Den 16:e september 2021 ägde någonting sensationellt rum i filmvärlden. Då ägde nämligen rum en nypremiär av science fiction-äventyret Dune; filmen som är baserad på Frank Herberts majestätiska bok med samma namn. Dune filmatiserades redan 1984 av David Lynch. Den brukar tyvärr inte räknas till hans mest lyckade filmer. När DN:s recensent kommenterade nylanseringen var kritiken mot Lynch prestation ytterst skarp och nedlåtande. Så hårda ord är dock för mycket sagt. Lynch version av Dune är vad man kan kalla ett ”bristfälligt mästerverk” i meningen att den innehåller inslag av briljans såväl som skönhetsfläckar.
Dune är en lysande historia som tyvärr aldrig har fått det berättarmässiga genomslag som handlingen och dess idéer egentligen förtjänar. Vad gäller Lynch finns som sagts välförtjänt kritik som låter sig framföras. Men också vad gäller Herberts förmåga som berättare finns invändningar som infinner sig vid läsning. Herberts styrka är inte som berättare och boken är därför inte särskilt underhållande. Det kanske låter som småaktig kritik mot ett praktverk som med all rätt kan sägas vara en idédriven bildningsroman. En bok kan emellertid vara aldrig så begåvad, aldrig så genomsyrad av tankegods, för om den inte är medryckande blir läsningen tung och risken finns att den inte kommer att avslutas.
Därför var det glädjande när den nya versionen, regisserad av Denis Villeneuve, visade sig överträffa alla förväntningar. När det kommer till handlingen och hur man valt att lägga upp berättarnarrativet har den i allt väsentligt förblivit trogen sättet som Lynch valde att göra det på. Emellertid med den klara förbättringen att den ofrivilliga 80-talskomiken är utmönstrad. Villeneuves version, som är uppdelad på två filmer, ger gott om tid att berätta denna historia och ge Dune utrymmet som den förtjänar. En kritisk invändning som kan anföras gällande Lynch version är att tempot är för högt och att handlingen därför inte kommer till sin rätt.
Något bör sägas om Dune för att rama in handlingen. Tematiskt är det en blandning av science fiction och fantasy. Den utspelar sig i en föreställd framtid, men mystik spelar en lika stor roll som teknik. Den tekniska utvecklingen har dessutom gått så långt att olika vapensystem börjat ta ut varandra och krigarna föredrar därför att slåss med kniv eller med svärd. Det politiska systemet är feodalism med ett antal starka adelshus som ingår i ett system där navet är en kejsare. Denne är emellertid ingen enväldig despot med obegränsad makt, utan han måste tvärtom förhålla sig till den betydelsefulla adeln. Det tycks därför rimligt att tala om ett samhälle som följer medeltidens politiska och sociala mönster, men med avancerad teknologi som materiell grundförutsättning.
Huvudlinjen i denna berättelse följer den unge aristokraten Paul Atreides som tillsammans med sin familj lämnar hemvärlden Caladan för den ogästvänliga planeten Arrakkis, vilken kallas Dune i folkmun. De åker dit på kejserligt uppdrag för att överta förvaltarskapet från den konkurerande adelsfamiljen Harkonnen. Det går att säga att det är de två familjerna som utgör spänningspolerna som ger handlingen merparten av sin energi. Konflikten dem emellan ställer också upp scenen för vilka ideal det är som ska stå mot varandra. Atreides och Harkonnen representerar fundamentalt olika inställningar till världen och hur man ska förhålla sig till den.
Atreides är ridderliga i ordets allra bästa bemärkelse. De styr hemvärlden Caladan med mild hand och inspirerar sådan lojalitet bland befolkningen att Pauls far – hertigen Leto och hans älskarinna, Jessica – betraktas som far och mor till sina undersåtar. Det rör sig med andra ord om en patriarkal samhällsstruktur som här framställs i sin absolut bästa dager. Här förkroppsligas det gamla idealet om nobless oblige; systemet där de härskande och de behärskade förhåller sig till varandra i en relation av ömsesidiga plikter och skyldigheter. Atreides kan erhålla lydnad av sina undersåtar och de får den villigt. De har däremot också en plikt att hålla en skyddande hand över sin befolkning och ansvara för deras välgång, vilket de gör.
Harkonnens är i alla avseenden Atreides motsats. De styr inte genom att inspirera lojalitet utan tvärtom genom att införa ett tyranni över sina undersåtar. Där Caladan är tecknad som en vacker plats, med ståtliga palats och ändlösa sjöar, är Harkonnens hemvärld framställd som ett massindustriellt helvete. I boken påpekas dessutom att Harkonnens har sin bakgrund inom kommers snarare än inom den verkliga aristokratin. Det författaren vill säga med detta är att deras motiv i hög grad kretsar kring profit, exploatering av resurser och en total brist på respekt för både mänskligt liv och ekologi. Allt detta kommer att inverka direkt på handlingen när den väl tar vid på Dune.
Skillnaderna slutar dock inte där. Det handlar egentligen inte bara om hur de härskar, utan hur de för sig rent allmänt. Pauls föräldrar, Leto och Jessica, har aldrig kunnat gifta sig av ståndsmässiga skäl. Men också för att Jessica tillhör en orden av häxor, Bene Gesserit, som sänder ut vackra och begåvade kvinnor till de olika hoven för att vägleda härskarna i rätt riktning (dvs deras egen). Kärleken dem emellan är så äkta som den kan vara och ett bevis för detta är att Leto, trots att möjligheten funnits, aldrig har gift sig eller tagit någon annan kvinna: han har alltid varit Jessica trogen trots att hon aldrig kunnat erhålla någon högre officiell titel än att vara hans konkubin. När han står inför en stor fara är hans sista tanke att hans livs misstag var att han lät sig styras av sociala konventioner och aldrig gjorde henne till sin äkta maka.
Baronen Vladimir Harkonnen – ättens huvudman – står för någonting annat. Där Leto och Jessica står för traditionell och ansvarsfull kärnfamilj lever baronen ett utsvävande liv med ett stort antal sexpartners. Liksom för att göra honom så vidrig som möjligt, så har Herbert utrustat honom med en dragning till yngre män som han i egenskap av sin ställning har fri tillgång att förlusta sig med. Baronen är dessutom estetiskt frånstötande: han är groteskt fet och i Lynch version är han täckt med variga ärr som han måste behandlas för. Värre än detta är emellertid att han är en arketypisk machiavellisk furste, som föredrar att vara fruktad framför att vara älskad.
Om Atreides står för pliktetik, kan det sägas att Harkonnen står för njutningsetik.
