Hem Kultur Räddar oss undan barbariet

Räddar oss undan barbariet

0
598
Obligatorisk läsning för kulturell förståelse. Foto: Urban Sylvan/Folkungen

Vad avgör om något, säg ett minne, förblir levande eller slocknar? Det krävs så klart människor som vill hålla det vid liv eller beslutar sig för att släcka det. Alternativt placerar det på ett museum, vilket får ses som något emellan liv och död. Det samma gäller kulturer, nationer och folkliga särarter. Det krävs människor som vårdar och håller vid liv; som för traditioner vidare [traderar] och berättar hjältesagorna för sina barn – för kommande generationer. Alternativet är det vi inför våra ögon just nu bevittnar: Hur barbarer väljer att förringa, förfula och till och med förgöra vad som är vårt.

Men det finns ju ingen kultur som är typisk för oss här i Sverige! Och den som ändå finns är bara töntig och inget att ha, typ midsommar. Men slikt tal är inget annat än förtal med en bakomliggande agenda nämligen den oikofoba idén om att göra plats för alla andra.

Återta och rädda det som är vårt

Att vi inte besitter, eller i bästa fall besitter bara en töntig kultur är ren och skär lögn. Men bakom vår fasad av modernitet; vår vitmenade 1800-talshygien, döljer sig en djup skatt som det är hög tid att damma av och åter injicera i vårt kulturella DNA och självmedvetande. Bara för att börja i någon ände, så låt oss ta avstamp i götars och svears 500-tal och legenden om Beowulf.

Beowulfkvädets huvudinnehåll utgörs av hjälten Beowulfs strider. Han var götisk hövding och sedermera kung. Dikten innehåller mytiska figurer som troll och eldsprutande drakar men också kraftfulla män och kvinnor i mitten på 500-talet. Detta är en skatt av stort intresse för oss svenskar och en viktig källa för vår historia som bland annat handlar om svear och götar samt deras furstefamiljer och strider. Beowulfkvädet har beskrivits som en nordisk Iliad och Odyssé som i sin slutliga form troligen skapades på 700-talet och handlingen utspelar sig i en tidig kristen miljö på mark som alltså idag fortfarande bebos av svenskar.

Lättja, individualism och emotivism driver oss mot avgrunden

Efter att artikeln om den lilla kyrkbyn ursprungligen skrevs, med visionen om att dra sig undan och börja om på nytt och att göra det i gemenskap med andra; på en gemensam grund, kom jag över boken The Benedict Option av Rod Dreher. Bokens undertitel är ”A strategy for Christians in a Post-Christian Nation”. Såväl Dreher som pojkdrömmen om att anlägga en helt ny by har som huvudtema att bevara. Inte fly, utan just bevara. Och ibland kan man behöva bygga nytt för att kunna bevara något levande.

The Benedict Option rekommenderas. Liksom boken After Virtue (av Alasdair MacIntyre) vilken Dreher refererar till. Bland annat tas begreppet emotivism upp vilket MacIntyre definierar som ”the idea that all moral choices are nothing more than expressions of what the choosing individual feels is right.” Även detta är ett tema vi har skrivit om här tidigare, ett tema som går hand i hand med såväl sanningsrelativism som identitetspolitik.

Barbariet i ny kostym

After Virtue betyder ungefär ’[tiden] efter dygden’. I ett post-dygdigt samhälle håller individen maximal frihet både vad avser tanke och handling som ett högsta värde. Detta, skriver Dreher, leder till att samhället blir en samling av främlingar som var för sig följer sina egna intressen till så liten ansträngning som möjligt.

Att forma ett samhälle som är post-dygdigt kräver, menar Dreher, ”att man överger objektiva moraliska principer; vägrar att acceptera någon som helst religiös eller kulturellt sammanhållande narrativ med upphov utanför en själv, bortsett från det självvalda; avfärdar minnen från det förgångna som irrelevanta; och distanserar sig själv från gemenskap samt icke självvalda sociala förpliktelser.”

Detta sinnelag, skriver Dreher, liknar det som brukar kallas barbarism. ”När vi tänker på barbarer, föreställer vi oss vilda, rovgiriga stammar vars män far fram genom bebyggelse, huvudlöst fördärvande civilisationens strukturer och institutioner, bara för att de kan. Barbarer är styrda enbart av sin vilja till makt och ingen varken kan något eller bryr sig om det de förintar.”

”Enligt denna standard [beskrivning] – trots välstånd och sofistikerade teknik – lever vi i det moderna Väst under barbari, även om vi inte erkänner det. Våra vetenskapsmän, våra domare, våra prinsar, våra akademiker och skribenter är i färd med att demolera tron [på Gud], familjen, kön, ja till och med vad det innebär att vara människa. Våra barbarer har bytt ut djurpälsar och spjut från det förgångna till skräddarsydda kostymer och smarta telefoner.”

Vill vi sluta som en minoritet på ett museum?

I ljuset av att vi lever i en ”dödskultur”, som Dreher kallar den, är mycket av det vi idag ägnar energi åt struntsaker. Politik är ett sådant område. Om man på allvar menar att valet står mellan exempelvis Macron och Le Pen i Frankrike, eller mellan SD och vilket annat parti som helst på hemmaplan, har man inte riktigt förstått allvaret. Skillnaderna mellan dessa så kallade extremer är på det stora hela försumbara. Valet, eller slaget, står mellan helt andra och mer genomgripande krafter. Och det är en impopulär sanning att ”politik inte kommer att rädda oss” (Dreher). Och författaren, som själv presenterar sig som konservativt sinnad, trycker på att inte ens konservativa partier som ännu gärna kallar sig kristna kommer att vara värda att luta sig emot.

En fråga jag ställde mig själv är om vi kommer att leva, för att en dag stå där bredvid samerna; om vi kristna en dag kommer att erkännas som minoritetsfolk? Officiellt. Och frågan är om det är så vi vill ha det; att vi ses som något skyddsvärt eller går till historien som en kuriositet? I det sammanhanget undersökte jag vad som kännetecknar en minoritet och i Sverige har vi anammat internationella standarder för detta. Dessa beskrivs bland annat på Nordiska museets hemsida.

De fem minoriteter som idag är officiellt erkända i Sverige, kvalar in enligt följande fyra kriterier:

  • Det ska vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
  • Gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
  • Gruppen ska också ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
  • Sist men inte minst ska gruppen ha historiska eller långvariga band med Sverige

Kontentan är att vi med lätthet skulle kvala in då samtliga kriterier är uppfyllda. Men det kan inte vara målet. Det får inte vara målet att vi skall fortsätta underkasta oss barbarernas strävan att utplåna det vi har och det folk vi är. Vi har ett styvt jobb framför oss att ställa till rätta. Och på tal om böcker kanske vi skall börja där, med att sätta alla nuvarande skolbarn att läsa in inte bara Beowulfkvädet men Snorres Edda; om folkungar, snapphanar och andra frihetskämpar och all annan litteratur om vår fantastiska historia. Just för att vi inte skall sluta som en tragisk historia på en dammig museihylla.

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här