tisdag, september 14, 2021
HemKulturKristenlivet är korporativt - men är det rationellt?

Kristenlivet är korporativt – men är det rationellt?

Så är vi, fastän många, en enda kropp [lekamen], ty alla får vi del av ett och samma bröd. En sättning ur instiftelseorden till eukaristin, nattvarden, måltidens gudstjänst, i den kristna församlingen. I denna ryms en rad betydelser bland annat att församlingen delar en måltid i fredens tecken. Men också – beroende på vilken nattvardsteologi man hävdar – att det är Jesu kropp (och blod) som är utgjutet och i nattvarden internaliseras av kommunikanterna (deltagarna). Det är en kroppslig och metafysisk handling där var och en tar emot Herren Jesus Kristus som offrade sig för vår skull på Korset.

Vi är samtidigt en församling. Detta görs gemensamt. Vi delar samme Herre; samma tro; samma arbete. Även om vi inte gör exakt samma sysslor. För vi är alla delar av samma kropp. Vi är olika lemmar på den gemensamma kroppen.

Att bryta bröd gör man, så klart, även utanför kyrkan. Med familjen; med vänner och arbetskamrater. På många håll i världen inleds en måltid just med det symboliska brödbrytandet. Ordet kompanjon, den vi arbetar tillsammans med har samma rot som kumpan. Vi kan jämföra med engelskans companion, (’följeslagare’). Dessa är alla ord som kommer ur latinets con (’med’) och panis (’bröd’). Även inom musiken finner vi detta samarbete i form av ackompanjemang; att kompa, stödja.

Drar vi tanken och betydelsen ännu ett steg längre så har vi begreppet korporativ som också kommer ur latinet för corpus (’kropp’).

Vem har inte hört trollformeln ”Hokus pokus, filiokus”. Det är, faktiskt, från början en antikatolsk drift med nattvardens instiftande där bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Som om det vore trolleri. På latin lyder de ord som prästen uttalar: Hoc est corpus meum det vill säga: ”detta är min kropp”. Filiokus lär skall komma från det lilla ordet filioque (’och [av] sonen’) i trosbekännelsen vilket bidrog till den stora schismen på 1000-talet mellan öst- och västkyrkan. Men det är en annan historia.

Som kristna behöver vi varandra. Vi behöver samarbeta; bryta bröd och dela livets alla djup. Vi behöver dela tro och rättesnören. Vi ingår i samma hierarki; i samma kropp med ett gemensamt uppdrag nämligen att helas (heliggöras). Att så, frivilligt, samarbeta har många likheter med korporatismen som vi har skrivit om tidigare här på Folkungen.

Utöver att förmågan till samarbete har varit till nytta för människan genom historien finns det modern forskning som gör gällande att människor med tro på Gud har en mer utvecklad förmåga att tänka logiskt. Så påståendet att det är irrationellt att ha en gudstro får ses som förlegad.

Den gamla föreställningen att människor med Gudstro skulle vara mindre logiska än ateister har, enligt forskningen, visat sig vara felaktig. Nya rön pekar på att det förhåller sig tvärt om men att det omgivande sammanhanget har betydelse.

Det är forskare från universiteten Oxford och Coventry i England som har genomfört studien där pilgrimers hjärnor undersökts. Resultatet visar att den tidigare föreställningen att människor som tror på Gud inte tänker rationellt är felaktig. I själva verket krävs mer analytiskt tänkande som troende att hävda sig eftersom tron idag går på tvärs med majoritetssamhället.

Forskarna fann även att socio-kulturella processer, inklusive uppväxt och utbildning, är det som främst influerar människor till att ha en tro på Gud.

Mycket av den tidigare forskningen på området, som påvisar andra resultat, har framför allt genomförts i USA där förhållandena är annorlunda jämfört med Europa. Denna nya studie är genomförd i England som uppvisar liknande utveckling som många andra europeiska länder avseende sekularisering. Läs mer om forskningen här.

Även om gudstro i första hand inte är vetenskap utan just tro och framför allt handlar om en personlig relation mellan mig och Gud, är den också ett kulturellt kitt; en norm och en grogrund för vår gemensamma kultur. En kultur som vi som människor inte klarar oss utan.

”Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla lemmarna icke hava samma förrättning, så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given.” (Rom 12:4-6)

 

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här