Stärk inte en man, men folket!

0
269
Människan är inte skapad som marionett. Foto: Bao Menglong/Unsplash

Nu hörs – inte minst efter att tiotals generaler och tusentals andra officerare och soldater i Frankrike på nytt varnar för inbördeskrig – åter tankar om och varningar för att folk vill ha den starke ledaren som med sin fasta hand skall rädda nationen undan islamism och politisk korruption.

Att det var möjligt i en lång rad demokratiska västländer att i praktiken låta sig tagas på sängkanten blev en kalldusch för många. Somliga såg inte brottsligheten, våldtäktsstatistiken eller det så kallade sociala utanförskapet komma. Ytterligare andra har inte ens vaknat upp ännu ur ”woke-sömnen”. Trots varningar i form av officiell statistik exempelvis från Eurostat, statliga rapporter, förutseende oppositionspolitiker, obekväma sanningssägare och etablerade romanförfattare blev det alltså verklighet.

Människor vill uppenbarligen styras uppifrån, eller?

Önskan om en stark ledare som kan ta folket ur en dålig situation är i ett förstone förståelig. Samtidigt mycket försåtlig, ja självbedräglig. Som om det enda alternativet till dagens ”demokratiska statsbildning” skulle vara diktatur eller någon nyans därav. Frågan är: Vad vill du helst bli överkörd av: en inkompetent demokratiskt folkvald centralmakt eller en ”stark ledare”?

Resultatet blir det samma: du avhänder dig din egen makt och det ansvar du borde ha. Du lägger dig platt och ber någon annan lösa såväl din situation som helheten. Det duger inte!
Den demokratiska staten har inkapaciterat och pacificerat sitt folk i sådan utsträckning att den fogliga spillra som är kvar varken är något internt hot mot centralmakten eller orkar bjuda motstånd mot en yttre fiende. Den starke ledaren har genom historien visat sig ha exakt samma preferenser. Ty allt handlar om att ta och sedan behålla makten. Och det handlar bokstavligen om att ta [gripa] makten från människor; vrida den ur deras händer. Det kan göras med vapenmakt men också i namnet av representativ demokrati.

Sätta hoppet till militären?

I Frankrike varnar militären för ett kommande inbördeskrig. Många upplever därmed att någon med makt lyssnar. Folket sätter sitt hopp till landets militära styrkor och att dessa skall skydda den befolkning som ännu är i majoritet.

Samtidigt hörs nu motsvarande röster i Sverige: röster om att den situation som Frankrike befinner sig i snart sköljer över även oss. Ett hopp gror om att Försvarsmakten också här skall gå emellan. En av skillnaderna är dock – vilken kommer att göra dessa röster besvikna – att militären inte står på folkets sida utan med partibok i handen, beredd att försvara centralmakten, demokratin och statens värderingar. Den demokrati och de värderingar som har tagit oss dit vi nu är.

”Ett starkare samhälle”

Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad skrev i en debattartikel 2019 om hur de vill tackla de nya problem vi nu står inför genom att bygga ett ännu starkare samhälle.

”Historien om hur Sverige, ett litet land i norra Europas utkanter, gick från fattigdom till ett av världens mest framgångsrika länder, handlar om konkreta och breda, socialdemokratiska välfärdssatsningar, som steg för steg byggt vårt samhälle starkare och mer jämlikt.”

”Vi tror på Sverige och vår förmåga att tillsammans lösa de samhällsproblem vi står inför. Socialdemokratin kommer alltid att sätta välfärden och tryggheten först. Så fortsätter vi bygget av ett starkare samhälle.”

Det försåtliga här är att bakom begrepp som ”kollektiv” och ”starkare samhälle” inte avses något annat än staten och makten. Ett starkt samhälle utgörs i första hand av fria människor vars skydd, säkerhet och frihet borde garanteras av staten. Men i Sverige är gränsen mellan samhälle och stat i princip obefintlig. Och den utökade makt som önskas för att bygga ett ännu starkare samhälle måste tas någonstans ifrån. Den makten kan bara komma från ett håll för staten har inte någon egen makt. Precis lika lite som staten har egna pengar.

“It is unfortunately none too well understood that, just as the State has no money of its own, so it has no power of its own. All the power it has is what society gives it, plus what it confiscates from time to time on one pretext or another; there is no other source from which State power can be drawn. Therefore every assumption of State power, whether by gift or seizure, leaves society with so much less power. There is never, nor can there be, any strengthening of State power without a corresponding and roughly equivalent depletion of social power.” (Jay Nock, Mises Institute)

Decentralisering i stället för atomisering

Grundproblemet vi dras med är det axiomatiska antagandet att staten och den representativa demokratin ÄR. All analys; alla förslag till lösningar och så vidare utgår för närvarande därifrån. Det är det första vi alla måste förstå.

Därför kan man bemöta påståendet om behovet av ”en stark ledare” med att vi INTE behöver EN stark man. Vi behöver ett starkt folk, en stark och bärkraftig idé om vilka vi är och ett robust, decentraliserat ledarskap som har folket som främsta princip. Inte apparaten. Vi behöver folkungaanda! Och vi behöver – tro det eller ej – Treenig Gud och en kämpande kyrka.

Det är DU som måste vara motståndet. Och bjuder inte du motstånd kan du vare sig kräva eller räkna med att någon annan skall göra det. Allra minst för dig.

Ett starkt folk utgörs av starka människor; en styrka som av uppenbara skäl inte premieras av en stark centralmakt – oaktat det är en representativ demokrati eller en diktatur. Därför ogillar staten att människor möts fysiskt. Därför är atomisering av människor praktisk. Alienationen tecknet på äktenskapet mellan stat och individ – den enda relation som är nödvändig och önskvärd. Och digitaliseringen perverteras till att bli det nya polisväsendet.

Vägen framåt är decentralisering. Mindre och lokala samhällen, som är beroende av varje individ, kommer till skillnad från en centralmakt att vilja ha starka människor; män och kvinnor som driver sina egna och det gemensamma livet framåt i tiden. På den vägen kan vi som ett starkt folk vrida makten ur händerna på den regim som gör oss svaga.

Föregående artikelVad kan vi lära av Lichtenstein?
Nästa artikelArbetarnas kamp mot socialismen
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här