Vem fascineras inte av fåglars parbildningsritualer? Tranornas magiskt vackra dans? Fackellövsalshanen som bygger en hel midsommarstång av kvistar och glittrande föremål för att imponera på sin tilltänkta?
Fåglarna deltar i dessa ritualer frivilligt. Hanen utsätter sig för risken att bli bortvald om och om och om igen, förnedrande och smärtsamt, visst, men han gör det ändå. Härdar han inte ut vet han att han förblir ensam. Honan deltar också frivilligt. Utan en flitig, trogen hane klarar hon inte att bygga bo, ruva, och mata ungarna.
Det finns parbildningstraditioner som innehåller tvång och våld. En 9-årig flicka som gifts bort med en fyrtio år äldre man. Flickor som får sina underliv bortskurna för att ”vara rena”. Osv. Det är inte ritualer utan våld och det kommer inte något gott ur sådana. Utan ett frivilligt deltagande är det ingen ritual.
Om en ritual inte följs – om hanen inte presenterar sitt vackra bygge för honan – om hon inte frivilligt tittar, granskar och väljer – då blir det inget band.
Om ritualen följs och parterna väljer varandra bildas en relation som inte går att välja bort. Hanen och honan är nu förenade av krafter som är större än ”fan vad jobbigt att ungarna bråkar och frun inte orkar ligga. Brudarna på Onlyfans kanske kan erbjuda något bättre?” Hanen och honan kan inte – efter det frivilliga deltagandet i ritualen – välja bort varandra.
Om ritualens ”regler” inte följs – om hanen till exempel ger sig på honan med våld eller om honan inte visar sin lojalitet – då blir det heller inget band.
Jag har själv varit ute på en så kallad dejtingsajt vid två olika tillfällen. Man kunde få meddelanden som ”hej fin du e” eller ”käner du för att snacka” från män med profilbilder som till en tredjedel bestod av dubbelhaka.
I stället för att, som i fåglarnas fall, visa upp ett välordnat, vackert och arkitektoniskt under till bo, låg de liksom på rygg, så trötta och ointresserade av ritualen att de inte ens orkade röra högerfjädern till shifttangenten så att hejet fick en stor bokstav.
Det finns säkert 100 olika förklaringar varför relationer inte håller. Jag tror att huvudorsaken är bristen på ritual. Vårt nutida sätt att träffas och välja partner bildar inte något band som ger oss krafter att ta oss igenom svårigheter. Så fort det blir lite jobbigt längtar vi efter något enklare.
Under 1800-talet fanns tydliga och detaljerade ritualer för parbildning.
Mannen visade sin förmåga till flit, noggrannhet och vilja till ansträngning genom att tälja, fila och måla smycken och redskap som han gav till den kvinna han hade känslor för.
”En mans väg till en kvinna gick i gamla tiders bondesamhälle över en rad gåvor, gengåvor och förstulna tecken. Som små konstverk är de utsirade och vackert bemålade gåvor och redskap som fästmannen förr gav sin käresta som tecken på sina känslor.”
Mannen utsatte sig för risken att bli bortvald och att allt hans arbete var förgäves eftersom alternativet var att förbli ensam. Kvinnan tog emot gåvorna, granskade dem och förstås; mannen. De umgicks på nätterna. Med kläderna på. Att sätta ett barn till världen utan att det finns ett förbund mellan mor och far var otänkbart. Att mannen behåller byxorna på visar att han vill och klarar att använda sina lustar till att skapa liv tillsammans med kvinnan han är förbunden med.
Den man som inte klarar att behålla byxorna på under frierifasen får lämna byn. Kvinnan som inte klarar att behålla kjolen nere innan äktenskap står ensam och skyddslös under graviditet och moderskap.
Mannen och kvinnan deltar frivilligt i parbildningsritualen. I det ögonblick de väljer varandra bildas ett band som de befäster under vigseln i kyrkan, under överinseende av byns och traktens invånare. Först nu, efter ingåendet i äktenskapet, är det tal om nästa steg: Barnet.
1800-talets barn kom till världen, landade i famnen hos en mor och far som var förenade genom en frivilligt genomgången ritual, av ett löfte, ett heligt band. Ett band starkare och ”högre” än tillfälliga impulser, sårade egon, irritationer och negativa känslor.
Genom att följa de mönster som biologin, med ett av alla sina magiska trick skapat, hör hane och hona nu ihop i en livslång förening som inte går att bryta – annat än med våld.
En annan dimension av bristen på ritualer, är att det i ett materialistiskt, hyperrationaliserat, högteknologiskt samhälle finns väldigt svaga rationale att anstränga sig. Robotklipparen sköter gräsmattan, Chat GPT svarar på ens funderingar och ljussensorn på bilen sköter av- och påslagning av helljuset. Inte ens fredagsgroggen behöver man blanda själv eftersom man precis köpt en MaxiRelaxi Drinkmaker – åt sig själv i födelsedagspresent – eftersom man fortfarande vid 35 års ålder är singel och barnlös. Men det är som sagt dimension som vi kan fördjupa oss i en annan gång.
Den här gången avslutar jag med att om någon frågade mig hur man bäst lagar ett trasigt samhälle, skulle jag svara: ”Genom att män och kvinnor bildar par enligt den naturliga ritualen.”
(Bilderna kommer från boken ”Boken heter ”Så levde vi förr : svenska folkets liv i vardag och fest” av Jane Fredlund.)
—
Om omslagsbilden
Källa: https://digitaltmuseum.se/011023447864/tavla
Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/deed.en
Enligt Anna-Stina Bergman-Hals (se litt.ref.) är målningen utförd på Norsbron i Floda, Dalarna. Titel på målningen i Bergman-Hals bok ”J.W. Wallander ” (Malmö 1947): Midsommarsleken(Midsommarsletjen). Bergman-Hals: ”Omkring fjorton dagar efter midsommar kommo kullorna en lördag med sina djur ner från fäbodarna för att fira ’gamla midsommar’ eller ’komidsommar’. I solnedgången på söndagskvällen kommo flickor och pojkar var för sig i flockar till träbron över Nor-ån mellan Flosjön och Västerdalälven, vilken var en ypperlig dansbana. Dansen började med den för Floda karakteristiska hupp-letjen (hoppleken) och så forsatte man med fördansen, då spelmannen fick sitt honorar av vart och ett av de dansande paren, som dansade några takter mitt för spelmannen, och så dansade man kringeldans, polska och vals. Men den gamla träbron ersatts med en stenbro och därmed dödades traditionen”.
Målningen utfördes 1858 som en av 24 målningar som skulle ”— samla de allt mer och mer försvinnande mest karaktäristiska egendomligheter och plägseder uti svenska folklivet, och på samma gång förevisa folkets nationella drägter, som äfven allt mer börja utträngas” (A. Bonnier). Målningarna, som utfördes på uppdrag av bokförläggaren Albert Bonnier, skulle vara underlag till färglitografier i ett planschverk över svenska folkdräkter, ”Svenska Folket, sådant det ännu lefver vid elfvom, på berg och i dalom”.