måndag, oktober 18, 2021
HemOpinionExplosion - bombdåd - KRIG

Explosion – bombdåd – KRIG

Den som tänker om krig idag så som de gestaltades under, exempelvis, världskrigen med tydliga fronter, väl uppmärkta kombattanter och officiella krigsförklaringar kommer aldrig att kunna hantera kommande. Eller nu pågående, för den delen. Krig idag behöver inte utkämpas mellan stater. Krig idag kan te sig om inte hur som helst så i alla fall på en mängd olika vis. Allt från det totala kriget till det lågintensiva, ja det som under lång tid kan upplevas som något retligt. Lite som en besvärlig klåda.

När det som benämns ”dödligt vapenvåld” ökar; då antalet grova integritetskränkningar – eller som vi säger på svenska: våldtäkter och förnedringsrån – håller våra ungdomar isolerade och när ett flerfamiljshus drabbas av ett sprängdåd där hundratals måste evakueras och ett tjugotal personer förs till sjukhus är det hög tid att sätta rätt etikett på vad som sker. Sprängdådet idag var inte det första men det senaste i en lång rad runt om i Sverige.

Problemet med klåda är att man tenderar att vänja sig vid den. Men då man har kliat så mycket att det går hål på huden då är det hög tid att ta itu med orsaken. Svalkande krämer räcker inte längre. Nu måste roten till det som irriterar kroppen bekämpas. Man inser plötsligt att det är krig.

Vad är krig? Enkelt uttryckt är det ”användandet av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. […] De flesta krig är i flera avseenden begränsade, t.ex. vad gäller syfte och/eller val av stridsmedel”. (NE)

Benämningen ”militärt våld” måste inte betyda att det är någon stats uniformerade soldater som utför våldet. Det handlar snarare om graden av professionalitet i utövandet. Att det är planerat, inövat och har avsedd verkan mot specifika mål.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet skrev i Svenska Dagbladet 2019:

”Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.” (SvD, 2019-09-13)

När det placeras en sprängladdning i ett flerfamiljshus görs det alltid med ett syfte: att skicka budskap och/eller att skada. Den som skall nås av budskapet eller skadas har en koppling till fastigheten. Till och med trappuppgången, även om det händer att exempelvis handgranater kastas in i fel lägenhet. Den eller de som placerar sprängladdningen har, med andra ord, motiv, mål och know-how. Det är inget slumpmässigt upptåg utan en aktiv handling som kan klassas som, i vart fall, terrorism.

Om man staplar alla de sprängdåd, skjutningar, våldtäkter och förnedringsrån som till dags dato genomförts framgår ett mönster. Den och de som utför dåden har ingen respekt för omgivande samhälle i vilket dessa bestialiska handlingar begås. Man visar ett förakt för boende, befolkning och ägodelar. I detta finns ett övergripande politiskt mål. Dominans och herravälde. Och då har det gått från terrorismens syfte att skrämma till att vara ett krig.

Otydligheten och det faktum att man kan vänja sig vid retlig klåda är på många vis farligare än det väl synliga och tydliga. Det är försåtligt och det tar längre tid att inse vad som faktiskt sker. Resultaten är i bägge fall förödande.

Förmågan att kunna möta och hantera den situation vi har idag är att faktiskt planera för det värsta. Det kan låta dystopiskt men faktum är att bara den som preparerar sig är hoppfull och tror på att det är lönt. Kom ihåg att det inte är kört förrän vi bestämmer det!

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

1 KOMMENTAR

  1. Hej.

    Svenskar kan inte förstå eller acceptera ett par obehagliga universella sanningar:

    Våld är alltid rätt om den jag gillar vinner.

    Den som vinner hade rätt. Vem som hade rätt ”egentligen” enligt ett eller annat moraliskt ramverk är ointressant.

    Våld kan bara stoppas av våld.

    Historien tillåter inga omtentor.

    Kulturkapmf, lebensraum och andra begrepp från den tyska sociologin är inte nazistiska utan beskrivningar av verkligheten sådan den är av sig själv.

    Demografi, ekonomi och logistik avgör, inte -ismer.

    Och andra självklarheter i samma stil. Svensken i gemen klarar inte att ta in detta, för henne gäller kartan, inte terrängen, och upptäcker hon att hon står i ett träsk fast kartan (som hon inte kan läsa) visar strand blir hon hysterisk och anser sina rättigheter kränkta.

    De invaderande folken saknar metakognition vilket gör att de inte sitter fast i existentialistiskt navelskådande. Därför agerar de, medan svenskar pratar. Svenskar tror att konflikter inte beror på människor: de tror konflikter ska lösas så att bägge blir nöjda. Att det finns konflikter, militära som civila där man bara kan välja det ena kan de inte acceptera som sant.

    Än mindre att man väljer vad man gör, eller att man kan göra allt som är fysiskt möjligt. Om man vill, bör eller har råd att försöka är en annan sak. Man kan låta en ryggmärgsförlamad bli polis. Man kan låta en person med grav autism ansvara för kärnvapen. Man kan låta kvinnor på 60kg blir poliser. Man kan vara religiös och tro på rättigheter, t o m att det finns universella mänskliga rättigheter som är okränkbara.

    Men när man frågar vem som har mest rätt till den enda livbojen kommer undanflykterna. När man frågar vad alla rättigheter (eg. privilegier, orden används numera utbytbart) baseras på blir det tyst. Eftersom svaret är obehagligt:

    Viljan till makt. Utan vilja ingen makt. Utan makt inga rättigheter. Den som har makten har rätten.

    Väl man accepterar detta är ingen motståndare övermäktig, eftersom allt därefter blir en fråga om val av metod och vilka resurser man vill spendera på att segra, eller åtminstone göra motståndarens seger omöjlig eller värdelös (som i Vietnam och Afghanistan där USA återigen visat att USA likt Karthago kan vinna slag men aldrig krig).

    Testa denna fråga på PK-folk: ”Anser du att Sverige ska ge asyl åt folk som flyr diktaturer? Vad ska vi göra om/när Kina skickar hit 50 000 000 kineser som söker asyl?” 50 000 000 kineser är ju ett avrundningsfel i deras demografi…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här