Här följer tredje och sista delen i Anton Stigermarks essä om tidernas kanske bästa tv-poduktion i Sverige – filmatiseringen av Sven Delblancs böcker om Hedebyborna. Här finns första respektive andra delen.
Det finns inget sentimentalt eller romantiserande i Delblancs skildring av adelns tillbakadragande, åtminstone inte när det kommer till ätten Urse. Carl-Gustaf är skildrad som en gemen typ som inte har någon som helst aktning eller hänsyn inför de vanliga människorna som bor i Hedeby. Här finns inget ”nobless oblige”. Också intressant är hans vägvisare under förfallets sista tid – den oäkta kusinen Carl-Sebastian Urse – som vanligtvis refereras till som ”mon cousin”, för övrigt briljant spelad av Ingvar Kjellson. De representerar två helt olika inställningar inför det oundvikliga. Carl-Sebastian förstår med sin fint utvecklade cynism att slaget är förlorat och att det enda som återstår för hans kusin är att lämna baronatet. Därför råder han Carl-Gustaf att resignera. Det vill emellertid inte Carl-Gustaf höra talas om och han tillgriper varje tveksam metod för att klamra sig fast vid spillrorna.
Emellertid framkommer även en annan cynisk betraktelse, nämligen den som rör vilka det är som övertar makten från de forna herrarna: det moderna partiväsendet. Att demokrati skulle innebära folkstyre är en sanning med modifikation. I praktiken innebär det att makten överförs från den gamla adeln till de framväxande politiska partierna. Baron tvingas lakoniskt konstatera att personer som han ser ner på nu i praktiken har större makt än vad han har genom att de anslutit sig till de nya makthavarna: fackföreningar och politiska partier.
Ett sista utdrag ur berättelsen för att illustrera brytningen mellan en gammal tid och ny. Återigen får vi gå till Erik Svensson. Erik är berättelsens mest tragiska figur. Han är inte ensam om att vara tragisk, men den som väcker mest sympati. Erik vill vinna inträde i en vuxenvärld vars traditioner och praktiker håller på att gå förlorade. Mandomsprovet han suktar efter att få genomföra håller också det på att försvinna. Han representerar den variant av man som vill gå i fäders spår och leva på det sätt som man alltid gjort, men den nya tiden tillåter honom inte att göra detta. Erik har en våldsam förälskelse i Märta, som är byns vackraste flicka. Märta är dock Eriks motsats: hon bejakar den nya tiden och vill ingenting hellre än att flytta till stan och lämna allt det gamla bakom sig.
Erik är nöjd som det är, Märta vill ha mycket mer. Det kan sägas att Märta också är en tragisk figur, men hon väcker inte sympati. Hon är den typ av ambitiös ung kvinna med sylvassa armbågar som på ett oförsonligt sätt försöker ta sig genom livet. Märta ger ofta sin snälla och plikttrogna mor reprimander för att hon inte har lyckats tillräckligt bra i livet. När hon mot alla odds gifter sig med Erik kan hon inte acceptera att han är en enkel man som inte kräver att livet måste vara mer än vad det är. Märta vill ha status, materiella rikedomar, och när hon inte kan ordna det på egen hand driver hon på Erik att han ska skaffa det åt henne. Till sist blir trycket för stort på Erik och han tar sitt liv.
I Hedebyborna skildrar Delblanc många intressanta öden; av dessa har jag valt att lyfta fram blott tre. Anledningen till det är att jag tror att de pekar på samma sak: konsekvenserna av modernitetens genombrott och dess konsekvenser. Till dessa konsekvenser kan skrivas både positiva såväl som negativa aspekter. Man skulle kunna tala om ökat folkligt inflytande, mer omfattande materiellt välstånd, osv. Till skuldkontot skulle man emellertid kunna föra upplösning av traditioner utan något som kommer i deras ställe. Det skulle också gå att föra hur människor inte längre kan orientera sig i en tillvaro som plötsligt tycks ha blivit ändlöst mer komplicerad än vad den brukade bara.
Om allt detta och mycket mer berättar Delblanc i Hedebyborna.
