Under åren har jag kommit att skriva ett stort antal artiklar på Folkungen. Mitt skrivande, inklusive research i förekommande fall, ägnar jag mig åt på fritiden. Det är en oavlönad, ideell verksamhet. Inte på något sätt och vis en uppoffring. Jag skriver huvudsakligen för att det roar mig, men också för att jag ser det som en moralisk plikt: samtiden måste dokumenteras och motbilder till etablissemangets narrativ göras tillgängliga. Det är en plikt helt fri från både snöflingeri och martyrskap.
På samma sätt är det med mitt politiska engagemang i Alternativ för Sverige.
Jag försöker hålla de två isär – skriftställandet och politiken – såvida det inte handlar om opinionsskrivande i partiets namn i form av insändare och debattartiklar i mainstreammedia. Med en vecka till valdagen i skrivande stund, gör jag ett undantag och argumenterar här för varför Alternativ för Sverige är ett bättre alternativ än Sverigedemokraterna. Jag tycker mig förtjäna detta avsteg.
Sverigedemokraterna har genomgått en remarkabel förändring sedan riksdagsinträdet 2010. Partiet har framförallt gjort två saker. Dels har man ändrat uppfattning i vissa sakfrågor för att kunna samarbeta med Moderaterna. Uppenbara sådana frågor är att partiet inte längre har en kritisk grundsyn på abort, inte längre vill lämna EU och nu stödjer det svenska Nato-medlemskapet. Dels har man försökt skapa en hemkokt ideologi som ska vrida det så kallade rasistkortet ur händerna på motståndarna.
Redan det faktum att ett parti skamlöst kan vända kappan efter vinden och förvandla sin sakpolitik till ett rent taktiserande gentemot såväl väljarna som eventuella samarbetspartners, är illa. Slutstadiet för sådant beteende är att när man väl når makt och inflytande, finns varken politik eller heder kvar. Varje person som rekryteras till ett sådant parti, som är fyllt till bredden av partistödspengar och möjligheter till försörjning, är naturligtvis individer som ingenting varken förstår eller bryr sig om heder och principer.
Många har nog hört eller läst mindre begåvade SD-sympatisörer ge uttryck för uppfattningen att partiet tycker egentligen si eller så. Man måste dock anpassa sig efter just nu rådande förhållanden. Men sen; då minsann. Rösta på SD:s mellanmjölkspolitik idag, få en annan politik imorgon!
Vinsten kommer senare, med andra ord. Lika äckligt som anpasslig sverigedemokratisk strategi, som när Stefan Löfven försökte vifta bort massinvandringens negativa effekter med uttrycket. Vi fick en annan politik, det är sant. Bara inte den politik vi förväntade oss. Upprepa inte misstaget att tro att Jimmie Åkesson är att lita på.
Mattias Karlsson sägs vara arkitekten bakom Sverigedemokraternas formuleringar om “öppen svenskhet”. Med mina ord är det en tankefigur som går ut på att vem som helst kan “bli” svensk (notera citationstecken!). Vederbörande ska ha “svenska värderingar”, arbeta, betala skatt och vara lojal mot Sverige. Krydda med språkkrav och vips så är man svensk. Själva det formella upphöjandet av individen till öppen svensk ska ske genom beviljande av medborgarskap. I villkoren för kvalificering till medborgare får man förmoda ska återfinnas själva kravspecifikationen för uppfyllande av öppen svenskhet.
Jag kallar det för “medborgarskapsidealet”. Det är väsentligen vad som gäller i USA. Patriotism, flaggviftande och lojalitet mot lagtexter. Någon amerikansk etnicitet finns dock inte. En detalj som är fundamental. USA är en mångkultur. En stat skapad genom massinvandring och folkutbyte.
Medborgarskapsidealet kan endast fungera under en stark och framgångsrik stat. Det är staten som utfärdar och registrerar medborgarskapet. Utan Vita huset finns inget amerikanskt folk. Kräver din uppfattning om vad som är ett folk en stat? Då är du troligen anhängare av medborgarskapsidealet. Själv mår jag illa när Aron Flams följare tror att de är både frihetligt sinnade och intelligenta när de i kommentarsfälten kräker ur sig att “palestinierna har aldrig haft en stat” (och därför anses de inte ha legitima anspråk på markområden där de lagt sina döda till sista vilan i tusen år och mer).
Det svenska folket existerar även i apokalypsen, utan stat. Vi är inte en värdegrund. Vi bär våra gener och vår förvärvade kultur. Våra barn reproducerar samma kultur. Så fortlever vi över generationerna, likt andra folk. Oberoende av om här finns en stat eller inte. Vår etnicitet är en organisk egenskap. Den låter sig inte beskrivas i detalj. Ändå vet vi vad den är. Outtalat. Självklart.
I mitt arbete har jag genom åren träffat och samtalat med en stor mängd utlänningar. Välutbildade människor. Vita, svart, bruna. Kristna, kommunister, muslimer. Ingen – absolut ingen – av dessa med hemvist utanför Europa, har haft några problem med att avgöra vem som är svensk och inte. Det skulle aldrig föresväva mig att fråga min kinesiska eller pakistanska kollega: kan en svensk “bli” kines (pakistanier)? Frågan vore absurd. Den är absurd.
Vad skiljer utomeuropéerna från européerna i denna fråga? De senare är överlag marinerade i socialingenjörskapslag. Ja, mer än de superkontrollerade kineserna i postkommunistiska Kina.
Jag skulle gärna vilja fråga Åkesson om mina barnbarn kan bli “öppna japaner”. Det är i år 14 år sedan han i en debatt i riksdagen frågade Miljöpartiets Åsa Romson “om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?”.
Idag är han fången i sitt eget partis syntetiska ideologi och partiprogram. Inför frågan om han kunde tänka sig en muslimsk statsminister, svarade han att det är helt ok. Motiveringen var att tro är en privatsak.
Vinsten kommer senare, som sagt.
—
Omslagsbildens källa och licens här