lördag, juli 24, 2021
HemKulturRadikaliseringens rötter

Radikaliseringens rötter

Detta med ord är inte oviktigt. Att förstå dem och att dess innehåll och värde över tid kan skifta. Dessutom att det finns politiska intressen i att ta bort och lägga till samt fylla ord och begrepp med sådan betydelse och vikt som är gynnsam. Alla som har läst George Orwells 1984 är bekanta med begreppet ”newspeak” vilket beskriver precis detta.

Två ord jag i synnerhet har intresserat mig för är radikal och fundamental. Av dessa har vi två begrepp som har blivit så vanliga i media att många kanske inte längre reflekterar över dess egentliga betydelse: radikalisering och fundamentalism. Båda betecknar något vi har fått lära oss är dåligt, farligt och mycket våldsamt.

Inte farligt säga spade

Det finns ingen nödvändig eller given koppling mellan “radikalisering” och “våld”. Bara om den rot (‘radix’) man återvänder till är våldsam i sig. Det är inte heller så enkelt som att ”våld” är det som skall bekämpas utan de personer och grupper som brukar det våld som inte är rättfärdigt. Rätten till självförsvar, exempelvis, inbegriper [proportionerligt] våld och kan lätt kastas ut med badvattnet om allt våld skall förstås som moraliskt fel.

Vi hittar motsvarande tankefel i det tämligen meningslösa begreppet ”mäns våld mot kvinnor” som med sin inbyggda retoriska fallgrop inte sällan förstås som att män slår kvinnor. Även här är problemet de individer som våldför sig på andra individer, ett förhållande som även avslöjar att kvinnor misshandlar män i familjenära relationer.

Det handlar alltså om, som det brukar heta, att vi måste kalla en spade för en spade. Och samtidigt förstå att spaden i sig inte gör jobbet. Skall det grävas krävs en människa bakom spaden med ambitionen att det skall grävas.

Kan man tänka sig en radikaliserad svensk?

Kan vem som helst radikaliseras? Vad frågan egentligen betyder är: kan vem som hest söka sina rötter och där hämta näring för det alldagliga livet? Självklart! Det är dessutom ganska vanligt att människor blir intresserade av sin historia, sin släkt, sin hembygd och så vidare. Att människor hittar tillbaka till den kristna kyrkan är också en form av radikalisering. Det finns till och med en, inom akademin, teologisk riktning som kallas ’radikal ortodoxi’ vilket alltså INTE skall förstås som en beväpnad och våldsam, kristen sekt. Det är ett sätt att förstå den tidiga kyrkan och för den hugade kan boken The Radical Orthodoxy Reader (Milbank & Oliver, Routledge, 2009) rekommenderas som en ingång.

Hur skulle en radikaliserad, etnisk svensk bete sig? För att svara på den frågan måste vi gå till roten med vad det innebär att vara ”svensk”. Faktum är att de rötterna sticker djupt; kanske så djupt att det för många blir förvånande. En första insikt och lärdom blir att det i Sverige finns flera länder och flera folk. Den enhetliga ”svenskheten” som många gärna vill se är dels en administrativ dels en romantisk företeelse. Rötternas finaste system hämtar alltså sin näring från det lokala; från landskapet och från det härad där man är hemma.

Mentalhygienen tog över

“Att vara i rätt härad” är ett gammalt fint uttryck. Då är man, så att säga, hemma. Ett härad består av ett antal socknar. En socken är ganska nära vad en människa klarar av att, bland annat socialt, orientera sig i. Att då tro att “Sverige” är en lagom stor administrativ enhet blir fel. Artonhundratalets våg av nationalromantik, då mycket av dagens bild av ”Sverige” skapades, bidrog framför allt till att lägga locket på till de ännu äldre källorna. Ett mycket talande exempel på detta är hur de medeltida kyrkorna då revs och ersattes med de rena, kritvita, asketiska så kallade Tegnerladorna. Nytt, modernt och hygieniskt var ledord. Även historieskrivningen lades till rätta. Bland annat skapades förståelsen av vad man kom att kalla ”vikingatiden”, vilken än idag får sägas vara förhärskande med de hornprydda hjälmarna som klassisk symbol.

En ren och frisk källa

Söker man rötterna bortom det tillrättalagda och enhetliga finner man starka människor och starka folk som i alla tider strävat och format sina liv. Det fanns en relativ balans mellan det egna, lokala livet och centralmaktens monark även om denne genom sina fogdar tidvis sög ut folket för att bekosta krig. Det rådde, med andra ord, en sund och berättigad skepticism gentemot överheten.

Det är således inget illavarslande eller farligt då människor söker sig tillbaka till sina rötter. Inte om inte rötterna i sig är ruttna. Faktum är att detta med att vara rotad är något fundamentalt; något grundläggande. Rotlöshet göder alienation och atomism; den håller oss skilda från varandra. Känner vi däremot våra rötter och kan hämta näring ur de källor som alls icke är så mörka och grumliga man vill göra gällande, kommer vi att fyllas med ny kraft.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här