fredag, juli 23, 2021
HemKulturSöndagsfunderingar - med friheten som privilegium

Söndagsfunderingar – med friheten som privilegium

Det är ju inte direkt händelsefattigt för alla som är intresserade av samhället och hur det fungerar och styrs. Samtidigt orkar man inte kommentera allt som sker. Tog ändå plats vid tangentbordet denna söndagsförmiddag. Tillåter mig att tänka högt.

Vad skulle kunna få Vänsterpartiet att växa opinionsmässigt? Att deras nya ledare agerar som en hel karl, som någon sa, skulle kunna vara ett sätt. Lek med tanken att det hela var iscensatt. Vem skulle ha att vinna på en sådan sak? Förutom de själva. Ja med en osäker parlamentarisk situation behöver den makthungrige säkra röster i riksdagen. Tiden lär väl utvisa om Dadgostar var ett bondeoffer i det spelet. Och varför skulle en ”regeringskris” på grundval av punkt 44 i Januariöverenskommelsen blomma ut just nu, mitt i sommaren? Parallellt med allt annat som sker. Det kanske var uträknat så baserat på en grundtes att de flesta ändå har energin riktad mot vädret, den nya grillen och rosévinet.

Osäkra människor

De senaste två dagarna har många, många helt vanliga (riktiga) människor lamenterat över att de har drabbats av en 24-timmarsbann av Facebook. Det verkar vara en helt ny typ av repressalie: ”Du kan inte dela innehåll under 24 timmar, fram till klockan si och så”, har meddelandet från Centralen lytt. Man har fortsatt kunna skriva inlägg och svara på andra, men alltså inte dela länkar eller innehåll.

Somliga menar att de drabbats efter att ha delat Björn Ranelids senaste inlägg med rubriken ”Landsförrädare”, andra hävdar andra anledningar. I mina ögon ser det ut som en kampanj för att på bred front skrämma helt vanliga människor. Man gör det inte med direkta hot utan använder ett socialt redskap som är mycket verkningsfullt: ”vi vet att du vill kunna dela händelser med dina vänner. Om du delar fel innehåll kommer du inte längre att kunna göra det!”.

Genom att inte tala om vad som är fel, blir människor oroliga och censurerar sig själva. För att även imorgon kunna bibehålla känslan av att kunna meddela sig. Man går helt enkelt på känslan. Och man vet att somliga kommer att bli upprörda; ett pris som är värt den breda och långsiktiga effekten. Osäkerheten. Ingen vet vem som blir drabbad nästa gång, eller varför.

Osäkra system och miljöer

It-attacken som drabbade tusentalet företag, däribland Coop som tvingades hålla stängt sedan mjukvaran i deras kassasystem drabbats. Det visar med all önskvärd tydlighet hur sårbara vi är. När inte datorsystemen fungerar går det helt enkelt inte att köpa mat. Man tror dessutom att det även var omöjligt att använda kontanter eftersom kassaapparaterna inte var i drift. Men i praktisk mening behövs inga kassaapparater för att inhandla två liter mjölk och lite bröd, även om staten via Skatteverket har inbillat alla det.

Den ihjälskjutne polismannen i Göteborg pekar också på hur sårbara vi låtit göra oss. Centralmakten har tvingat på sitt folk en situation ingen riktig människa har önskat. Samtidigt som det aldrig funnits resurser för att klara av situationen. Ingen vet därmed vem som drabbas nästa gång, eller var.

Svaren finns i lokalsamhället

Det vilar nu ett enormt ansvar på lokala politiker och företrädare att – mycket snabbt – se till att den lokala strukturen i allt väsentligt är så stark att man kan bryta sig loss från staten och – i alla avseenden – stå på egna ben. Och det hastar.

Varför? Först det principiella att det bara är i det nära, lokala som folkmakt kan praktiseras. Det system vi har idag med s.k. representativ demokrati och centralstyre är bara en omskrivning för diktatur. En “mjuk diktatur” om du vill. För det andra kommer staten i en nära framtid inte att kunna hålla en enda kommun under armarna. Varken ekonomiskt eller förtroendemässigt. Det kommer att bli “var och en för sig själv” och “rädda sig, den som rädda sig kan”. Lika bra att göra det så ordnat det kan bli.

Som jag har sagt tidigare: Om riktiga människor hade haft rättmätigt inflytande över – exempelvis – vilka “dynamiska element” som bosätter sig i socknen, hade de enorma problem vi nu ser aldrig behövt ske.

Osäkra Stockholm

I övrigt bör Stadsholmen – enligt många det egentliga Stockholm – byta namn till Statsholmen och bli statsapparatens enda domän (och lekplats). Låt dem där hållas och deportera oönskade element med “särskild dynamik” dit. Vadå, får inte plats? Inte någon tanke jag tänker fördjupa mig i. De är ju sin egen stadsstat nu och får ta hand om byken själva. Precis som vi kommer att göra här i den egna socknen eller stadsstaten.

Låt dig inte skrämmas!

Eliten gör allt de kan för att skapa osäkerhet. Osäkerhet föder rädsla som leder till tystnad och självcensur. En tyst massa är lättare att styra och kontrollera. Yttrandefriheten har blivit ett privilegium. Det finns bara ett sätt att slå den bollen ur händerna på eliterna och det är att aldrig låta sig tystas. Eller anpassas. Eller spela efter deras pipa. Eller ens låta dem spela på vår planhalva. Det är inte deras privilegium – längre.

 

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här