Här fortsätter Anton Stigemarks essä om nyfilmatiseringen av Dune. Tidigare avsnitt hittar du här.
Paul är navet i berättelsen. En av huvudlinjerna är hans resa från ung och lovande adelsman till messiasgestalt. Redan från början är det dock klart att Bene Gesserit har egna planer för honom. Anledningen är att han är en på miljonen: produkten av föreningen mellan en medlem av den yppersta aristokratin och en av deras egna. En viktig del av Pauls resa blir därför att genom en process av inre självöverkommande frustrera deras försök att manipulera och använda honom som en bricka i deras spel om makten i galaxen. Denna process ger upphov till några av de starkaste scenerna i filmen och de hör tveklöst till Lynch bästa arbeten.
Innan avfärden till Dune får Paul stifta bekantskap med Helen Mohiam, som är ”reverend mother” i deras orden. Hon ska testa honom. Sättet hon gör det på att är han får placera sin hand i en ask som simulerar fysisk smärta på mental väg. Medlemmar av denna orden behärskar en kraft de kallar ”rösten” och som gör att den som hör blir tvungen att lyda. Förutsatt att personen inte kan stå emot, vilka få kan. Inte heller Paul. När han stoppar in sin hand känner han en sensation som motsvarar slickande eldsflammor. För att överkomma sin smärta och sin rädsla mässar han för sig själv en bön som går under namnet ”Litany Against Fear” och som förtjänar att citeras i sin helhet:
I must not fear.
Fear is the mind killer.
Fear is the little death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past, I will turn my inner eye to see its path.
Where the fear hos gone there will be nothing. Only I will remain.
Vad testet gäller att mäta värdet av Pauls natur. En lägre djurisk natur drar sig undan från smärta, en högre natur kommer att uthärda den. Detta är en nietzscheansk idé som framkommer på flera sätt genom hans tankebanor. Nietzsche hade en idé om att äkta hälsa inte är frånvaron av sjukdom, utan förmågan att uthärda den. När han talar om att ”det som inte dödar, härdar”, är detta vad som avses. Sjukdom, smärta, misslyckanden och lidande kommer alltid att vara en del av livet. Det är uthärdandet av dessa, inte frånvaron av dem, som är måttet på en människas verkliga värde.
Därtill finns ett tema som mer handlar om viljefilosofi och konflikten mellan den högre mänskliga naturen och den lägre djuriska. Den tidigare har en vilja, en möjlighet att sätta sig över de grundläggande instinkterna, emedan den senare kommer ge efter för impulser utan att kunna stå emot. Här finns en idé om att en härskare inte ska styras av sina drifter och att en sådan som inte kan vara herre över sina instinkter inte förtjänar att vara herre över andra. Därför testas Paul för att Mohiam ska se om han kan styra sina instinkter, eller om han låter sig styras av dem, och det är därför han kommer möta döden om han misslyckas.
Paul både lyckas och misslyckas. Han utstår mer smärta än vad ”någon moders son” tidigare gjort, men han kan inte motstå Mohiams användning av rösten. Han har blivit förnedrad och detta är ett minne som kommer att bli bestående. Härefter bär det av till Arakkiss. Vad Atreides emellertid inte vet är att de är lurade i en fälla. Den kända galaxens kejsare fruktar att Leto kan utmana honom om makten och konspirerar tillsammans med Harkonnens för att förvaltarskapet över planeten ska bli deras dödsdom.
Det finns ytterligare en huvudlinje i handlingen som jag hitintills inte har nämnt. Varför är en ofruktsam ökenplanet så viktig för de styrande eliterna i galaxen? Arrakkis är den enda kända platsen där man kan utvinna spice, en resurs som är av utomordentlig betydelse för de samhällen som finns utspridda över galaxen. Det är nämligen detta medel som gör rymdfärder möjliga och därmed det som för galaxen samman. Världens ögon riktas mot Arrakkis just av denna anledning. Det är också därför som fremen, planetens urbefolkning, befinner sig under ett brutalt kolonialvälde där de får se sitt arv, sina tillgångar och sig själva exploaterade av främmande herrar.
Dune som berättelse är populär i alla läger och detta är egentligen inte ägnat att förvåna. Det spelar ingen roll vilken politisk schattering man tillhör: här finns något för alla. För högern finns en historia som skildrar nationell befrielse och hur ett folk reser sig mot främmande makt för att återta sitt hemland och hävda sin nationella suveränitet. För vänstern finns en historia där ett koloniserat folk reser sig mot imperialismen, mot sina främmande herrar, och kastar av sig deras ok för att kunna återta resurserna som orätt stjäls från dem. Jag är ingen anhängare av hästskoteorin, men på denna punkt är det intressant att notera att höger och vänster kan föras samman under ett gemensamt syfte.
För att göra ett hopp i tiden kan man säga att kejsarens och Harkonnens fälla går i lås. En förrädare bland de egna desarmerar de interna säkerhetssystemen och den väl rustade hären som Atreides har till sitt förfogande övermannas. Hertigen förgiftas av samma förrädare. I en gripande scen i Lynch version kan ses hur Gurney, Letos livvakt, under utropet ”För hertig Leto!” tillsammans med de återstående vakterna rusar till sin död mot sina framstormande vedersakare. Detta är ytterligare exempel på vilken ställning Leto har i handlingen, när hans soldater också efter sin herres frånfälle är villiga att gå i döden för att försvara hans ära. Paul, hans mor, samt hans lillasyster kan dock fly från platsen och ut i öknen.
