fredag, december 3, 2021
HemLedareÖverblick eller övermakt - att nå förändring

Överblick eller övermakt – att nå förändring

Hur når vi förändring? I såväl privatlivet som samhället i stor handlar det om två nyckelfaktorer:

  1. Att beskriva hur man vill ha det i framtiden vilket, uttryckt med andra ord, handlar om att sätta upp och formulera mål.
  2. Att gå till handling. Att faktiskt göra sådant som leder till målet – det tänkta önskeläget.

Detta är inte raketforskning. Det är en metod som används inom krigs- och försvarsmakter sedan mycket länge. Till och med i idrottsvärlden har man förstått det. Sett utifrån ett samhällsplan verkar vi dock ha fastnat i någon form av mental förstudie.

Visst – en nutidsorientering i all ära. Men analysen är gjord. Allt fler är och blir medvetna om problembilderna. Jag skriver det i pluralform eftersom problemen är legio samt att inte alla pratar om helheten, utan var och en har sitt favoritproblem. Det kan vara kriminalpolitiken, pensionerna, skjutningarna, demografin, kulturpolitiken, den havererade demokratin eller hur svensk media ihärdigt undviker att granska makten eller rapportera om sådant som händer i världen.

Var och en ser alltså delar av systemfelet. Samtidigt klarnar bilden. Och i takt med att verkligheten undan för undan avslöjas, får fler tillgång till den större bilden. Det handlar om den kritiska massa som behövs för att skapa förändring. Men jag tror att den redan idag är tillräckligt stor. Frågan är varför inget då händer?

Varför är det så lätt att inom idrotten sätta upp mål, träna och sedan kämpa för seger? Till och med i lagidrotter där det måste samarbetas lyckas man att jobba för gemensam seger. Ett svar är att de inte behöver ifrågasätta vad de skall göra eller varför. Ett annat handlar om ledarskap.

På samma sätt som att se om sitt eget hus och använda det förhållningssättet i en gemenskap – i ett land – något vi skrev om härförleden – borde man kunna överföra idrottens måltänkande och kämpavilja på större sammanhang.

Problemet är att nationen är för stor. Givet såväl geografi som att det finns en centralmakt. Lägg därtill att regimen har fått smak på att lämna ifrån sig sin ”givna” makt till överstatliga organisationer som EU och FN.

Ja, Sverige är för stort. Och analysen säger att det håller på att gå sönder. Samtidigt som regimen via media vill få det att se ut som en konspirationsteori. Men när människor faktiskt upplever att det gemensamma är trasigt, då är det så.

Ny målbild

Givet att vi är överens om att avståndet mellan makt och riktiga människor är för stort, det vill säga att vanligt folk inte längre äger rätten till liv och egendom, kan vi säga att Sverige (administrativt) är för stort.

Behovet nu är att riktiga människor får tillbaka sin makt. Behovet är dessutom att ta tillbaka makten från centrala och överstatliga instanser och sprida ut den på mindre geografiska områden. Inte färre, utan mindre och fler. Det är hög tid att inse att en stor del av problemet är just det centralistiska systemet. I det komplexet ingår också det vi kallar ”demokratin” vilken omhuldas och försvaras på ett sådant sätt att det borde väcka misstankar i fler av oss.

När människor går samman och skapar lokala, överskådliga parallella strukturer för att de facto återta kontrollen över vardagen – då har man gått från ord till handling. För att göra det behövs en idé om hur man vill ha det i socknen. Sätta upp mål. Komma överens. Samarbeta – gammal som ung, ”hög som låg”, man och kvinna. För det gemensamma, lokala, bästa.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

2 KOMMENTARER

  1. Ja, ”Problemet är att nationen är för stor” och ju mer makt som överlämnas till överstatliga organisationer som EU och FN, ju värre blir problemen. Om makten i dessa organisationer är baserad på ”våra” nuvarande demokratiska principer, så skulle vi vanligt folk mista än mer makt och än säkrare berövas rätten till liv och egendom. 
Den nationella svenska värdegrundsbaserade demokratin är illa nog.

    Hans-Hermann Hoppe tydliggör detta i sitt tankeexperiment*:

    ”Tänk dig en världsregering, demokratiskt vald enligt principen en människa — en röst på världsbasis. Vad skulle ett sådant val resultera i? Sannolikt skulle vi få en kinesisk-indisk koalitionsregering. Och vad skulle denna regering antagligen bestämma att göra för att gynna sina anhängare och bli återvald? Regeringen skulle säkert finna att den så kallade västvärlden har alldeles för mycket rikedom och att resten av världen, framför allt Kina och Indien, har alldeles för lite.
Alltså skulle det finnas motiv för en systematisk välstånds- och inkomstomfördelning.”

    
*Citat från H-H. Hoppe, ”Störta demokratin”: https://www.mises.se/2011/05/07/storta-demokratin/

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här