söndag, november 27, 2022
HemKulturModernitet och traditionsbrott - Om Hedebyborna (Del 2)

Modernitet och traditionsbrott – Om Hedebyborna (Del 2)

Detta är fortsättningen av Anton Stigermarks essä om Hedebyborna. Första delen hittar du här.

Att sätta årensningen i centrum är ett riktigt bra grepp för att illustrera förändringen. Här finns två karaktärer som är av särskild betydelse: Roland ”Rävfarmarn” Svensson och hans son Erik. Rävfarmarn är en av de ledande karlarna i byn och en av de som är med och bestämmer vilka som ska gå på flotten och vilken position de ska betros med. I hans värld är årensningen ett viktigt arbete och inte någonting som man skojar bort. Att medverka i detta är en stolthet och någonting som ger värdighet. Det handlar egentligen inte om själva rensningen, utan om stoltheten och känslan av betydelse som det ger de inblandade. Men det är så klart inte Rävfarmarn medveten om; i hans värld handlar det som sagt om ett arbete som ska utföras.

Minst lika betydelsefull är rensningen för sonen Erik, men av andra skäl. Erik håller på att bli vuxen och ser en plats på flotten som ett mandomsprov. Det är nästan rörande att se vilken vördnad han har för den årliga traditionen. När han blir vald till andreman vet han knappt vad han ska säga. Årensningen är dock på väg bort och faktum är att när Erik går på flotten är det sista gången som karlarna i Hedeby håller stämma om vilka de ska välja för att rensa ån. Det finns billigare och effektivare sätt att rensa en å. Det finns de som tycker det vore bättre att kommunen skötte det hela och lät ett mudderverk göra jobbet.

Detta går att läsa som ett exempel på när modernitet och teknik tränger ut tradition och ritual. Onekligen är ett mudderverk mer effektivt än tre karlar på en flotte, men det är ju faktiskt att missa poängen. Rensningen är så mycket mer: en källa till gemenskap, stolthet i att få förrätta ett viktigt arbete för bygden, ett sätt för ungdomen att visa sig duglig och introduceras till de vuxnas gemenskap. Allt detta är saker som försvinner i moderniseringen och utan att ersättas med någonting nytt. Detta är en modernitetens tragedi som återkommer i många sammanhang men här ges en alldeles egen och särskilt lysande gestaltning.

Konfliktlinjen går emellertid inte enbart mellan tradition och modernisering, utan även mellan aristokrati och demokratisering. Hedeby har under lång tid varit inrättat i en ordning i vilken ätten Urse har varit ledande. När handlingen tar vid är denna ordning stadd i ett långt framskridet sönderfall; nya krafter gör sig beredda att ta över. Ättens huvudman, baronen Carl-Gustaf, är trängd med fallande inkomster och ett skuldberg som ständigt växer sig större. Hans ställning som bygdens självskrivne ledare är hotad och samtidigt kliver det fram nya personer från det enkla folket som gör anspråk på att axla ledarskapet.

Modernisering och demokratisering brukar gå hand i hand. Till skillnad från det tidigare exemplet jag anförde, där saken gällde traditionsbrott, brukar radikala förändringsprocesser aldrig lämna samhället utan en härskande klass. Denna process brukar benämnas som ”elitrotation”. I takt med att demokratin bryter fram måste de gamla härskarna maka på sig. Detta exemplifieras ett flertal gånger under handlingens gång. Exempelvis måste baron Urse sätta sig i skuld hos en så låg institution som Sparbanken, samt hos den lokala butiksföreståndaren ”Handlarn”. När baronen försöker öka sin popularitet genom att gå på flotten som försteman blir han till sin förskräckelse avsatt av bykarlarna när han visar sig inkompetent.

Anton Stigermark
Kulturskribent och frihetligt konservativ. Politicies Masterexamen från Uppsala Universitet. Publicerad i flertalet publikationer genom åren. Författare av boken Memetisk krigföring: Om relationen mellan politik och kultur.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här