måndag, oktober 18, 2021
HemPolitikEn modell för verkligheten

En modell för verkligheten

Allt tätare inträffar de extrema händelser som får tiden att stanna upp och ansvariga politiker att utbrista att det är oacceptabelt. Sedan lägger sig bestörtningen och allt är som vanligt igen. Låt vara på en ny nivå vars tröskel passerades. Nu senast i form av att två små barn blir beskjutna när de leker i sin närmiljö.

Hur vill vi egentligen ha det? Hur skulle vi vilja att vårt samhälle inrättades och organiserades?

Det är inte svårare än att fråga sig själv hur man vill ha det hemma. Välordnat eller kaosartat? Rent och städat eller lortigt? Vill jag bo tryggt och säkert och därför ser till att ha sådana anordningar som gör det möjligt. Lås på dörren och kanske ett larm. Att hushålla med de resurser man har och bygga buffert med, exempelvis, livsmedel. Brandsläckare placerade på strategiska ställen utifall elden skulle slippa lös.

För familjen handlar det om att få vardagen att fungera. Samspelet och det gemensamma fokuset på framtiden och barnens utveckling. Trygghet och uppfostran. Och den gemensamma kulturen; värderingarna. Vi slåss inte med varandra utan är kärleksfulla. Att hålla reda på ditt och mitt.

På samma vis fungerar det hos grannen. De sköter sitt och ingen lägger sig i varandras familjeliv. Det gemensamma bortom tomtgränsen är allas angelägenhet. Allmänningen är alla rädd om.

Om grannen eller ungarnas kompis låser sig ute rycker vi till undsättning. Tar in, värmer och bjuder på ett mål mat. Och ser till att det gås hem igen när låssmeden gjort sitt. En okänd som knackar på dörren har inte självklar rätt att släppas in och skulle det, mot förmodan, komma en hel busslast okända väcks insikten snabbt att varken gästsängar eller matförråd kommer att räcka. Då säger man nej.

Bara den som är naiv och utan konsekvenstänkande skulle leva med ständigt öppen dörr, urkopplat larmsystem och ha ett ständigt flöde in av okända människor. Och dessutom slita lite extra på jobbet för att kunna mätta och värma dem. Rätt om det skulle finnas sängplatser och mat i överflöd, kommer ”gästerna” att dominera. Det lär de sig redan då det inte finns någon dörr. Gränslösheten sätter familjens naturliga harmoni ur spel. Det formas en helt ny kultur.

Vardagsrummet blir en zon som präglas av osäkerhet och våldsamma attityder. Plötsligt blir barnen beskjutna.

Mamma Märta, som var den som kopplade ur larmet och lämnade dörren öppen, blir bestört och förbannad. Hon spänner ögonen i sina egna barn och utbrister att ”våldet, vapnen och gängen inte har någon plats i vårt vardagsrum”. Men mamma Märta och pappa Stefan är de enda som får ta i med hårdhandskarna. De sitter på våldsmonopolet. Det gör verklighetens Stefan och Märta också. Det är de som har möjlighet att ingripa och förändra. De verkar dock inte förstå att det med den rätten – det monopolet – också följer skyldighet.

Det är också så i verkligheten att barnen måste växa upp och stå på egna ben. De kommer alltid att vara relaterade till sina målsmän men banden skall klippas. Det är dags också i verklighetens Sverige att göra oss fria från våra förmyndare. Låt oss sätta såväl Märta som Stefan och resten av makteliten på ålderdomshemmet. De kan börja redan nu och fundera över hur de vill ha det på sin egen ålders höst.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här