Jag ska smita in på Walterborg och köpa ammunition innan jag sätter mig på tåget hem. När jag viker runt hörnet från Vasagatan visar det sig att polisen spärrat av Kungsgatan. Ett halvt dussin poliser slår dank invid en polisbil. Det är varannan damernas bland konstaplarna och en manlig polis har – liksom för att ge deplorables och högerspöken extra ammunition – rikligt med tatueringar som slingrar sig upp i nacken. En ring i örat fulländar intrycket. Över disk blir jag upplyst om att det är Nobelprisbegivenheter som föranleder insatsen.
Ingen aning hade jag om det och vid eftertanke inser jag att jag inte vet vilka pristagarna är eller vilka litterära eller akademiska insatser som föranleder att de ges pris. Jag vet inte ens om Jimmie Åkesson är bjuden till middagen och jag bryr mig inte heller. Det är inte längre intressant med aldrig sinande vittnesmål om hur korrupt, skamlöst och bedrägligt maktetablissemanget inom politik, media och näringsliv är. Skivan har snurrat i över 20 år nu. Vi vet.
Den som sakta blir kokt i Samnytt- och Rikssoppa kommer med tiden kröka ryggen och förnöjas över alla små ben som kastas åt SD. Ja, rent av försvara försiktigheten och tassandet. Lägga pannan i djupa veck och till sin mer radikala bekant utbrista: ”men det är detta som är att ta ansvar, du förstår inte!”. Nej, min krumma och slappa vän, det är inte ansvar. Det är terapipolitik. När du spenderat decennier med att förfasa dig över kolonisatörbarnens skolresultat – vad ska du göra den dagen de är svenska barns jämlikar?
Är det bättre om de presterar lika bra eller bättre än svenska barn? Att förstå det verkliga problemet och våga påtala det, är vad som gör skillnad.
På Centralstationen är det återigen Coca Cola-reklamkampanj. Vänthallens mitt är förvandlad till en gigantisk läskeblaskinstallation i den sekulära julens tecken. Här finns röd matta, julgran, gigantiska polkagrisstavar och utdelning av gratis Coca Cola. Likt knarkförsäljare vill man få framtida kunder genom att frikostigt dela ut varuprover. Här finns inte Jesusbarnet eller änglar. Inte heller en tomte eller vise män.
Amerikansk snaskkultur som gör anspråk på att vara en del av svensk jul. Jag mår illa varje gång jag ser smörjan.
Nobelprisfestligheterna har gemensamt med kampanjen att de framstår som ett nyhetens behag för många, trots att de är schemalagda och återkommande med inte sällan samma undermåliga innehåll. En stor mans tekniska gärningar och arv har förvandlats till ett perverst poserande och ätande av snittar.