måndag, oktober 18, 2021
HemKulturRecension: Efter revolutionen

Recension: Efter revolutionen

Till 2017 års bästa bokutgivningar kan utan tvekas föras ”Efter revolutionen” av Svante Nordin och Lennart Berntsson. Författarna redogör i denna bok för vänsterns position inom svensk kulturdebatt från 1968 och fram till år 1989. Just årtalet ”68” har blivit ikoniskt. Från belackarna på högerkanten betraktas detta årtal som utgångspunkten för en vänstervåg som under kommande årtionden kommer att grundligt förändra Sverige – till det sämre. Jag vet, för jag tillhör högern. Hur ser vänstern på 68? Den frågan har jag betydligt svårare att besvara. Säkerligen skiftar perspektiven här, och de som känner sig hemma i strömningarna som fick medvind under 60-talet har all anledning att betrakta det som både seger och nederlag. I denna bok ger Nordin och Berntsson svar på dessa frågor.

Missnöje med välståndet

Suggestiva benämningar som ”revolt” och ”revolution” ger sken av att 68-rörelsen markerar ett radikalt uppror mot den förhärskade ordningen. Det frestar att föreställa sig hur en radikaliserad ungdomsgeneration riktar udden mot en reaktionär samhällsordning som inte längre är i takt med sin tid och förstår dess behov. Just därför finns det anledning att inte lägga betoningen på ord som låter förstå att det var någonting i stil med detta som skedde under den aktuella perioden. För denna bild bör betraktas som missvisande. 68 – i den mån det alls är relevant att betrakta som ett uppror och därmed likställa det med betydligt mer våldsamma händelser – måste betraktas som ett beskedligt sådant.

Radikalismen fanns där. Liksom utvecklad kritik mot samhällsordningen. Helt klart fanns också de som åtminstone i tanken tyckte det verkade som en bra idé att ta till vapen för att få till en samhällsförändring. Men 68 i Sverige riktades inte mot något reaktionärt styre, utan tvärtom mot den socialdemokratiska regering som under Tage Erlanders trygga ledarskap hade styrt Sverige i mer än två årtionden. De som framför allt var föremål för en radikaliseringsprocess var inte heller arbetare som led nöd, som varit fallet förr, utan snarare de stora barnkullar som kommit till under 40-talet och föddes in i den efterkrigstida välståndsökningen: ”boomer-generationen”.

Klasskaraktären på 68-vänstern blev således något annorlunda än vad den hade varit inom tidigare vänsterrörelser. Här hamnade betoningen på studenterna, de som i större mängd än någonsin tidigare skrev in sig för högre utbildning vid landets universitet. De intellektuella har varit ett betydande och återkommande inslag i vänsterrörelser så länge som sådana har funnits. Närvaron av sådana är i sig inte ny. Emellertid hade de framträtt som ledare, ideologer, inspiratörer, disparata figurer vid ledning och flank. De hade inte utgjort merparten av trupperna, vilket nu hade blivit fallet under 60-talet. Marx hade utsett industriarbetaren till hjälten i sin berättelse; i den nya vänsterns berättelse var det till studenten som initiativet och uppdraget övergick.

Åtminstone blev det så i praktiken. På många håll var det fortfarande arbetarklassen man hoppades skulle göra revolution. Det KMFL(r)-trogna bandet Knutna Nävar sjöng i låten ”Lär av historien” att partiets uppgift som kommunister var att ena arbetarklassen på revolutionär grund. Men trots att sångaren i samma låt indignerat sjunger om ”skrivbordsradikaler” som sviker när kampen står för dörren – och hur de rättrogna attackerar ”akademikernas reformism” – är det svårt att komma till någon annan slutsats än att här saknades den våldskapacitet som funnits närvarande vid tidigare kommunistiska resningar. De missnöjda arbetare som en gång i tiden funnits hade sedan länge vunnits över till folkhemmets sida.

Det är saker som dessa som ger 68-vänstern sin särpräglade och bitvis motsägelsefulla karaktär. I sin retorik fortsatte den ofta med vädjanden till arbetarklassen och odlade drömmar om en kommande revolution. Den betraktade kommunistländer som Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Vietnam och Kuba som ”förverkligade utopier” och många intellektuella från västländer företog sig så kallade ”pilgrimsresor” till de ovan nämnda. Ändå är skillnaderna mer slående än likheterna. Inte minst genom att de som utgjorde stommen i vänstervågen inte var arbetare, utan studenter, vilka inte kunde göra några särskilt tyngande anspråk på att få sitt skapade mervärde stulet av det kapitalistiska systemet. Tvärtom hade de ju växt upp och levt hela sina liv i vad som vid tiden var en framgångsrik blandekonomi. Här fanns dessutom all anledning att, inte utan rätt, förvänta sig att saker skulle bli ännu bättre för kommande generationer.

Ett par år innan 68, närmare bestämt 66, kunde professorn i nationalekonomi Gunnar Myrdal i ett debattinlägg om välfärdsstatens påverkan på det svenska samhället skriva följande:

Det verkliga bekymret – om det nu är ett bekymmer – är att denna utveckling leder fram till ett samhälle med mycket mindre missnöje, färre brännande sociala problem och färre bevekelsegrunder för politiska strider. Den politiska diskussionen blir alltmera en teknisk diskussion om tillvägagångssätten och rör i allt mindre utsträckning stora, kontroversiella frågor. Varken radikaler eller reaktionärer kan påräkna någon större uppslutning och måste stämma ner tonen om de inte vill vara politiska vildar – vilket dock är fullt tillåtet i ett fritt samhälle.

Det kan under sådana omständigheter verka småaktigt att gnälla. Myrdal var en av männen som hade format Sverige efter kriget och kan därför uppfattas som trovärdig när han gör sin bedömning att Sverige under mitten av 60-talet inte hade behov av varken en höger eller vänster av mer radikalt slag. Han var inte heller den enda som gick i liknande tankar. Samma år publicerade statsvetenskapsprofessorn Herbert Tingsten boken ”Från Idéer till Idyll” där han argumenterade för avideologiseringen av det svenska samhället. Varför skruva upp radikalismen när saker och ting ändå är ganska bra? Nordin tar upp snarlika kommentarer från den socialdemokratiske tidningsmannen Alvar Alsterdal som anmärkte att denna nya typ av vänster är lika mycket en raritet i Sverige som grönländska elefanter. Liksom Myrdal ansåg han att förutsättningarna inte fanns för radikal politik på det sätt som var fallet för många europeiska länder.

Kanske låg något av problemet i att Alsterdal såväl som Myrdal hörde till socialdemokratin och därmed hade anledning att tycka att rörelsen som de tillhörde hade anledning att vara nöjd med sitt reformarbete? I vilket fall som helst tog de miste på det faktum att politiska idéer, i de fall där mer betydande problem saknas, har en kuslig kapacitet att uppfinna sina egna problem. Jag brukar kalla detta för problemdrivna kontra idédrivna rörelser. För de tidigare finns mer konkreta, uppenbara, problem i samhället som man kan göra allmänheten uppmärksam på genom förhållandevis enkla beskrivningar. För de senare gäller snarast att genom att arbeta med mer avancerade samhällsteorier abstrahera fram problem, vilka är dolda för de som inte betraktar samhället genom teorins polemiska lins.

En vänster för intellektuella

Kanske särskilt lyfter Nordin fram Herbert Marcuse – som under perioden blev en filosofisk superstjärna i stil med personer som Jean Paul Sartre och Bertrand Russell – och vars särskilda variant av marxism blev stilbildande för en vänstergeneration. Det var Marcuse som anklagade kapitalismen för att skapa ett överflöd som gjorde människorna nöjda med sin situation och gjorde dem mindre villiga att revoltera mot systemet. Här finns brytpunkten mot en äldre vänstertradition, vilken anklagade kapitalismen för att skapa nöd och inte kunna tillfredsställa människornas behov. Hos Marcuse gällde ett motsatt förhållande: människorna förleds att acceptera ett samhälle som de uppfattar kan göra dem nöjda.

68-vänstern var som sagts i första hand en angelägenhet för intellektuella. Det gällde människor vars egna problem kan sägas vara ganska milda, men vilket ju gjorde att man hade desto större kapacitet att engagera sig i andra problem. Perioden sammanfaller intressant nog med en teknologisk inbrytning i de svenska hemmen; tv och radio blir mer eller mindre var mans egendom. Informationsspridningen ökar och svenska ungdomar kan läsa om kriget i Vietnam, apartheid i Sydafrika och segregationen i USA. Vänstervågen i Sverige hade redan från början en internationell utblick. Orättvisor i form av fattigdom, krig och rasism i andra länder blev stoff för den politiska radikaliseringen i Sverige.

Det blir därför fråga om en avsevärd distans till problemen man hanterar. Det som händer i Vietnam och Sydafrika måste betraktas som avlägset den svenska situationen. Men där fanns de uppenbara problemen som kunde belysas och beskrivas med enkla medel. Kritiken mot Sverige fick en mer abstrakt och intellektuell karaktär eftersom de var tvungna att utvinnas från en ingående idékritik. Att beskriva det orimliga i USA:s invasion av Vietnam var onekligen en lättare uppgift än att skapa ett argument för det orättfärdiga och skadliga i Sverige välfärds- och bekvämlighetsalstrande kapitalism.

Marcuse blev en intellektuell fixstjärna under denna tid, men det var han inte ensam om att vara. Lika viktig, men kanske något mer bortglömd i sammanhanget, är Jean Paul Sartre. Problemet, om man nu vill se det som ett problem, med den historiska belysningen av Sartre är att man främst vill komma ihåg honom som grundare av existentialismen, den franska frihetsfilosofin. Existentialismen tar vid efter den nietzscheanska dödförklaringen av Gud och efter vilket förutsättningarna för en begriplig och meningsfull värld tycks ha försvunnit. Sartres budskap blir en heroisk uppmaning till den enskilde att försöka orientera sig i ett tillstånd där total frihet råder, och där just friheten betraktas som någonting vi är ”dömda till”.

Därför kan det tycka märkligt att Sartre småningom konverterade till kommunism, och mer specifikt maoism. Existentialismen hade gått fram som en något vänsterorienterad popkultur bland framför allt unga fransmän. Men den hade representerat någonting radikalt annorlunda än den organiserade kommunismen. Den typiska existentialisten var en ung man eller kvinna som satt och rökte och drack rödvin på något av Paris många caféer, samtidigt som de reflekterade över alltings meningslöshet och hur man kan skapa mening i ett tillstånd där nödvändigheten är frånvarande och friheten närvarande. Här fanns idéer om att man skulle leva autentiskt, och inte följa med strömmen utan eftertanke, gärna i tandem med ett utsvävande leverne som innebar många sexpartners eftersom man inte skulle vara ”ägd” av någon annan.

Detta hade lite eller ingenting gemensamt med kommunismens principer. I de fasta partistrukturerna gällde kadaverdisciplin och underkastelse, där fanns ingen plats för det närmast principiella motströmstänkande som gällde inom existentialismen. På en teoretisk nivå fanns en syn på historia som ett utsträckt slagfält där klassernas kamp mot varandra var den röda tråden som band samman allt annat. Arbetarklassen hade, som bärare av ett högre produktionssätt, ett historiskt uppdrag att ta historien till nästa nivå och införa socialismen som ett sista steg i en lång historisk utvecklingsprocess. Här fanns ett uppdrag, en visshet om historiens mening och den egna rollen i den, som inte lämnade utrymme för grubblerierna, individualismen och utsvävningarna som var typiska för existentialismen.

Det gick inte ihop, men så blev det. Något i linje med Frankrikes, i jämförelse med Tysklands, nära relation till kolonialism fick postkolonialismen ett tidigt uttryck i Sartres skrivande. Bland annat skrev Sartre förordet till Frantz Fanons bok ”Svart hud, vita masker”. I detta förord uppmanade Sartre de koloniserade folken till radikal resning mot sina vita kolonialherrar. Aningen tillspetsat skrev Sartre att mord på en europé var en dubbel vinst, för det gav en fri man och en död förtryckare. I likhet med många andra intellektuella hittade Sartre sin identitet i de förtryckta, färgade folkens kamp mot den europeiska imperialismen. Sartre ger denna tendens ett ansikte, men han var långt ifrån ensam.

Den som läser Nordins och Berntssons bok blir snabbt varse om att just det man kan, med en formulering lånad från Freud, kalla ”vantrivsel i kulturen” växer fram till att bli ett dominerande drag bland vänsterintellektuella under denna period. Man finner sig inte tillrätta i den egna kulturen, vilken uppfattas som förtryckande. Det naturliga gensvaret på denna känsla blir därför att fjärma sig och istället hitta en ny identitet bland de icke-europeiska folken. Det är dessa som verkar ha det moraliska uppdraget på sin sida. Förstår man tillvaron efter dikotomin förtryckare/förtryckta blir det snabbt uppenbart att det är dessa människor, ansatta som de varit av kolonialism och imperialism, som har rätten på sin sida och det är hos dessa som man kan hitta en ny identitet.

Detta var någonting väsentligt annorlunda än socialdemokratins och fackföreningsrörelsens politiska projekt. Det var också någonting annat än den gamla sociala kritiken, vilken framför allt varit riktad mot den inhemska arbetarklassen. Här närmade man sig snarare samhället genom en intellektualisering av dess problem. Problemen var inte uppenbara för var och en, utan det var först genom teorins lins som de framträdde inför sin betraktare. Här fanns också en tendens att göra andras problem till sina egna. Rasismen, fattigdomen och orättvisorna i fjärran länder blev sprängstoff för svenska ungdomar och intellektuella, vilka egentligen inte hade med dessa saker att göra.

Därför är det riktigt att säga att 68 som fenomen i allt väsentligt var de intellektuellas angelägenhet, det var deras frågor och problemställningar som stod på dagordningen.

Från optimism till pessimism, och vidare till postmodernism

Marxismen så som den hade formulerats av Karl Marx och Friedrich Engels hade varit en produkt av 1800-talet. Det innebar att denna idé, liksom liberalismen, var en utkomst av moderniteten och således upprätthöll en lojalitet till vissa värden. I detta fall gällde det värden som förnuft, utveckling, vetenskap, objektivitet, och så vidare. Man byggde vidare på arvet efter upplysningen. Marxismens föreställning om det moderna var visserligen väsentligt annorlunda än inom liberalismen. Men det var skillnader som gällde politiken, ägandet, fördelningen av resurser. Det gällde inte idéerna om förnuft och utveckling. Moderniteten var ingenting som avvisades. Tvärtom skulle den erövras för arbetarklassens räkning.

Men det var då. Under 1900-talet skulle saker komma att te sig annorlunda. Något mer än 100 år efter att Marx och Engels lagt grunden skulle deras intellektuellt arv vara stöpt i en annan form än vad upphovsmännen hade tänkt sig. Vi har redan diskuterat den utveckling som tar vid efter andra världskriget, när folkhemmet byggs upp och människornas materiella status går till det bättre. Det leder till ett skifte i kritiken; från en kritik som betonar hur kapitalismen skapar nöd, till en kritik som betonar hur den skapar ett konsumtionssamhälle. Detta är emellertid inte det enda som förändras. Det kommer att komma fler, lika genomgripande, förändringar i takt med ytterligare förändringar i samhället såväl som inom vänstern.

Här blir det relevant att tala om det postmoderna genombrottet. Det går knappast att tala om en enda postmodernism. Liksom det inte går att tala om en enda modernism. I det senare fallet är det förstått att detta inte är möjligt, och det är heller ingen som gör det. Modernismen delas upp i sina beståndsdelar för att bättre kunna begripas. Därför är det märkligt att postmodernismen inte behandlas på samma sätt. Den blir istället en enhet. Trots att dess många beståndsdelar inte går ihop och tvärtom ofta motsäger varandra. Postmodernismen är inget mysterium, som idéströmning är den inte särskilt svår att ringa in, men då måste den studeras efter sina förutsättningar.

Vad innebär postmodernismen för vänstern? Det innebär flera saker. Under 1980-talet har mycket av den revolutionära entusiasmen från tidigare årtionden svalnat. Ett flertal besvikelser har hunnit infinna sig. Kina har brutit med Sovjetunionen och istället närmat sig USA. De förverkligade utopierna Vietnam och Kambodja har gått i krig mot varandra och därmed vederlagt tesen om att socialistiska länder inte krigar sinsemellan. De många vänstergrupper som växt fram har inte uppnått några särskilda framgångar, utan har förbrukat mycket av sin inledningsvis omfattande energi genom inbördes konflikter. Samtidigt har kritiken växt mot de socialistiska stater som länge framstått som ledstjärnor för den svenska vänstern.

Nordin och Berntsson sammanfattar situationen genom att skriva att det blir en fråga om att vänstern saknar ett projekt. Den stora berättelsen om revolutionen, för att låna en formulering från postmodern teori, verkar inte längre ha samma bärkraft som innan. Så vad göra? Postmodernismen avvisar den stora berättelsen, men öppnar upp för många små sådana. Istället för Klasskampen uppstår kvinnokampen, kampen för etniska minoriteter, för sexuella minoriteter, för djurens rättigheter, för klimatet, för marginaliserade sociala grupper, och så vidare. Det behövde inte saknas stridsfrågor för den som kände sig hugad. När klasskampen inte kunde mobilisera längre så fanns andra projekt som kunde ta dess plats, och tolkas efter samma mönster.

En populär term för att sammanfatta allt detta är ”intersektionalitet”, vilket innebär studiet av hur olika typer av förtryck och underordning skär in i varandra. Det var en sak. Utan tvekan ett uppbrott från marxismens syn på samhälle och historia. Men det fanns mer. Marxismen hade trott på utveckling, förnuft och inte minst på framtiden. Förtryck fanns närvarande i samtiden, men detta var närmast ödesbestämt att avskaffas. Inom postmodernism avvisades denna binära syn på makten. Makten är tvärtom någonting som vi alla upprätthåller tillsammans. Skolan, psykiatrin och sjukvården är exempelvis alla del av den allmänna disciplineringen. Det går inte att avskaffa makten eftersom den är evigt närvarande.

Också idén om utveckling är någonting som utmanas. Vetenskap är inte en frälsning, utan tvärtom någonting som ger upphov till teknik som förstör både klimat och människans levnadsvillkor. Fiendskap till teknik breder ut sig samtidigt som den närmast fanatiska synen på ”miljön” också vinner mark. Den gamla vänstern ville skapa välstånd. Den ville bygga ut energikällor och industri för att lyfta människorna ut fattigdom. Vänstern under 80-talet avvisar tvärtom den bästa energikällan, kärnkraften, med hänvisningar till argument som rör miljön. I den föregivna konflikten mellan välståndet och miljön väljer man den senare.

Seger och nederlag

Kan man vinna och förlora samtidigt? Det kan förefalla så. 68-vänstern vann på så sätt att dess perspektiv, problemformuleringar och utgångspunkter vann insteg i samhällets kulturella och politiska mittfåra. Dessa perspektiv, vilka från början tillhört samhällets marginal, rörde sig från periferi in till centrum. Dess medlemmar kunde dessutom utan större svårigheter göra karriär, trots sin föregivet kontroversiella politiska aktivism. Efter studietiden kunde de gå vidare till lukrativa karriärer inom framför allt offentlig sektor och media. Däri låg framgången.

Nederlaget då? Vänsterns organisationer vann få eller inga segrar. De förblev marginaliserade eller lades ner efter hand. Varken Sverige eller Europa gick att vinna för maoismen, stalinismen eller någon av de vänsterriktningar som var i omlopp under denna tid. Rekylen efter ett par årtionden med vänstervåg blev nyliberalism under 80-talet. Vänstern förlorade debatten om ekonomin. Den punkt som varit dess starkaste argument blev i takt med tiden snarare dess svagaste. Det blev sällsynt att lägga fram argumentet för planekonomi. En socialisering av ekonomin var inte längre en punkt som stod högt upp på dagordningen.

Kanske kan man tala om nederlag i seger eller seger i nederlag? Det man lyckades med var att flytta den politiska och kulturella mittfåran ett par snäpp åt vänster, vilket fortsätter att forma den värld som vi lever i idag.  Perspektiv som tidigare ansetts som radikala blev mainstream. De blev, för att låna en formulering från Marx, ideologiskt naturaliserade. Vilket är namnet för när någonting flyttas från att betraktas som ideologi till sunt förnuft. Känner man sig som en segrare? Jag får inte det intrycket. Det man vann var abstrakt, indirekt, och svårt att betrakta som en mer konkret seger. Därför är det inte förvånande att stora delar av vänstern tycks förvånande över att höra från sina belackare på högerkanten att man vunnit en värld.

Anton Stigermark
Kulturskribent och frihetligt konservativ. Politicies Masterexamen från Uppsala Universitet. Publicerad i flertalet publikationer genom åren. Författare av boken Memetisk krigföring: Om relationen mellan politik och kultur.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här