I mitt släktarkiv stötte jag på ett intressant dokument. Min farfars far föddes på landsbygden i Bayern år 1880. Vid 16 års ålder lärde han sig slaktaryrket med goda vitsord. Med intyg i bagaget styrde han kosan mot stan, närmare bestämt München. Ett arbetsintyg visar att han arbetade plikttroget och föredömligt för slaktarmästare Hans Ball i 31 år från 1906. Med sin Maria, född Pschorr (namne med ett känt bryggeri), fick han sex barn. Alla föddes i München mellan 1903 och 1916.
År 1914 var han 34 år gammal och måste alltså ha bott i stan mer än tio år och visat sig vara en tillgång för samhället. Då ansöker han om Heimatsrecht i staden, alltså uppehållstillstånd. Det var inte självklart. Utan alltför vilda gissningar föreställer jag mig att vistelsen innan dess var villkorad med hederligt arbete, att man hade en seriös arbetsgivare som sponsor. Med eget uppehållstillstånd fick han rätt att bo i staden som fri man. Han startade med tiden eget. Jakob hade bevisat sig vara en ansvarsfull och önskvärd invånare och staden välkomnade honom.
På den tiden var Bayern ett tämligen självständigt kungadöme inom det tyska kejsardömet. Men det var alltså inte kungadömet Bayern, och ännu mindre kejsardömet Tyskland, som bestämde om Jakob fick uppehållstillstånd i München. Det var ett lokalt beslut, grundat på stadens uppfattning om huruvida han var önskvärd.
Detta bör vara mönstret för invandring och alla viktiga beslut. Låt kommunerna själva bestämma vem som får uppehållstillstånd i kommunen och låt kommunen själv stå för alla kostnader och åtnjuta eventuella vinster – inga statsbidrag och ingen statlig bosättarpolitik. Om invandraren av kommunens invånare anses önskvärd kan kommunen utfärda uppehållstillstånd. Om inte så åker han ut. Vill kommunen ha krav på kunskaper i svenska, egen försörjning, särskilda yrkesfärdigheter? Ska han få bygga en moské eller en synagoga? Det ska stå kommunens invånare fritt att bestämma i vilken mån religionsfrihet ska råda. Ett uppehållstillstånd i en kommun ger inte automatiskt uppehållstillstånd i en annan. Krångligt? Javisst, och så bör det vara. Det tar tid att vinna värdfolkets förtroende.
I Liechtenstein är det än idag svårt att få uppehållstillstånd; för medborgarskap krävs att lokalbefolkningen samtycker genom röstning. De röstande behöver inte motivera sig, det är helt subjektivt; om de inte gillar invandrarens uppsyn, brytning eller religion röstar de nej. Invandringsbyråkrater på en fjärran myndighet kanske tycker att han har anknytning, är jättebra på att köra Foodoramoppe eller behövs i välfärden, men de har inget att säga till om.
Lokala beslut och lokalt ansvar skapar ordning. Besluten blir i enlighet med folkviljan. I lokala system får de styrande nämligen snabb återkoppling i form av folkets uppskattning eller vrede. Det märks också fort om de fattat ett dåligt beslut, om det kostar pengar eller skapar våld och kaos. Då kan de snabbt vända beslutet. I stora system är återkopplingstiden lång. Där kan missbruk och vanstyre pågå under lång tid. Folket kan få lida länge innan konsekvenserna svider tillräckligt för härskarna. Mycket skada hinner orsakas innan åtgärder vidtas.
En konkret liknelse är att tänka dig hur svårt det skulle vara att ställa in en behaglig temperaturen i duschen om du hade en 20 meter lång duschslang. Stort system, långsam återkoppling, svårt att styra. Litet system, snabb återkoppling, ordning. Litet är frihet. Det är folkungaprincipen.