fredag, december 3, 2021
HemKulturSnapphanar, frikårer och bondeuppbåd

Snapphanar, frikårer och bondeuppbåd

Tänk att ha vuxit upp i Värend. Mer specifikt i Allbo härad i den södra landsänden, i Stenbrohults socken. Och tänk att det i landet Värend fanns ett folk som kallades virdar, ett begrepp med samma förled som dagens ord ’viril’ vilket kommer från latinets vir (’man’).

Jag läser Snapphanarna – skånsk motståndsrörelse eller laglösa mördare? av professor Alf Åberg. Exemplaret jag har är en nyutgåva utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2014. Det är länge sedan jag blev så engagerad av en bok. Engagerad och berörd på ett personligt plan redan i de första kapitlen som lägger grund för bokens egentliga ämne, nämligen snapphanarna. Inledningen är en målande beskrivning av hur självägande bönder levde från tidig medeltid fram till att centralmakten i Sverige började, just, centralisera makten och förstatliga de många ländernas och folkens arv och minnen.

En bok som får mig att friska upp minnet kring och lära mig mer om mitt eget arv kan inte tillåtas bli en hyllvärmare. Det känns som att kanske fler skulle behöva göra samma resa. Och upptäcka att det där med att vara ”svensk” bara är ett metabegrepp. Att däremot veta att man är född vird i landet Värend ger ett perspektiv som hisnar.

Virdarna ett rakryggat folk

I en stadga om konungens eriksgata, i en bilaga till Södermannalagen från 1325, föreskrivs att virdarnas lagman och smålandens folk med honom skall möta konungen vid gränsen av östgötarnas lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom till Jönköping. ”Där eger konungen virdarna och alla smålänningarna ed sin svärja och de honom”. Härav har det ansetts tydligt att Värends invånare benämnts virdar. Lägg märke till att trohetseden som svors var ömsesidig!

Från Värend kommer Blendasägnen som berättar om kvinnan Blenda i Värend. Hon, tillsammans med bygdens kvinnor, skall ha besegrat en fiendehär. Enligt sägnen skall männen i Värend ha varit på krigståg i Västergötland med kung Alle när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud på Bråvalla hed och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som erkännande för detta skall Värends kvinnor bland annat ha fått lika arvsrätt som männen samt rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsutrustning, ledsagade av pukor och trummor.

Landet Värend

Foto: Sven Rosborn / Wikipedia Commons

Värend är ett av de sju småland (pluralform) som tillsammans med Finnveden, Tjust, Handbörd, Aspeland, Sevede, Kinda, Vista, Tveta, Vedbo och Njudung kom att utgöra det landskap som kallas Småland. I sammanhanget kan det vara intressant att det alltså inte fanns några smålänningar, utan vart och ett av dessa småland bestod av olika folk. Det var alltså folkländer med vittgående självstyre, precis som övriga socknar, härader och folkland som skulle bli och tillsammans utgjorde Sverige.

En övervägande majoritet av alla runstenar som finns är huggna och resta efter att de svenska folken kristnades. Det gäller inte minst den runsten som har beteckningen ”Sm1” och finns i Alvesta. Stenen är en av de tidigaste källorna där Värend omnämns. Den exakta lydelsen är svårtydd på grund av skador, men en läsning är:

”Vignjut reste stenen efter Råmund, sin far. Gud hjälpe (hans) själ. Åsgöt högg runorna / Åsgöt Þunni högg åt bonden från Virðskr.”

I gränstrakter skapar verkligheten ofta egna gränser

Just Allbo härad låg i gränstrakterna mellan Danmark och Sverige (Skåne, Blekinge, Småland). Som liten grabb sprang jag omkring bara hundratalet meter från gränsen och som något äldre var de skogar som dolt stigmän och bondeuppbåd en given uppehållsplats under sommarlov och helger. Just i den socken jag alltså föddes som virde, gick en av vägarna genom skogslandskapen mellan Sverige och Skåneland. Det var en strategisk plats och där fanns ett officiellt värdshus med en värdshusvärd utsedd på sockenstämman. På 1600-talet skedde en del av den så kallade Loshultskuppen där, då den svenska hären blev av med stora delar av sin krigskassa på väg söderut.

Ett annat uttryck för gränstrakters verklighetsanknutna pragmatism och det självstyre som bondefolket ägde var att Värends bönder slöt fördrag med folket i Blekinge om att stå enade visavi såväl den danska som svenska kronan. Man ingick med andra ord en lokal pakt, förankrad i verkligheten. Denna neutralitet vidhölls under många år vid de olika landstingen i såväl Värend som i Blekinge.

En gräns som var än viktigare än landsgränsen var den mellan de bofasta i socknen och människor som inte hörde hemma i bygden. Det var helt enkelt folket självt som, av hävd och rätt, gemensamt bestämde över vem som fick uppehålla sig och bosätta sig.

”Rotemästarna skulle bland annat tillse att inga lösdrivare slog sig ner i gårdarna, och sockenstämman förvisade alla lösa element från socknen och utdömde böter för dem som höll tiggare i sitt hus. Och häradstinget slog vakt om böndernas äganderätt och bestraffade hårt alla boskapsstölder och all åverkan på skogarna.”

Fortsättningen

Som sagt; inledningen till Åbergs verk är inget mindre än en lektion i den egna historien. Som förespråkare av lokalt självbestämmande är denna berättelse om hur livet organiserades och levdes i Skåne och gränstrakterna fascinerande. Det blir med sådan typ av kunskap allt svårare att bortse från det faktum att centralmakten lagt ner stor möda på att försvenska oss alla och lära oss att vi alla tillhör samma folkslag. Redan de första meningarna sätter tonen:

”Under de båda första årtiondena av Gustav Vasas regering skakades det svenska riket av talrika bondeuppror. Dalkarlarna revolterade flera gånger, Västgötabönderna reste sig vid ett tillfälle, och i Småland igångsatte Värendsbönderna det svåraste av alla svenska bondeuppror: Dackefejden. Orsaken till allmogens missnöje är lätt att förklara. Medeltidens sista århundrade var den svenska allmogens storhetstid. […] Men under Gustav Vasas regering skedde en kraftig tillbakagång i allmogens självstyre.”

Så, när jag nu har friskat upp minnet om min egen historia tar jag mig an fortsättningen av hur Åberg skildrar snapphanar, frikårer, bondeuppbåd och kraft riktad mot centralmakt och fogdar.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här