Jag har nyligen blivit del av arbetsmarknaden. Tog civilingenjörsexamen för ett par år sedan, och har sedan jobbat inom IT på en svensk myndighet. Något jag har slagits av sedan jag började jobba är hur hårt mina kollegor jobbar, och vilken plikt de känner inför sitt arbete.
Jag hade trott mig att alla vuxna i Sverige hade en distanserad relation till sitt jobb, att man enbart tog sitt jobb på precis så stort allvar som det behövdes för att saker och ting inte skulle kollapsa. Oj, vad fel jag hade. Man jobbar länge om det behövs, man ser till att kunna sitt, man ser till att komma ihåg alla möjliga slags incidenter, även om det bara var något litet som hände, och troligtvis aldrig händer igen.
Vartifrån fick jag idén att man inte tog sitt jobb på allvar? Jag är inte säker, men ifall jag får spekulera så tror jag det har att göra med hur hånfullt man talar om Sverige och västerländsk kultur överlag. Hånfullt räcker dock inte till, jag har sedan barnsben matats av idéer som att vår kultur är rasistisk, sexistisk, att vi förstör jordens klimat, och att vi ondskefullt exploaterar andra länder och kultur.
Om detta är vad vår kultur är, tänkte jag, så vill inte jag ta ansvar för dess överlevnad. Jag vill göra tillräckligt för att tjäna min pengar och sedan ta avstånd.
Hur kommer det sig då att alla min kollegor gör motsatsen mot vad jag trodde? Är de kanske alla också rasister, sexister osv? Nej, självklart inte. De är såvitt jag kan se en samling ärliga, hårt arbetande, och omtänksamma själar. Kanske biter de sig i läppen för mycket.
Denna enorma pliktkänsla som mina kollegor tycks uppleva, vart är den riktad? Till vad känner de trohet? Är det Sverige? Är det svenska folket? I så fall, hur har vi då kunnat så grovt missköta invandringsfrågan? Visste vi inte bättre? I så fall vet vi i alla fall bättre nu. Och då blir frågan: varför gör vi inte mer? Jag undrar själv, för är det så att vi vill ta ansvar för vårt land, varför inte ta tag i det som är mest akut?
Axel Saade, 29-åring hemmahörande i Norrbotten.
