fredag, december 3, 2021
HemLedareDen politiskt tillrättalagda normaliteten

Den politiskt tillrättalagda normaliteten

Det är inte lätt dessa dagar att vara verksam på det statliga universitetet i Lund. Den akademiska världen är inte heller den förskonad från vår samtids politiska ängslighet och tillrättalagda dagordning. Häromsistens rapporterades om att en av Sveriges mest namnkunniga medicinska forskare, Kristina Sundquist, nu riskerar åtal då hon inte – som det heter – innehaft erforderliga tillstånd för att bedriva ett specifikt forskningsprojekt där resultatet påvisar en klar överrepresentation bland utrikes födda i våldtäktsstatistiken. Helt klart ett resultat som var obekvämt och icke önskvärt.

Åklagare har inlett förundersökning om brott mot Sundquist rapporterar Sydsvenskan. Förundersökningen gäller brott mot lagen om etikprövning. I våras publicerades en studie om dömda våldtäktsmäns härkomst som Sundquist gjort tillsammans med tre andra forskare. Den anmäldes till Överklagandenämnden för etikprövning som menade att forskarna studerat invandrares roll i våldtäktsstatistiken utan att nämna det i tillståndsansökningarna. Åklagarmyndigheten beslutade först att inte inleda förundersökning men överåklagare Eva-Marie Persson har nu omprövat beslutet efter en uppmaning från Överklagandenämnden för etikprövning.

Genom att veva i gång den juridiska apparaten och låta formalia sopa fakta under mattan har allt gått rätt till väga. Mångfalden, demokratin och ”sanningen” har därmed vunnit ännu en seger. Det vill säga centralmaktens normalbild.

Detta är egentligen varken en nyhet eller en tillfällighet. För ett antal år sedan lämnade forskaren, Dr Bilyana Martinovski, in en ansökan om forskningsanslag. Hon var då verksam vid Stockholms universitet och som relativt ny i landet hade hon, med all rätta, ställt sig frågande till varför svenska folket inte reagerade mot den kraftigt ökande gruppvåldtäktsfrekvensen. Detta ville hon beforska. Några forskningsanslag beviljades dock inte. I stället blev Bilyana Martinovski totalt utfrusen – deplattformerad – i den svenska akademiska världen. I ett framträdande i Stockholm i januari 2020 berättar hon själv om dessa erfarenheter.

Så står det inte på förrän nästa fadäs i Lund blir allmänt känd. Denna gång en lärare som reagerar och ber en elev upprepa sitt namn. När denne elev, en transperson, upprepar sitt namn som då är ett typiskt kvinnligt namn erkänner läraren att detta var oväntat eftersom eleven i fråga bar på normalt manliga karaktärsdrag. Detta upplevde eleven som trakasserier och tilldöms av JK 25 000 kronor i ersättning.

Detta föranleder denna ledare att aktualisera det lilla men ack så betydelsefulla ordet norm samt det normala som är en direkt följd. Vad som är normalt är inget mindre än det som är vanligast. Till skillnad från det onormala, alltså det som inte utgör det vanligaste. Ordet normalt är, i sig, inte värderande utan deskriptivt, det vill säga det uttrycker ett faktiskt, sakligt förhållande. Exempelvis är de flesta heterosexuella vilket ger att heterosexualitet är det normala och därigenom en norm. Inget konstigt och samtidigt något som fört vårt samhälle framåt liksom en monogam, familjebaserad livsstil.

Flera exempel kan vara på sin plats: Det är normalt att de personer som bär namnet Erik är manspersoner. Det är onormalt att den som kallar sig Erik är en kvinna. Det finns en femininform av namnet – Erika – vilket, vanligtvis, bärs av kvinnor. När en person man tolkar som man presenterar sig som Gertrud är det således något som faller utanför gränsen för det normala. Att man därför reagerar är inte liktydigt med trakasseri. Det kan vara ren och skär förvåning vilket man alltså uppenbarligen skall se upp med att ge uttryck för. Det kan stå en dyrt.

Ordet ’norm’ kan låta dogmatiskt, icke inkluderande och starkt patriarkalt. Faktum är dock (och kvarstår) att det som är det vanligaste utgör en norm i samhället. Normaliteten utgör norm – det normerande är det vanligaste. En norm kan ses som ett rättesnöre som gör livet och sociala interaktioner, det vill säga mellanmänskliga aktiviteter, lättare. Normerna är en del av det djupare kulturella, det outtalade språket. Det som är långt svårare att lära sig och internalisera jämför med, exempelvis, svensk grammatik för nyligen hitkomna.

En norm är, exempelvis, att inte pissa andra människor i munnen. Det normala är att göra det på toaletten. Där är dessutom en icke normerande aktivitet att våldta skolkamrater. Att sälja narkotika är onormalt eftersom de flesta inte sysslar med det. Samtidigt är det inte långt borta att mycket av det vi hitintills sett som fullständigt oacceptabelt plötsligt blir norm. Utan att för den sakens skull vara det normala. För en norm bör också, som norm, vara allmänt accepterad. Och hur och på vilket annat vis skall det då förstås när en person som 22-årige Mehdi döms till samhällstjänst efter en bestialisk gruppvåldtäkt, än en accepterad handling?

När makten, i sina olika instanser, lägger locket på och forskningen inte får söka efter sanningen, medverkar samma makt till att normalisera sådant ett civiliserat samhälle med riktiga människor i alla tider har fördömt. Verksamheten vid Lunds universitet och andra lärosäten har blivit blott ett redskap att dels undervisa rätt ideologi, dels generera forskning till stöd för Svärjebilden. Maktens onormala, alltså.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här