Den 1 juli tillkännagav socialminister Jakob Forssmed under en pressträff tillsättandet av en utredning som ska “föreslå åtgärder för en hållbar befolkningsutveckling och ett mer familjevänligt samhälle”. Utredningen leds av nationalekonomen Åsa Hansson och föranleds av de låga födelsetalen i riket. Ett första delbetänkande lämnades häromdagen. Det behandlade uteslutande hur olika scenarion för födelsetal och migration har på befolkningsmängd och ekonomi.
Forssmed inledde pressträffen med ett anförande, under vilket denna passage yttrades :
“Det finns solskenshistorier, villkorslös kärlek, men också livslånga sorger och förhoppningar som går i kras och även berättelser om att vilja leva utan barn. Det är djupt personligt men det går samtidigt inte att bortse från att utvecklingen påverkar samhället i grunden. Politikens roll är inte att tala om för familjer hur de ska se ut eller hur de ska agera eller hur de ska leva.”
Forssmed kastar sålunda plikt och ansvar i soptunnan från start. Något annat var inte heller att förvänta. Skulle han kritisera sina väljare för deras oförmåga? Knappast. Ändå träffar han delvis rätt.
SVT Västernorrland har ibland inslag om födelsetalen i länet. Under motsvarande inlägg på redaktionens Facebooksida brukar det som brev på posten komma kommentarer av slaget: “vem vill sätta barn till denna värld?”. Oftast, men inte alltid, är avsändaren en kvinna.
Det är ett infantilt förhållningssätt. Miljarder kvinnor har satt barn till en grymmare värld än den svenska välfärdstanter lever i idag och barnaavlande är inte en politisk handling, annat än möjligen för en försvinnande liten minoritet djupt störda västerlänningar.
Om något är de låga födelsetalen i Sverige ett misslyckande för “välfärdssamhället”. Länge skröt socialingenjörerna om hur den svenska modellen gav högre fruktsamhet än medelhavsländernas katolska konservatism. Att USA presterade lika bra eller bättre än Sverige låtsades man inte om.
Finns det ett sämre betyg på en populations livsbetingelser än när den inte förmår fortplanta sig? Fråga en biolog. Denne kan redogöra för alla möjliga kemiska ämnen eller fysiska förändringar i vilken arts livsrum som helst, vilka agerar reproduktionsstörande. Vad har dagens fertila kvinnor drabbats av för reproduktionsstörande påverkan?
Mainstreampolitikernas hantering av befolkningskrisfrågan är så osedvanligt dum. Senfärdigheten finns där som vanligt. Taffligheten likaså. Samma människor som ska rädda oss från ryssen, kan inte föra ett enkelt resonemang kring barnafödande. Låt oss försöka här och nu istället.
Om det genomsnittliga antalet barn per kvinna – fruktsamheten – faller, vilka är det då som skaffar färre barn? Ungefär 20% av männen och 13% av kvinnorna skaffar aldrig barn. Jag misstänker, men vet inte, att det är siffror som står sig någorlunda över tid. En slutsats jag drar från observationer av socialt aparta män och försynta kvinnor i mitt eget liv. Att vissa kulturer praktiserar arrangerade äktenskap tror jag inte är en fråga om en misogyn kvinnosyn. Att familjen och klanen fortlever genom födslar anses där vara för viktigt för att överlämnas åt de enskilda individerna.
Därför blir frågan: är det äktenskapet som tidigare gav upphov till två barn, som nu istället föder ett barn och därmed orsakar fruktsamhetsfallet? Med andra ord: kan man förmoda att de kvinnor som förr födde två, tre, ja kanske fyra barn, idag i flera fall nöjer sig med ett barn mindre än så?
Accepterar man den enkla förklaringen så faller sig fortsättningen naturlig: om första barnet föds vid en allt högre ålder, så kommer alltför många kvinnor att hinna bli för gamla för att föda fler än 1-2 barn. Det går alltså att argumentera för att kvinnors vilja att skaffa barn är oförändrad. Däremot har det omgivande samhället normaliserat och/eller tvingat fram en allt högre förstföderskeålder och det minskar antalet barn som föds eftersom fertiliteten minskar snabbt med stigande ålder.
När min dotter var en ung kvinna (det är alltså i åldern 13-15 år eller så, för den som inte begriper den saken) så sa jag till henne: “om du börjar röka eller tatuerar dig, så sopar jag till dig”. Något allvar i det fysiska hotet fanns det inte. Däremot i uppmaningen, så rökare jag en gång var.
När hon blev några år äldre började jag och moderskapet försiktigt sälja budskapet att det inte är fel att skaffa barn tidigt. “Den tid du skjuter upp den saken får du inte tillbaka i slutet av livet”. En trivial sanning för en tekniker, men nog så svår för ett samhälle som städat döden ur livet.
Kanske ska det till en värdekonservativ högerextremist för att socialingenjören lära socialingejnörens matematik? Det är inte hos de barnlösa problemet ligger, utan hos de barnafödande och den alltför långt uppskjutna förstföderskeåldern.
Jag möter min femtioförsta julafton med ett barnbarn och ett styvbarnbarn, med löften om fler. Liv och rörelse. Framtid, när jag själv går på retur. Hade riket haft sanna ledare, är det ett sådant budskap de hade levererat istället för socialförsäkringar.
God Jul, min unge läsare! Framtiden ligger i dina händer, inte i statens.