måndag, oktober 18, 2021
HemKulturHar postmodernismen förstört Sverige?

Har postmodernismen förstört Sverige?

På senare år har det blivit en trend bland högermän att tala om ’postmodernism’ i ett försök att ringa in en ganska spretig vänster; vilken nu under ett par årtionden haft att orientera sig genom ett kulturellt landskap i vilket deras föregivna utopier har kollapsat. Säkerligen mest känd är den kanadensiske psykologen och livsstilsgurun Jordan Peterson, som vunnit ett världsvitt rykte som kritiker av den samtida vänstern och som förespråkare av ordning och personligt ansvar. Peterson har ofta talat om postmodernism, eller postmarxism, och med det försökt beskriva en vänster som släppt kraven på total politisk kontroll över ekonomin och istället riktar in sig på politisk kontroll över språket.

Litteraturhistorikern Johan Lundberg har liksom Peterson ett frejdigt polemiskt humör och intressant nog riktar han in sig på postmodernism i sin specifikt svenska tappning. Detta sker i praktiken genom diskussioner om ett antal profilerade svenska gestalter; där den utan tvekan mest uppmärksammade är Horace Engdahl och kretsen kring Forum och tidningen Kris. Det ska emellertid också sägas att åtskilligt utrymme ges till en annan riktning inom den svenska postmodernism som Lundberg vill skildra. Denna är mer uppenbart vänsterprofilerad. Det gäller personer som Masoud Kamali, Irene Molina, Paulina de los Reyes och Stefan Jonsson. Med andra ord personer som ägnar sig åt det som gärna kallas identitetspolitisk aktivism.

Det kan därför sägas att Lundberg tar sikte på två typer av det han kallar postmodernism. Den första, med Engdahl i spetsen, kan sägas stå för en ganska svåråtkomlig form av litteraturteori som handlar om ett särskilt sätt att skriva och studera litteratur. Här finns idéer om hur man ska förstå textens relation till yttervärlden, författarsubjektet och om ett sådant alls kan existera, och liknande saker som förmodligen inte är av intresse för den som inte har en särskild behållning av litteraturvetenskap. Kanske mest intressant i denna del av boken är relationen mellan Forum, Kris och Svenska Akademin. Lundbergs redogörelse kan utan tvekan läsas som en kompanjon till Matilda Gustavssons bok Klubben.

I bokens andra del diskuteras ämnen som är desto mer intressanta för den som har ett mer praktiskt intresse av politik och samhälle. Horace Engdahls litteraturvetenskapliga äventyr intresserar förmodligen den breda allmänheten i en tämligen liten utsträckning. Här återkommer emellertid idéer som fler kan känna igen från den samtida debatten. Det gäller den strömning som ofta brukar sammanfattas under termen ”identitetspolitik”, och med andra ord har att göra med frågor som rör etnicitet och genus. Identitetspolitik är en föreställning att dina åsikter och ställningstaganden har mer att göra med vem du är än vad det har att göra med egenskaper som förnuft och omdöme. Din identitet som kvinna, invandrare, eller vad det nu kan vara, är av större betydelse än dina egenskaper som individ.

Det är rimligt att sammanfatta det som är bokens första del handlar om postmodernism som litteraturkritik, och i första hand en angelägenhet för vad man skulle kunna kalla en kulturelit. I den andra delen möter vi postmodernism som en sorts etnisk och feministisk aktivism. Lundberg redogör exempelvis för det kompakta motstånd som framfördes i samhällsdebatten om hedersvåld av dessa akademiska aktivister. Med utgångspunkt i postkolonial teoribildning vägrade man att acceptera det till synes uppenbara faktum att det i företrädelsevis islamska kulturer finns en kvinnosyn som skiljer sig avsevärt från den svenska och västerländska.

Personer som framförde kritik mot den islamska hederskulturen ansågs inte så mycket beskriva ett verkligt problem, så mycket som de reproducerade en rasistisk diskurs som uppställde en dikotomi mellan civiliserad västerländsk kultur och barbarisk orientalisk sådan. Det spelade på den punkten ingen roll att de som inkom med kritiken faktiskt var unga invandrarkvinnor med fast förankring i sagda kultur, snarare än vita människor som mest hade observerat den på håll och därifrån dragit sina slutsatser. I detta avseende gör Lundberg ett föredömligt arbete med att beskriva hur en teoribildning med udden riktad mot västerländsk modernitet och universella sanningsanspråk, fick en konkret och lättbegriplig tillämpning i en viktig samhällsfråga.

Det är inte ovanligt att resonemang om postmodernism avfärdas med att ämnet är för svårt för att det ska kunna studeras på ett vettigt sätt. Termen ’postmodernism’ avfärdas med att den är spretig, motsägelsefull och abstrakt. Då finns det desto större anledning att plocka ner dessa idéer från elfenbenstornet och redogöra för hur de i så fall tar form mer konkret i det vardagliga, med resultatet att de inte behöver framstå som fullt så mystiska. I Lundbergs resonemang kan vi utan problem följa hur idéer som går ut på att den västerländska civilisationens främsta inneboende drivkraft är förtryck, får inflytande över mer jordnära frågor.

Även om båda delarna av boken är intressanta och riktigt välskrivna, så kan det ändå inte hjälpas att relationen dem emellan öppnar upp för vad man kan kalla ett metodologiskt problem i framställningen. För vad har egentligen Engdahls litterära postmodernism att göra med Kamalis identitetspolitiska aktivism? Så vitt jag kan utläsa, inte särskilt mycket. Här finns likheter, men framför allt skillnader. Det blir ett problem i sammanhanget eftersom Lundberg vill relatera dem till varandra och kanske till och med ge Engdahl skulden för den senares inträde på den idépolitiska arenan? Visserligen finns liknande tendenser till avvisande av västerländsk modernitet, men det framstår ändå som ett långskott att placera dem så nära varandra.

Här kanske någon vill invända att det är användningen av termen ’postmodernism’ som är den felande länken. Det kanske ligger någonting i att den är för bred för uppgiften. Lundberg argumenterar övertygande för hur båda kan betraktas som postmodernism, men problemet består. Här är det värt att påminna sig om det som föregick det postmoderna, dvs det moderna, anses innehålla ett flertal olika strömningar som egentligen inte delar utgångspunkter och slutsatser. Liberalismen liksom socialismen är båda moderna ideologier – ändå kan de knappast likställas med varandra. Såväl existentialism som positivism uppkommer inom ramarna för det moderna – inte heller dessa kan likställas med varandra. Postmodernismen är, liksom tidigare moderniteten, begrepp som är breda till den grad att de kan innehålla tendenser som kan likställas enbart på en väldigt hög abstraktionsnivå.

Lösningen verkar given. Postmodernismens olika beståndsdelar måste kunna separeras från varandra när det är nödvändigt. En postmodern litteraturkritiker är inte samma sak som någon som bedriver etnisk-politisk aktivism utifrån en fond av postkoloniala idéer. Finns det något problem med den här boken, så är det detta. Därmed inte sagt att Lundberg egentligen har fel, men hans sätt att närma sig problemet gör att han ser likheter men blir blind för skillnader. Moderniteten har tidigare delats upp för att bättre kunna analyseras. Det är enbart rimligt att det postmoderna nu ska behandlas på samma sätt. Moderniteten känner vi utan och innan; nu ska vi bekanta oss på samma sätt med postmoderna.

Anton Stigermark
Kulturskribent och frihetligt konservativ. Politicies Masterexamen från Uppsala Universitet. Publicerad i flertalet publikationer genom åren. Författare av boken Memetisk krigföring: Om relationen mellan politik och kultur.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här