fredag, december 3, 2021
HemLedareCirkus Centralmakt

Cirkus Centralmakt

Riksdagen sade på onsdagen sitt. Eller rättare sagt: genom de många ledamöternas tystnad kunde riksdagens talman klubba att Magdalena Andersson (s) tolereras som ny statsminister. Klubbslaget betydde just inte mer. Hon röstades inte ner. En relativt ny ordning tillkommen på grund av ett nytt parlamentariskt läge där det anses omöjligt att vinna en statsministeromröstning med en majoritet av rösterna. I stället vinner den kandidat som är minst dålig.

Samma dag sade riksdagen sitt i budgetfrågan. Med den nya regeringen som skulle tillträda – formellt från och med den övergångskonselj som skulle hållas på fredag – skickades oppositionens ändringsförslag tack vare att det fick flest röster i kammaren. Den tillträdande, nyss tolererade statsministern menade att det inte gjorde så mycket; att skillnaden inte var så stor. Men den var uppenbarligen tillräckligt stor för koalitionspartnern Miljöpartiet som därför aviserade att de drar sig ur samarbetet och lämnar regeringen. Magdalena Andersson fick därmed anledning att på nytt vända sig till talmannen med begäran om att bli entledigad. Sju timmar efter det historiska klubbslaget och innan hon ens hade tillträtt.

Nu, mitt i vilken akt det än må vara, kan också frågan ställas var i hela fridens namn Sveriges statsminister, Stefan Löfven, håller hus? Borde inte landets ledare träda fram och visa på ledarskap? Eller är det så att hans sju år, liksom Magdalenas sju timmar, faktiskt är över och att han redan gått vidare till nästa nivå i globalismens korridorer.

Magdalena meddelade sin avgång och sade i samma andetag att hon är beredd att regera själv. Att Miljöpartiet av valtaktiska skäl valde att lämna fick många av oss att jubla. Blotta tanken på att Per Bolund, Märta Stenevi, Åsa Lindhagen, Per Olsson Fridh och Amanda Lind inte fortsätter som statsråd är Gud i behaglig. Och nu håller vi tummarna för att de om tio månader till och med hamnar under riksdagsspärren.

Det är en fullständigt bisarr föreställning som ges på Helgeandsholmen. Och dess rollinnehavare och regissörer kallar det för demokrati. I den så kallade debatten som föregick statsministeromröstningen ondgjorde sig en ledamot över att ”demokratin är på tillbakagång”. Hon syftade i vanlig ordning på ickesocialistisk opposition men blundar helt för det maktspel hon och alla andra politiker är involverade i. Att här säga något om att sila mygg och svälja kameler är allt för diplomatiskt. Nu måste folk fatta. Det är bra att det går sönder där uppe. En fisk ruttnar från huvudet, som man säger.

Frågan nu är hur situationen bäst tas till vara. Praktiskt och pedagogiskt. I stället för att försöka förstå partiernas spel och taktiska manövrer, borde vi alla fundera över vad vi vill ha och hur det borde fungera. Ett litet exempel i det är frågan om negativ majoritet vid val av statsminister. Vill vi, folket, ha den ordningen? Magdalena säger att ”Sverige kan bättre” och det är helt sant. Men bättre i hennes tappning är mindre folkstyre och mer centralmakt; mindre självstyre och mer överstatlighet; högre skatter; mer ”välfärd” och fortsatt utarmning av vår egen identitet.

Men det spelar ingen roll om makten i farsen där på Helgeandsholmen innehas av Magdalena, Ulf eller Ebba. Politikens första princip kommer ändå att gälla – att behålla ordningen som är. En av de mest bisarra sakerna är att ett av de ting som upprätthåller denna ordning är att den som skall leda showen är den minst dåliga som väljs in som blott ”tolererad”. Att folket över huvud taget tolererar farsen att fortsätta är en gåta.

Glädjande och hälsosamt är dock att det börjar gå sönder där uppe. Inte minst protesterna mot införandet av vaccinationsbevis visar att det finns en motståndsvilja. Justitieombudsmannens IT-system havererar på grund av alla JO-anmälningar som på kort tid strömmat in. Tusentals och åter tusentals röster från riktiga människor som säger att det är nog nu. Det finns fler tokiga förslag och beslut som regeringar och riksdag lagt och fattat. Tänk om detta uppvaknande kan spilla över på alla dem. Tänk om JO fick in en årsskörd av anmälningar varje vecka i olika frågor.

Vi har fått nog. Vi tolererar inte längre denna fars. Vi kräver att cirkusen packar ihop och inte ger fler föreställningar. Sågspånet i manegen kan ni låta ligga kvar som en påminnelse till kommande generationer att aldrig, aldrig, aldrig låta politiker roffa åt sig och centralisera makt och beröva människor sitt land, sin äganderätt och frihet.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här