Med staten som brottsoffer. Vad kan gå fel?

0
508
Polisen vill ge "medborgarlöften" i sin "Strategi 2024". Foto: ev/Unsplash

Tänk dig en folklig demonstration som förklaras olaglig och därför upplöses av polis. Polisen avlägsnar, omhändertar och griper dessutom individer. Vem är det som är utsatt för brott? Vem är brottsoffret? Är den olagliga demonstrationen riktad mot allmänheten? Kan teoretiskt så vara. Är det någon ur ”allmänheten” som känner sig utsatt för detta brott och därför gör en polisanmälan? Kan likaledes vara så och då får åklagare avgöra om det finns utsikter att vinna ett sådant mål i domstol. Men vad händer om det är staten som känner sig utsatt? Vad händer då staten blir brottsoffer?

I totalitära regimer; världen över och genom historien, har man kunnat se hur polis, inrikestrupper och militär används för att skydda regimen genom att, bland annat, slå ner på folkets försök att demonstrera eller på annat vis säga sin mening. Men hur kan det bli så? Vid vilken punkt vänds polisen mot folket? Det sker genom politiska beslut, prioriteringar och uppdrag till polismyndigheten. Om exempelvis skyddet av demokratin ges som prioriterad uppgift, då kan folket i förlängningen ses som ett hot. Allt handlar, i princip, om vad staten anser vara brottsligt.

Polisens strategi 2024

Vad har polisen för uppgifter? Och hur kommuniceras de av polismyndigheten? En enkel läsning av myndighetens webbsida samt strategidokument ger följande korta utdrag:

”Polismyndigheten ska tillsammans med övriga myndigheter inom och utom rättsväsendet genom sina insatser bidra till målet för kriminalpolitiken – att minska brottsligheten och öka människors trygghet. För att tydliggöra Polismyndighetens inriktning och förflyttning har Strategi 2024 tagits fram. Den beskriver vision, verksamhetsidé, mål och strategiska initiativ inför 2024.”

För att markera den nya fas som polisen nu, enligt sin hemsida, går in i säger de sig samlas runt en vision som tar sin utgångspunkt i polislagen samt ”insikterna från experter och den breda dialogen”.

Polisens verksamhetsidé, som presenteras på den centralistiska myndighetens hemsida, formuleras nu: ”Nära medborgarna och tillsammans leder vi effektivt och engagerat det brottsbekämpande arbetet.”

Man skriver att verksamhetsidén beskriver uppdraget och hur man levererar på uppdraget. Inför 2024 har man tre övergripande mål vilka handlar om ”framgångsrik brottsbekämpning och uppklaring”, ”stark lokal närvaro” samt ”attraktiv arbetsplats och samarbetspartner”.
Ett exempel på hur ett av målen beskrivs är ”För den som har utsatts för brott ska polisen göra skillnad. Brottsoffer ska ges upprättelse och gärningsmän ska lagföras. Speciell vikt ska läggas vid särskilt utsatta brottsoffer. Polisen ska också bidra till att göra Sverige mindre sårbart för de som vill missbruka vår öppenhet och demokrati.” Målet att stärka den lokala närvaron skall bland annat nås ”genom dialog och medborgarlöften ska polisen fortsätta att skapa möjlighet för insyn i och lokalt inflytande över polisens arbete.”

Luddigt och oklart öppnar för egen tolkning

Frågorna som väcks är många. Är det polisens uppgift att ”göra skillnad”? Mellan vilka, menar man, skall man göra skillnad. Eller på vad? Handlar det om att i ett brottsförebyggande arbete förändra människors beteende och tankar? Denna floskel kan omfatta precis nästan vad som helst. Och som ett beskrivet mål (som ju skall vara mätbara) blir det mycket tacksamt att redovisa ”leverans”: – ”Hu, ja! Vi har gjort en jätteskillnad för många.”

Skrivningen om ”demokrati”; nästan om skriven mest pliktskyldigt och i förbifarten förtjänar än mer framtida uppmärksamhet. Det kan vara en riktigt slamkrypare. För när det väl kommer till kritan är polisens insatser alltid avhängiga de lagrum och brott som husse säger skall prioriteras. Och vad är en demonstration som vänder sig mot makthavarnas – statens – repressioner? Det är ett brott mot ”demokratin” där staten är det brottsoffer som med synnerliga medel måste skyddas och ges upprättelse. Mannen på gatan eller journalisten som rapporterar annorledes missbrukar öppenheten och skall lagföras.

Begreppet ”medborgarlöften” torde också för en statlig myndighet av svensk kaliber kunna ha viss inbyggd flexibilitet. Vad är det man faktiskt lovar medborgarna? Att vi kommer att få se mer av kravallutrustnings- och skyddsmaskbärande poliser som ser till att den demokratiska statens värderingar inte ifrågasätts; att undantagslagar efterföljs; att människor inte samlas och att folket förstår att käft är det bästa man kan hålla. Ty då når polisen sitt mål att människor känner sig trygga. Då blir det lugnt.

Är Polismyndigheten annorlunda än andra myndigheter?

Här infinner sig dessutom en övergripande fråga om huruvida Polismyndigheten jobbar annorlunda än andra myndigheter i fråga om hur måluppfyllnad redovisas? Jämför exempelvis med Skolverket där man dribblar med siffror (PISA) samt justerar kraven och utbildningsmålen i läroplanen för att man skall kunna ”leverera på uppdraget” att bättra på statistiken.

Det övergripande målet för polisen och övriga myndigheter, skulle därför kunna sägas vara att se till att regimen kan behålla makten. Det handlar, som sagt, i grunden om vad staten anser vara brottsligt; vad som utgör hot och mot vem. För det behövs ingen formellt beslutad strategi. Det räcker att centralisera och sedan kör man på känn för den som fått smak på makten och har en väpnad styrka och ett våldsmonopol. Vad kan gå fel…

Jo, det blir lätt fel när centrala myndigheter pratar om lokal närvaro, insyn och medborgarlöften. Bättre vore att som uttalad strategi – över tid! – ha polisiära resurser som på allvar är nära. Ända ute på gatorna. Till fots. Bland människor för att tjäna och skydda dem de svarar inför. Lokalbefolkningen.

Läs mer om centralmakt kontra lokalstyre.

Källor:

Föregående artikelLag mot organiserad rasism påminner om sexköpslag
Nästa artikelPackisbälte – en omodern accessoar?
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här