fredag, juli 23, 2021
HemKulturGlobaliseringen tar död på kulturarvet

Globaliseringen tar död på kulturarvet

Sverige ratificerade 2011 en konvention som uttryckligen problematiserar (och är kritisk till) globaliseringen samt påtalar det omedelbara värdet av lokalsamhället och erkänner den allmänna önskan – det vill säga vanligt folks önskan – att trygga nationella och lokala kulturarv.

Detta är den tredje texten om rapporter och studier från myndigheter som klart och tydligt visar på kunskapsläget avseende bland annat problemen med migration och kultur. Det är kunskap och forskning samt internationella åtaganden som funnits tillgänglig men som antingen dolts eller motarbetas av svenska regeringar.

Tidigare publicerat: ”Folkutbyte planerat sedan 2004 i myndighetsrapport” och ”Homogen befolkning främjar tillit

Den kanske okända svenska myndighet som här skall lyftas fram i ljuset är Institutet för språk och folkminnen (Isof) vilken presenterar sig själva på följande vis:

”Isof är en myndighet som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Vi arbetar också med språkvård och språkpolitik. Vår uppgift är att levandegöra och sprida vår kunskap samt att ge råd i språkfrågor.” (Källa: Isof, 2021-04-11)

De flesta känner till den nyordslista som i slutet av varje år tas fram av Språkrådet och som bland annat gav oss officiella ord som ”klimatdiktatur”, ”menskonst”, ”tågskryta” och ”syssna”. Språkrådet är en avdelning under myndigheten Isof.

En annan uppgift för Isof är att implementera en konvention som Sverige ratificerade 2011 men som troligtvis har fått allt för lite uppmärksamhet. Det handlar om ”Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet”. Man kan tycka vad man vill om Unesco och andra överstatliga överbyggnader. Faktum är dock att här finns en konvention vilket ju Sverige brukar förhålla sig mycket tydligt till. Exempelvis genom att införliva Barnkonventionen i svensk lagstiftning.

”Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet (Convention for the Safe-guarding of the Intangible Cultural Heritage) utarbetades efter beslut av Unescos general-konferens 2003 och trädde i kraft 2006. Alltsedan konventionen började tillämpas har kunskapen om de immateriella kulturarven ökat. Konventionen ratificerades av Sverige 2011 och i maj 2016 har den antagits av 167 stater.” (Ur rapporten ” Det nationella arbetet med tillämpningen av Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet”, 2016)

Denna konvention har inget med det fysiska kulturarvet att göra; det som till stora delar finns förtecknat på Unescos så kallade världsarvslista. Det immateriella kulturarvet är vad vi i vardagligt tal skulle kalla traditioner och seder.

”Immateriella kulturarv är det som vi inte fysiskt kan ta på – traditioner som lever och överförs mellan människor, handens och kroppens kunskaper, erfarenheter och kreativa uttryckssätt. Det kan vara olika former av hantverk, ritualer, musik, eller berättelser, sådant som upprepas och förändras.” (Källa: Isof, 2021-04-11)

Varje land som har ratificerat konventionen har, genom den, förbundit sig till att dokumentera, bevara och levandegöra det som är typiskt i respektive lands kultur. Många länder, däribland Sverige, jobbar med att ta fram listor över traditioner och kultur som är typiskt och värt att bevara för att det inte skall gå förlorat.

Många minns säkert uttalandet som gjordes av Ingrid Lomfors (historiker och överintendent vid Forum för levande historia), då hon under konferensen ”Sverige tillsammans” den 12 oktober 2015 hävdade att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Detta var öppningsanförandet vid konferensen och det skulle syfta till att ”höja blicken”. Och det kan man så klart göra på olika vis…

Inför denna konferens sade statsminister Stefan Löfven, som stod som värd för de 800 deltagarna:

– ”Det är viktigt att Sverige nu samlas. Målet är att nyanlända vuxna snabbt kan börja jobba, att nyanlända barn ska få en så bra skolgång som möjligt och att alla nyanlända ska ges rätt förutsättningar att komma in i det svenska samhället”. (Källa: Regeringen)

Vad som där och då etablerades var en doktrin som innebär att den bästa förutsättningen för någon att komma in i det svenska samhället är att vi själva låtsas om att det inte finns något svenskt. På så vis kan ingen göra fel, eftersom det inte finns något att relatera till. Helt i linje med att relativisera sanning – ty om det inte finns någon objektiv sanning, måste alla, per definition, ha rätt.

Men nu har vi en myndighet, Isof, som har regeringens uppdrag att utveckla arbetet med tillämpningen av konventionen i Sverige. ”Som ansvariga för konventionsarbetet har Isof lagt grunden för en organisation som ska täcka alla de delar som det immateriella kulturarvet kan bestå av.” (Källa: Isof, 2021-04-11)

Men det är svårt att få riktig kläm på deras arbete. I vanlig stil är myndighetens hemsidor och rapporter ganska fluffiga. De använder många ord men verkar mest vända sig till en relativt liten krets. Och intrycket som ges är att myndighetens tolkning av såväl konventionen som uppdraget är mer inriktat på att bevara andra länders och minoriteters kulturarv än det inhemska.

För att få lite bättre insikt i vad detta skydd av immateriellt kulturarv handlar om – för att höja blicken, skulle man kunna säga – kan man läsa den ursprungliga konventionstexten. Den finns översatt till svenska som en väl dold bilaga i en av de rapporter som myndigheten lämnat till regeringen. Faktum är att man kan hitta mycket godis när man går till källorna! Och ju fler som känner till dem, desto svårare blir det för myndighetssverige att kollra bort oss.

I inledningen till konventionen (som kan laddas ner här) kan man läsa och häpnas över följande utdrag (och jag ber dig läsa noggrant och ställa textens innebörd i relation till den politik om globalisering som förs):

”Generalkonferensen för Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, nedan kallad Unesco, som håller sitt trettioandra möte i Paris från den 29 september till den 17 oktober 2003, som hänvisar till gällande internationella instrument om mänskliga rättigheter, särskilt 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som anser att det immateriella kulturarvet är av stor betydelse för kulturell mångfald och en garanti för hållbar utveckling, som det understryks i Unescos rekommendation om bevarande av traditionsenlig kultur och folklore 1989, i Unescos allmänna förklaring om kulturell mångfald 2001 och i Istanbul-deklarationen 2002, som antogs av kulturministrarnas tredje rundabordsmöte, som anser att det finns ett starkt ömsesidigt beroende mellan det immateriella kulturarvet och det materiella kultur-och naturarvet, som erkänner att den pågående globaliseringen och de sociala förändringarna, tillsammans med de nya förutsättningar som skapas för dialog mellan lokalsamhällen, inbegripet intolerans, även allvarligt hotar att försämra, skingra och förstöra det immateriella kulturarvet, särskilt till följd av en brist på resurser för att trygga detta arv, som är medveten om den allmänna önskan om och det gemensamma intresset av att trygga mänsklighetens immateriella kulturarv, som erkänner att lokalsamhällen, särskilt ursprungsbefolkningarnas lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer spelar en väsentlig roll för framställningen, tryggandet, underhållet och omskapandet av det immateriella kulturarvet”

Med andra ord: Sverige har ratificerat en konvention som uttryckligen problematiserar (och är kritisk till) globaliseringen; en konvention som tydlig påtalar det omedelbara värdet av lokalsamhället; som erkänner den allmänna önskan – det vill säga vanligt folks önskan – att trygga nationella och lokala kulturarv.

Sveriges officiella doktrin är att det inte finns något specifikt, kulturellt svenskt. Samtidigt har vi en myndighet vars uppgift är att dokumentera just det som är specifikt, kulturellt svenskt. Vi har dessutom ratificerat en konvention som uttryckligen går på tvärs med den politiska agendan som omfattar globalism, maktkoncentration, kulturförnekelse med mera.

Och från den myndighet som ansvarar för allt detta får vi en gång om året två listor: En med så kallade nyord och en med ord som tas bort. Vi fick ”menskonst” och ”hen”, men berövades ”autarki” och ”amoralitet”. Samtidigt som ”globaliseringen hotar att allvarligt försämra, skingra och förstöra det immateriella kulturarvet”. Och du betalar!

Som extraläsning finns en upplysande text om språkets makt här

 

 

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här