På det gröna industriområdet fortsätter negativa nyheter att komma i en strid ström. I somras redovisades nya konkurshot för Markbygden Ett. Det är den kinaägda delen av den gigantiska vindkraftparken Markbygden i Piteå kommun. Hösten 2023 ansökte bolaget om rekonstruktion. Förlusterna räknas i miljarder.
Volvo skjuter upp bygget av batterifabrik i 1-2 år. Planerna på flygbränslefabrik i Långsele har skjutits på framtiden så pass långt, att det är rimligt att beskriva dem som skrinlagda. Bränslet skulle framställas från skogsråvara och vara ”grönt”.
Northvolt har sagt upp 1600 anställda. Entreprenörer som bygger på fabriksområdet får inte betalt och har åkt hem. Storägaren Volkswagen säger sig fortfarande stödja projektet. Den svenska regeringen hävdar envist att man inte kommer att ge (ytterligare) finansiellt stöd.
Det vi betraktar är inte nytt.
Etanolbubblan började tidigt 2000-tal och pågick i drygt tio år. Precis som elbilsbatterier, vätgasstål och vindkraft, hade den politiskt stöd både lokalt och på högsta nivå. Göran Persson har efter den politiska karriären blivit EU-bidragsmottagande ”bonde”, varit ordförande i Sveaskog och figurerat i diverse skogliga sammanhang. Inklusive mindre smickrande sådana. Han är genom handlingar, plånbok och tro sammanvuxen med den gröna idén.
2004 invigde Göran Persson SEKAB:s etanolfabrik i Örnsköldsvik. Det var samma år som kommunstyrelsens ordförande i Örnsköldsvik, Elvy Söderström, upphöjdes från suppleant till ordinarie ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott, vilket är partiets högsta maktorgan. SEKAB ägs ännu idag till 70% av Norrlands Etanolkraft AB (NEKAB), ett mellan Skellefteå och Örnsköldsviks kommuner samägt bolag. Umeå kommun har en helt obetydlig ägarpost. Resterande 30% av SEKAB ägs av den i Örnsköldsvik verksamma näringslivsprofilen Per Carstedt.
Efter regeringsskiftet 2006 tog näringsminister Maud Olofsson (C) över etanolstafettpinnen. Som centerpartist tog hon tillvara vad hon trodde var markägarnas intressen – vilket är Centerpartiets huvudsakliga uppgift – och fortsatte därför på inslagen etanolväg. Vid denna tid körde hon en etanolford, förmodligen köpt hos familjen Carstedts bilhandelsbolag i Örnsköldsvik. Maud Olofsson är nämligen uppvuxen och boende i Örnsköldsviks kommun. Väl känt i kommunen, förstås. Inte känt alls därutanför.
SEKAB:s etanoltillverkning slutade i ekonomisk tandagnisslan med över en halv miljard uppeldade ägartillskott och tresiffriga miljonförluster i verksamheten. Skattebetalarna stod med notan.
Varje gång följs samma mönster: En idé lanseras. Den bär med sig drömmen om ett storslaget framtida utfall, om den bara realiseras. Både ekonomiskt och världsräddande utfall. Bärarna av idén missionerar dess förträfflighet och med tiden infinner sig en slags kollektiv hysteri. Försiktighetsprincip, realistiska konsekvensanalyser och helt vanliga ekonomiska bedömningar lämpas överbord.
Vem är betjänt av sådana när världen håller på att gå under och vi alla kommer att bli rika i arbetet med att rädda den?
Förr eller senare kraschar idén mot den krassa marknadsekonomiska verkligheten. De som kläckte den står skadelösa. Skattebetalarna får finansiera kollapsen. Även de som höjde ett varningens finger.
SEKAB och etanolaffärerna ledde till att Elvy Söderström avgick 2014. Uppdrag Granskning ägnade ett helt program åt SEKAB-fiaskot, med bara veckor kvar till valet 2014. Hennes framträdande i programmet var en katastrof och den kommunpolitiska karriären tog slut.
De inblandade kommunerna ville bli av med SEKAB och ”paketerade” bolaget för försäljning. De stora lån som belastade SEKAB lades i ägarbolaget NEKAB. Verksamheten låg kvar i SEKAB. NEKAB:s långfristiga skulder summerades 2014 till 1 miljard kr. Vad har hänt sedan dess?
Svar: inte mycket. Tio år senare är skulderna 884 miljoner kr. 117 miljoner är skuld till Skellefteå kommuns energibolag Skellefteåkraft. 203 miljoner är hänförliga Övik Energi och 51 miljoner Umeå Energi. Långivarna är sålunda respektive kommuns skattebetalare. Per Carstedt har en utlåning om 16 miljoner till NEKAB. Övriga långivare är kreditinstitut.
Verksamheten utgörs inte längre av etanoltillverkning. Nej, nu gäller produktion av ”etanolbaserade kemikalier och drivmedel”. I praktiken betyder det tillverkning av acetaldehyd, etylacetat, etanol och ättiksyra. Alltihop ”biobaserat” med framförallt skoglig insatsvara.
Sekab är ännu inte försålt och tillverkning av kemikalier och drivmedel är inte och har aldrig varit en kommunal angelägenhet.
Centerpartisten Emil Källström gick direkt från gymnasiet till en plats i Örnsköldsviks kommunfullmäktige. En mandatperiod senare blev han 2010 riksdagsledamot och förblev så till 2021. En betydande del av tiden var han partiets ekonomisk-politiska talesperson. Källström är son till Anders Källström (f.d. VD på LRF och under en mandatperiod oppositionsråd i Örnsköldsvik för C) och Anna-Britta Åkerlind. Den senare har under lång tid varit oppositionsråd i Örnsköldsvik. I valet 2022 förlorade socialdemokraterna och i ett historiskt maktskifte blev Åkerlind kommunstyrelsens ordförande.
När Emil Källström hoppade av politiken dröjde det inte länge innan han fick jobb. Hösten 2021 blev han vice VD på SEKAB med ”ansvar för strategisk affärsutveckling”. Hans meriter inom näringslivet vid denna tid är enkla att sammanfatta: det fanns inga alls. Det bekom inte den socialdemokratiskt kontrollerade styrelsen i det i majoritet kommunalt ägda bolaget. Alla tre inblandade kommuner styrdes av S vid denna tid.
I augusti 2022, precis före valet, lämnar bolagets ordinarie VD sin tjänst. Källström utses av styrelsen till tillfordnad VD. Några veckor senare är det val och det står klart att hans mor kommer att bli kommunstyrelsens ordförande. I december samma år upphöjs Emil till VD och där är han ännu idag.
När Emil Källström blev VD för SEKAB uttalade han sig på bolagets hemsida:
”– För ett drygt år sedan lockades jag till Sekab för att få vara med och bidra till den gröna industriella revolutionen. […]. Vi har stora affärer att göra och varje affär vi gör tränger ut fossilbaserade alternativ. Det om något är en motivation att tillsammans med ett starkt team ta det här företaget in i nästa fas. Det är i industrin den gröna omställningen sker på riktigt.”
Stora affärer? Ja. Stora vinster? Nej. År 2022 omsatte SEKAB 1,1 miljard och gjorde 46 miljoner i vinst. Förra året dök omsättningen till 786 miljoner. En minskning med 29%. Vinst blev till en förlust på -9,2 miljoner. Än värre blev det för NEKAB. Förkusten räknas där till -32,2 miljoner.
Att SEKAB styrs av en politiker framgår inte bara i resultaträkningen. Årsredovisningen är svår att skilja från ett partipolitiskt program. Här följer ett axplock citat:
”Vi har inte tid att vänta. Den gröna industriella omställningen måste fortsätta.”
”SEKAB:s klimatmål är vetenskapligt godkända”
”Hållbarhet skapar ett attraktivt SEKAB”
Går det att ange ett huvudsakligt skäl till att SEKAB:s omsättning sjunker och vinst vänds till förlust? Förmodligen. Man kan åtminstone gissa:
När rysk gas inte längre förser framförallt tysk industri med billig energi och insatsvara, så har SEKAB:s kundunderlag minskat avsevärt. Bakom de fina orden kan det därför mycket väl dölja sig en obekväm fossil sanning.
