Något oväntat har Star Wars kommit tillbaka som exempel på intressant populärkultur. När Disney för en handfull år sedan övertog ägarskapet från grundaren George Lucas inledde de svagt med en kalkonaktig filmtrilogi. Dessa filmer skulle utspela sig efter förstörelsen av dödsstjärnan och imperiets fall, händelserna som avslutar den ursprungliga trilogi av filmer som spelades in på åttiotalet och därmed inleder Star Wars-eran inom populärkulturen.
Även om ursprungsfilmerna inte heller var några mästerverk utgjorde de ändå bra berättelser, vilket inte kan sägas om Disneys produktioner. Därför var det oväntat när produktionen valde att slå in på en annan väg som både går i linje med fansens förväntningar och utforskar helt andra teman än de som rymdes inom de nyproducerade filmerna.
Temat för serien som här omskrivs är mandalorianer, den krigarkultur som mest påminner om en sorts hypermoderna spartaner. De blev kända från de första filmerna främst genom den karakteristiska prisjägaren Boba Fett. Därefter har en berättelse om det mandalorianska folket växt fram inom Star Wars-mytologin och det är dessa som vi nu får möta i den senaste Disney-produktionen.
Huvudpersonen i The Mandalorian är Djinn Djarin, som spelas övertygande av Pedro Pascal. Imperiet har nyss fallit och Republiken håller på att återbildas i galaxen. Det är i detta läge som den trasiga mandalorianska kulturen försöker orientera sig. Den har tidigare krossats totalt av Imperiet och klanerna har tvingats migrera från hemplaneten och lever nu utspridda över universum. Djinn försörjer sig som prisjägare och det är som sådan vi möter honom.
I grunden saknar han dock prisjägarens grundläggande drivkraft: pengar. Det kommer leda honom in på en farlig väg. Redan från början är det ett par saker som framgår om karaktären Djinn. För det första, han är en krigare med en närmast religiöst orubblig hederskodex. För det andra, prisjägaryrket är något han enbart drivits till av nödtvång. Den mandalorianska kulturen ligger i ruiner och Djinn är tvungen att göra det bästa av situationen.
I ett läge där det inte finns någon mandaloriansk armé att kämpa för, så får han nöja sig med att kämpa för den som kan erbjuda mest pengar. Detta är en av de grundläggande spänningarna i serien: idealism kontra materialism, heder kontra pengar.
I enlighet med mandaloriansk sed går Djinn han alltid klädd i sin rustning och han vägrar att ta av sig hjälmen för någon. En mandalorian tar aldrig av sig hjälmen inför någon annan – för då mister han rätten att någonsin sätta på sig den igen. Vid en punkt korsas hans vägar med mandalorianer som har en mer liberal syn på detta, och han anklagar dem för att inte vara äkta. När han blir ombedd att avrusta sig blir svaret ”vapen är del av min religion”.
Djinn är berättad som en psykologiskt extrem person och hans kompromisslösa inställning till livet och sina principer blir en av spänningarna i handlingen. För mandalorianerna är deras hederskodex närmast en trosfråga. Något som de gärna uttrycker genom mantrat ”this is the way”, vilket Djinns klan upprepar närhelst de får anledning att hävda sin inställning. Denna inställning visar sig konkret på flera olika sätt. När Djinn får i uppdrag att extrahera en resurs – som senare visar sig vara den figur som på internet kallas ”baby Yoda” – får Djinn hjälp av denne med att döda en farlig best precis innan den ska döda honom.
Hemma igen erbjuder Djinns klan honom att bära besten som symbol, men Djinn avböjer eftersom han fick hjälp av en fiende med att döda den och att segern därmed var ”utan heder”. När uppdraget är slutfört och baby Yoda, eller Grogu som varelsen egentligen heter, lämnats över till beställaren är Djinn tveksam. Man kan säga att hedern gör sig påmind. Grogu har hjälpt honom mot en fiende och kan därför inte behandlas hur som helst.
Djinn åker tillbaka med vapen i hand och skjuter ut Grogu ur fiendens bas. Därefter är de båda högvilt för prisjägare och måste fly genom galaxen. Djinn har riskerat sitt liv för att rädda någon som han fick betalt för att extrahera. En prisjägare skulle aldrig göra på det sättet, men en krigare skulle sätta sitt liv på spel om hedern krävde det.
Också som karaktär skiljer sig Djinn från persongalleriet som mötte oss i de senaste filmerna. Dessa karaktärer var neurotiska, bittra, misslyckade och naiva. De uppbar en mängd dåliga egenskaper och var svåra att fatta tycke för just eftersom de var så patetiska. Djinn har det också tufft: han är en man bland ruinerna. Men han kommer aldrig på tanken att beklaga sig. Han är berättad som en marinsoldat placerad i ett rymdäventyr, och som på ett befriande sätt saknar de neurotiska och fåniga tendenser som utmärkt andra nyare Star Wars-karaktärer. Här gäller beslutsamhet snarare än självömkan.
En del i handlingen blir att Djinns hårda inställning till livet mjuknar något, men på ett sätt som går att sympatisera med. För det sker genom två av de viktigaste sakerna för en man: vänskap och faderskap. Djinn lär sig att livet inte bara handlar om stålhårda principer när han tvingas backa på dem för att kunna ställa upp för personerna i sin omgivning. För Grogu blir han en adoptivfar och det ger honom en mjukare profil.
Detta är en finstämd karaktärsutveckling eftersom det handlar om genuina känslor som höjer Djinn över hans nivå. Han går från en bepansrad krigare som inte kan visa sitt ansikte för någon, till en vän och fadersfigur som kan sträcka ut sina känslor till andra.
På ett sätt är The Mandalorian en hypermodern westernrulle. För här finns mycket av det som gjorde Star Wars populärt: friheten, outforskade vidder, ett oreglerat universum som tillhör smugglare, pirater och prisjägare. Djinn saknar inte heller Clint Eastwood-stuk när han far ut till galaxens laglösa områden med inställningen att alla problem både kan och bör lösas med ett vapen. Här finns onekligen action och underhållning, men också en berättelse som vill säga någonting och just denna bit är den viktiga.
