måndag, oktober 18, 2021
HemKulturInget behov av Svenska Akademien - vi behöver flera lokala

Inget behov av Svenska Akademien – vi behöver flera lokala

Jag var där en gång, i börssalen, för att bevittna Svenska Akademiens ständige sekreterare tillkännage årets vinnare av Nobelpriset i litteratur. Gert Fylking var där och väl det egentliga dragplåstret då han hade gjort sig känd för att varje år utbrista ”Äntligen!” då den för det stora flertalet okända vinnaren korades. Detta år stod två bastanta väktare vid hans sida varför det inte blev något starkt, utlevt äntligen. Men alla visste och hans ambition var att driva gäck med skådespelet.

Människor som vill förstå sig som initierade ilade i vart fall på den tiden till bokhandeln för att snabbt som ögat införskaffa några titlar av den tidigare okände, för att i närtid kunna stoltsera med att, min sann, ha läst även det årets Nobelpristagare. Inget ont alls i att läsa och bilda sig, inte alls. Utifrån betraktat är det dock insvept i någon form av löjets skimmer. Som en ritual. Ett skådespel, helt enkelt.

Svenska Akademien, den instans som på Nobelkommitténs uppdrag utser litteraturpristagaren, har sedan skandalåren haft en viss uppförsbacke men verkar nu förstå sig själv som tillbaka på banan. Och är om möjligt än mer politiskt, korrekt orienterad. Och det är just det som i dagens klimat tycks ge legitimitet och rädda gamla institutioner kvar. Att helt enkelt inte stå på sig utan låta sig styras av morötter som är allt annat än lokalt kultiverade. Även sådana som har fyllt viktiga funktioner genom historien har böjt sin nacke.

Årets litteraturpristagare är blott ett exempel på detta. Abdulrazak Gurnah, född i och utvandrad från Tanzania, idag verksam i England, tilldelas priset ”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Han är, enligt SVT, en av vår tids ”mest tongivande postkoloniala författare från Afrika”.

Årets fredspris tilldelas kampen för yttrandefrihet vilken den norska Nobelkommittén väljer att representeras av journalisterna Maria Ressa och Dimitry Muratov. Det var, givet många andra förhandstippade organisationer och personer, ett balanserat beslut. Yttrandefriheten är ju, som vi har skrivit om tidigare – inte minst i samband med Lars Vilks tragiska död, satt under stark press från såväl regimer som stora och starka företag. Sverige som ju stoltserar med minnet av Alfred Nobel har här lite att leva upp till.

Sveriges justitieminister Morgan Johansson (s) säger i samband med tillkännagivandet att ”det är mycket väl valda pristagare i en tid när yttrandefriheten hotas på många håll, och journalister i många länder förföljs, trakasseras och dödas.” Yttrandefriheten i Morgans värld utsträcks till den förmenta press han själv kontrollerar. Vad Morgan dock måste inse är att det finns en värld bortom och att det i synnerhet är vanligt enkelt folk som idag tystas och fälls i domstol för att ha yttrat sig. Och sanningen.

Läs mer om att principerna också måste gälla i Sverige

Traditioner är bra. Det handlar om att tradera, det vill säga föra vidare, sådant som är gott och till gagn för oss och vår kultur. Ting som är dåliga bör man undvika att föra vidare varför det finns traditioner som kan låtas gå i graven. Även om den politiska eliten tycks tro motsatsen så finns det inga kommittéer som fattar sådana beslut utan det är som med kanoniseringen av Bibelns böcker under de första århundradena, då ett av kriterierna var huruvida en viss text faktiskt lästes runt om i församlingarna. Det en homogen befolkning anser gagnefullt och rätt utgör också dess kultur. Då har den också en chans att bli positivt normerande.

Och det där med att, genom Nobelpriset, ”sätta Sverige på kartan” är inte längre ett gångbart argument. Hela den upplysta världen vet var Sverige ligger och vad det idag har blivit känt för. Även om eliten för en tid under hösten får sola sig i glansen av världsmedia, vetenskapsmänniskor och kända författare, förtar det inte känslan hos flertalet att vi har viktigare saker att ägna oss åt.

Kanske skulle vi, ändå, ha en kommitté som fick i uppdrag att utröna vad i vår vardag och kultur som är värt att bevara och vad som kan slängas på kökkenmöddingen. Eller ännu hellre borde varje lokalsamhälle gå samman och utse varsin kulturakademi för att beforska, bevara och tradera just den lokala kulturens värde och uttryck. För just alla dessa lokala uttryck, seder och bruk är vad vi till vardags kallar svensk kultur. Den är inte alltid ”fin” men den dagen kommer jag och förhoppningsvis många med mig att utbrista i ett rungande och äkta ”Äntligen!”

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

3 KOMMENTARER

  1. Apropå Nobelpris , så måste årets pris i fysik vara det största skämtet sen när Obama fick fredspriset år 2009 . Vilken total förolämpning årets fysikpris är mot riktiga och seriösa klimatforskare .
    Det är nog bara Greta och Grönsakspartiet som utbrister ”Äntligen” .

  2. Svenska akademien har en flerhundraårig historia. Den ska gynna konsterna, inte konsumismen. Den har gjort ett stort arbete för Sveriges kulturliv och språk under lång tid. Men svenskar som vägrar känna stolthet för den egna kulturen, både DN och tydligen också Folkungen, vill tanklöst riva ner något unikt som har tagit lång tid att bygga upp.

    Det du kallar löjets skimmer ser jag som andaktsfullt. Utdelningen av Nobelpriset i litteratur har en särskild laddning. Det är ganska talande att så många vill riva ner det och ersätta med vadå? Reinfeldts favoriter platt-tv och Da Buzz?

    Vi får bara hoppas på att de rimliga rösterna fortsätter vara i majoritet och att ren värdegrundsaktivism inte tar över.

  3. PS. Jag formulerade mig dåligt i inlägget jag skrev tidigare. Jag tror inte att Folkungen avskyr den svenska kulturen. Frågan är snarare om inte önskan att lägga ner Svenska akademien bottnar i det gamla vanliga svenska problemet att vara stolt över det egna?

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här