvändigheten av dess upprätthållande. Bödeln spelar en nyckelroll i detta, men han agerar inte ensam. Skarprättaren och hans bila är den sista försvarslinjen för den civilisatoriska ordningen. Före honom kommer kulturen, moralen, tron, de saker i tillvaron som förädlar människan och höjer henne över hennes ursprungliga låga nivå. De Maistre menar att tron och civilisationen är två sidor av samma mynt. Det är därför han säger att varhelst i världen man finner ett altare, där finner man också civilisation.

I sina Sankt Petersburgs-dialoger diskuterar de Maistre teodicéproblemet och kommer där fram till att det inte är önskvärt att Gud på regelbunden basis ingriper i människors handlingar. Det han vänder sig emot är att onda respektive goda handlingar skulle undvikas respektive företas enbart utifrån den omedelbara konsekvensen. Om Gud omedelbart bestraffade människor för onda handlingar skulle de avstå sådana enbart utifrån rädsla för straffet, men det skulle inte vara en verklig moralisk ordning. En verklig moralisk ordning bygger nämligen på handlingsfrihet och att beslut fattas utan att människorna upplever att de har ett damoklessvärd hängande över sina huvuden.

De Maistre är på flera sätt en underskattad tänkare. Det kan visserligen sägas att mycket av hans politiska tänkande är utdaterat. Hans resoluta försvar för kronan och korset framstår i vår tid som ett hopplöst företag, inte minst eftersom dessa institutioner vittrat bort som möjliga auktoriteter. Att överföra dessa principer och låta dem bli ett försvar för den moderna statens obegränsade auktoritet verkar inte heller önskvärt. Det sista som är behövligt i vår tid är statsteoretiska idéer som ger legitimitet till ökad centralism. Men de Maistre är inte i första hand en politisk tänkare och idéerna om kronan och korset utgör bara en liten del av hans massiva arbetsinsats.

Trots att de Maistre av idéhistoriker gärna avfärdas som en hopplös reaktionär, en skolastisk doktor som föddes flera århundraden för sent eller som en förlöpare till den senare fascismen, så är det inte detta intryck som infinner sig vid läsning av hans många skrifter. Det första som möter läsaren är en briljant stilkonst, som bland annat gjorde avtryck på den i sin egen rätt briljant stilisten Charles Baudelaire. Här finns också utrymme för humor, ironi och sarkasm. Inte minst Sankt Petersburgs-dialogerna genljuder av ett gott temperament och utgör förvånansvärt rolig läsning.

Den verkliga behållningen med de Maistre är emellertid att han konsekvent resonerar efter grundsatsen att naturen, även den mänskliga naturen, i grunden är någonting dynamiskt och farligt. Naturen som de Maistre betraktar den präglas av ett raseri som bättre passar en hednisk skapelseberättelse, men där boten han föreskriver ändå är kristna ideal och institutioner. Det krävs en civilisatorisk ordning som kan tygla ondskan som ligger inneboende i människornas hjärtan. Denna civilisatoriska ordning är så viktig för den allmänna välfärden och det är berättigat att bödeln står och väntar som det sista argumentet när alla andra diskussioner har misslyckats. Detta är en inställning som varje konservativ värd namnet borde ansluta sig till.

Slutligen kan noteras en motsägelse. De Maistre är ingen rationalist, han är inte någon Voltaire som upphöjer förnuftet till gudom. Det han försvarar är i grunden ett auktoritärt samhälle. Men hans metod förblir alltid den filosofiska. Han låter sig inte nöja med hänvisningar till auktoritet så som ofta sägs vara fallet med de medeltida skolastikerna och som definitivt varit fallet med nittonhundratalets troende kommunister.

De Maistre argumenterar, resonerar, försvarar sina principer och kommer så gott han kan med exempel hämtade ur erfarenheten för att stödja sina teser. Han var en filosof och om jag får tillåta mig att spekulera så tror jag inte att det var försvaret för obegränsad auktoritet för sin egen skull som stod högst på hans dagordning. Snarare tror jag det var försvaret för den civilisatoriska ordningen som förutsättning för ett gott samhälle som var den verkliga drivkraften bakom hans skrivande.

Anton Stigermark
Kulturskribent och frihetligt konservativ. Politicies Masterexamen från Uppsala Universitet. Publicerad i flertalet publikationer genom åren. Författare av boken Memetisk krigföring: Om relationen mellan politik och kultur.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här