Detta är del 1 i en serie på tre delar.
Del 2: Ensamjournalisternas och socialmediernas symbios
En människa kan bara konsumera så många timmar massmedia per vecka. Därmed har det totala antalet mantimmar för konsumtion av mainstreammedia, alternativmedia och sociala medier en övre gräns. Lägg till även läsandet av skön- och facklitteratur, vilket konkurrerar med mobiltelefonutrymme. Denna konsumtion är en viktig del i formandet av varje individs bild av omgivningen. Det påståendet gäller både lokalt, regionalt, nationellt och globalt.
Från massmedia till person-riktad media
För 50 år sedan dominerade radiolyssnande, TV-tittande och läsning av pappersburen media och böcker. Med undantag för förhållandet mellan författare och förlag, var det i princip samma kraft som kontrollerade en given massmedias redaktionella arbete, som kontrollerade dess distribution.
Internet, smarttelefonen och sociala medier har fullständigt kastat denna ordning över ända. Idag upptas en majoritet av människors massmediekonsumtion av sociala medier. Med det har följt fördelar och nackdelar.
De kanske två viktigaste fördelarna är att samtiden idag dokumenteras av miljontals medborgarjournalister och människor kan i åsiktsfrågor enkelt etablera kontakt med varandra jämfört med tidigare. Ett oligopol är därmed brutet. Det har dock kommit att ersättas med ett nytt.
Det kravlösa scrollandet i det så kallade “flödet” kan liknas vid (okritiskt) lyssnande på radio. Det är medieplattformen som bestämmer vad du ser (hör) och medieplattformen endast. Samma plattform har även full kännedom om dina tidigare konsumtionsval. Den känner dina intressen. Den känner även kön, ålder och bostadsort. Skillnaden mot radio är att varje konsument får en skräddarsydd sändning i socialmedieflödet.
Makten att påverka har därför i betydande delar – om än inte helt – flyttats från de stora redaktionerna till den digitala distributionen. Det är Meta (Facebook, Instagram), X (Elon Musk) och Google (Youtube) som kontrollerar över 90% av den distributionen.
Ensamjournalisten mot regimmedia
I detta medielandskap har en ny aktör gjort entré: ensamjournalisten. Det är individer som rör sig i gränslandet mellan journalistik och opinionsbildning. De är verksamma på heltid och får förmodligen sin huvudsakliga försörjning från donationer. Ibland även från prenumerationer på plattformar som Substack. En del har uppdrag av tillfällig karaktär hos alternativmedia.
Ensamjournalisten blev illa sedd av journalistkåren och snabbt myntades begreppet “swish-hora”. Joakim Lamotte har beskrivit sina erfarenheter i en bok med titeln “Där stormen är: en ”swishhoras” betraktelser”. Likt Aron Flam och Jens Ganman har han lagt betydande tid på att kritisera public service. Varje uppseendeväckande nyhetshändelse med koppling till mångkultur eller Israel, hanteras av dessa herrar på sättet “hur rapporterade public service om detta?”.
På så sätt snuttifieras nyheter och reduceras till att vara frågor om public service brister. Att samtliga riksdagspartier vill behålla public service glömmer man bort eller låtsas inte om. Aldrig skulle man beskriva public service som i första hand lojala mot staten och det politiska styret av den. Budskapet för den som ser klart är tydligt: konsumera mig istället för den skattefinansierade konkurrenten.
Försörjning via sociala medier frestar
Ensamjournalistens främsta huvudbry är sin egen försörjning. Han är en av nöd formad opportunist och har helt enkelt inte råd att i varje given situation positionera sig ideellt eller moraliskt. Det är däremot en lyx jag kan unna mig. Jag har ett kvalificerat yrkeskunnande och en anställning, där båda är frikopplade från mina amatörjournalistiska ambitioner. Skriva gör jag på fritiden.
Det kan synas vara en viktigpetters kommentar och sådant ligger inte för mig, men skillnaden detta förhållande utgör är för viktig för att inte nämna. Ensamjournalisten porträtterar sig själv inför sin följarskara som handlingskraftig och orädd – en försvarare av obekväma åsikter. Så kan det till del också vara. Men. Han är nåbar med lockelser från socialmedieplattformarna.
Om detta fortsätter jag att skriva i en uppföljande text.
—
Omslagsbildens källa
