Modernitet och traditionsbrott – Om Hedebyborna (Del 1)

I händelse av att någon skulle ställa frågan vilken som är Sveriges främsta tv-produktion genom tiderna tycks svaret givet: Hedebyborna. Denna fantastiska serie sändes i tre säsonger och bygger på Sven Delblancs romansvit som innehåller böckerna: Åminne, Stenfågel, Vinteride samt Stadsporten. Delblanc anses rent allmänt som en av de främsta svenska författarna under efterkrigstiden och detta är en bedömning som jag delar. Överföringen av denna berättelse från litteraturen till televisionen blev ypperligt framgångsrik och en anledning till detta är säkerligen att Delblanc medverkade i produktionen som manusförfattare och därmed kunde lägga sin hand på den kreativa processen.

Hedebyborna är en säregen blandning av djupt allvar med humor, seriöst berättande med ren buskis, inträngande kultur- och samhällskritiska teman med en frejdig skildring av svenskt folkliv på den sörmländska landsbygden. Precis som namnet antyder är skildringen förlagd till det lilla samhället Hedeby, som ligger i anslutning till Trosa. Hedeby blir den fasta punkten för ett betydligt mer omfattande berättande som berör teman som modernitet och förändring, krig och storpolitik, men också mer personliga skildringar i vilka det är den lilla människans öde som står i centrum.

Titeln på den första boken, ”Åminne”, får sägas vara vald med omsorg. I fokus här står nämligen den årligen återkommande så kallade ”årensningen”, som innebär att ett arbetslag med lokala karlar går ombord på en flotte och rensar ån på bråte och växtlighet. Denna tradition är av stor betydelse för lokalbefolkningen. Att bli vald som försteman på flotten, och därmed få leda arbetet, anses som en hedersbetygelse som tyder på stort anseende. Att överhuvud få gå ombord på flotten är ett tecken att den som går på är betrodd med ett stort och viktigt uppdrag som inte kan läggas på vem som helst. För ungdomen kan en plats på flotten därmed betraktas som en initieringsrit till mansåldern; på att man upptagits i de vuxna männens gemenskap och kan betros med ansvar.

Emellertid är allting på väg att förändras och det gäller både i stora världen såväl som i lilla Hedeby. Gamla traditioner och konstellationer är på väg att upplösas och nyordningar håller på att träda in i deras ställe. Det går att säga att när vi stiftar bekantskap med handlingen så är inte förändringen riktigt genomförd utan allting befinner sig i ett sorts mellanläge, ett interregnum, i vilket det för första gången på länge inte är klart vad som gäller. Onekligen ett traumatiskt tillstånd för människor som alltid tyckt sig ha ett bra grepp om världen och på vilket sätt saker ska vara.

Problemet, om man nu vill se det som ett problem, är att Sverige håller på att moderniseras. Den gamla aristokratiska ordningen är på väg bort till förmån för en demokratisk sådan. Gårdar, hantverk och småbruk är inte längre lönsamma utan framtiden finns i städer och slamrande fabriker. Människor som tidigare nöjt sig med sin lott är inte längre nöjda utan sträcker sig efter mer; ambitionen håller på att bryta fram genom de breda folklagren. Förändringen går så snabbt att de unga inte längre kan vända sig till de äldre för att få råd, eftersom allting växlat till den grad att lärdomarna dessa fått med sig inte längre är gångbara. Det är denna process som brukar kallas ”social acceleration”.