Detta är tredje och sista delen av Anton Stigermarks essä om nyfilmatiseringen av Dune.
Här börjar den egentliga handlingen. Det är här som Paul kommer i kontakt med fremen; det härdade ökenfolk vars befrielse han är ödesbestämd att genomföra. Handlingen kommer från och med nu att kunna förstås utifrån två stora idékällor. Den första är samma variant av nietzschianism som jag beskrev ovan, nämligen konsten att genomgå processer av lidande och låta dessa bli ett medel för självöverkommande. Den andra stora källan är Islam. Detta kan låta märkligt, men finner sin förklaring. Herbert tillbringade mycket tid i Mellanöstern i sitt arbete som geolog och måste ha tagit intryck av regionens kultur.
Vad är fremen om inte en sorts beduiner? Hur kan man annars förklara att Pauls öde är att bli en Kwisatz Haderach, en messiasgestalt, som påminner inte så lite om profeten Muhammed? I handlingen så som den fortsätter efter Dune så kommer Paul att lansera ett Jihad, mot galaxens falska gudar, där inte mindre än 40 miljarder människor kommer förgås. Detta är en intressant detalj i berättelsens upplägg, men inte just nu av avgörande betydelse.
En föreställning som gärna framförs i Dune är att Gud har skapat Arrakkis för att ”härda de trogna”. Att leva på Arrakkis är en utomordentlig utmaning för alla och fremen har levt där under oöverskådlig tid. Detta har förädlat fremen, det har gjort dem starkare än någon annan grupp i galaxen. Till och med starkare än kejsarens elitgarde – de fruktade sardaukar som fostrats på helvetesplaneten Selusa Secundo – och det kommer att bli smärtsamt uppenbart för de invaderande krafter som söker kuva upproret Paul senare kommer att leda.
Här blir det återigen uppenbart att konflikten i handlingen, dess spänningspoler, består av dynamiken mellan idealism och materialism; representerat av Atreides och Harkonnen. Atreides kan nämligen med sin aristokratiska känsla för mänskligt värde, för de kvalitativa aspekterna av tillvaron, komma till insikten att den verkliga rikedomen på Arrakkis är fremen. Detta krigarfolk är det starkaste i den kända galaxen eftersom de har härdats på ett sätt som ingen annan grupp kommer i närheten av. Men Harkonnen har inte kunnat se detta. De har aldrig förstått fremen. Det enda som funnits i deras blickfång har varit vinsterna som gått att göra på att utvinna spice. För den som bara har känsla för det materiella framstår rovdriften på spice som det enda av värde på Arrakkis.
Men denna föreställning är falsk. Det är därför som Atreides i förlängningen kommer att vinna över både Harkonnen och Kejsaren. Att ha fremen vid sin sida är värt mer än att pressa ut så mycket man kan från spicedriften och eftersom det enbart är Atreides som erkänner deras värde så är det de som får denna mäktiga bundsförvant. För Paul blir kontakten med fremen ren dynamit; i synnerhet relationen till den vackra och farliga Chani. Huset Atreides har fallit och är åtminstone för stunden en slagen kraft. Paul, hans mor och snart nog också hans lillasyster tas upp av fremen och blir en del av dem. Där får han också ett nytt namn, Muad’dib, för att ge en fingervisning om hans nya identitet och uppdrag i livet.
Här börjar det som jag vill kalla ökenkriget för nationell frihet. Med Paul i ledningen reser sig fremen för att försvara sin frihet mot den exploatering som Harkonnen och kejsaren svarar för. Med en alternativ formulering skulle man kunna tala om en anti-imperialistisk och anti-kolonialistisk underton där målet är för ett förtryckt folk att försvara sina resurser mot främmande exploatering. Men återigen återkommer spänningspolen som jag tidigare talat om; den mellan materialism och idealism. I detta fall är materialismen knuten till beroendet av spice, ett beroende som nästan gränsar till en besatthet.
Paul inser att det gäller att frigöra sig från detta. Därför börjar han och hans soldater attackera utvinningen och skakar därmed galaxen i sina grundvalar. Det är jämförbart med att någon skulle attackera oljeutvinningen i vår egen värld. Paul sätter kniven mot strupen på universums mäktigaste och de svarar genom att konfrontera honom och fremen på Arrakkis. När fremen är samlade är de emellertid en svårslagen kraft och de invaderande får se sig besegrade. Paul spänner blicken i kejsaren och tvingar honom till en kapitulation.
Dessutom får Paul chansen att visa hur mycket han växt sedan handlingens början genom att revanschera sig mot Mohiam. Återigen försöker häxan att styra Paul genom att använda ”rösten”, men denna gång har han växt sig för stark och hans svar blir så kraftfullt att hon håller på att gå i bitar. I Lynch version är denna scen en av de absolut mäktigaste i hela filmen. Villeneuve har å sin sida valt att dela upp berättelsen i två filmer och har ännu inte kommit till denna scen. Det återstår därför att se vad han kan göra av den.
Det finns mycket man kan säga om Dune, för mycket för en enda essä. Här finns en berättelse som både tar språng från ett enskilt levnadsöde men samtidigt gör handlingen så oändligt mycket större än vad den kan vara om den bara handlar om en person. Paul är visserligen huvudpersonen, det är hans resa och uppdrag som står i centrum. Men det handlar inte bara om honom, utan om huset Atreides, fremen, adeln och i förlängningen hela galaxen.
Här finns också en idéstrid. En strid som jag föreställer mig mellan de som företräder materialism, gestaltade av Harkonnen och de som företräder idealism, gestaltade av Atreides men även av fremen. Harkonnen drivs av profit, vinning, och det driver dem till en brutal exploatering av sin omvärld. Atreides har öga för mänskliga värden, för frihet och värdighet, och det gör dem benägna att stå emot allt detta. Paul kommer att driva detta till sin spets när han leder fremen i ett frihetskrig mot sina utomstående förtryckare.
Dune är på så sätt en idéroman. Den handlar inte bara om sina karaktärer, utan den låter karaktärerna representera idéer. Det är en välgärning av Lynch såväl som Villeneuve att de gjort riktigt lysande filmversioner av denna ypperligt starka berättelse. För en förtjänar att framföras i ett format där den också är underhållande. Underhållning är en viktig del av kulturen, liksom andra djupare värden, men ibland kan det förhålla sig på det sättet att det är underhållningsfaktorn som gör att allmänheten kan ta till sig dessa djupare värden.
