Utan centralmakt ett starkare folk

1
341
Riksdagshuset. Foto: Urban Sylvan/Folkungen

Artikeln ”Framtidens ’demokrati’ skapas i det fördolda” avslutades med en utmaning – ett tankeexperiment. Det handlade om vad som skulle ske utifall hela statsapparaten slogs ut: hade vi alla gått under?

Ja, vad hade hänt? Vad hade hänt om riksdag, regering, alla myndigheter och departement hade upphört att existera? Hade du slutat finnas till? Och dina grannar? Hade allt blivit laglöst land? Hade alla börjat begå inbrott hos grannen eller plundra ICA-butiken? Så klart inte eftersom vår existens inte är avhängig staten. Men väl det nära och familjära – sådant som är lokalt och av kött och blod.

Så vad hade hänt? Det hade inte längre funnits en centralmakt som tog hand om och disponerade dina pengar. Inte heller hade du haft tillgång till statens televisions utsändningar. Kopplingen till EU och FN hade naturligt upplösts. Mycket annat hade också förändrats. Allt hade tvingats decentraliseras. Allt! Såväl makt som ansvar.

Ja, det hade blivit tiotusentals fler arbetslösa; människor som tidigare hade sina anställningar som kanslister, registratorer, sekreterare, generaldirektörer, HR-specialister, ekonomer, ännu fler HR-specialister och kommunikatörer vid våra drygt 450 myndigheter. Å andra sidan existerar inte myndigheter primärt för att vara arbetsgivare utan för att lösa centrala problem på uppdrag av de folkvalda. Dock har de, sällan eller aldrig, vare sig löst några problem eller ens producerat något som efterfrågats av riktiga människor varför ingen mer än dess anställda kommer att sakna dem.

Javisst, trehundrafyrtionio avlönade politiker hade inte längre behövt sitta vid sina knapptryckarknappar och göra som deras partier säger. De hade inte längre behövt tjänsterum eller kanslier. De hade inte längre behövt kvittera ut några arvoden och riksdagshuset hade kunnat byggas om till ett museum över det fullskaliga demoraliseringsprojekt vi just nu befinner oss i. Och ingen hade längre behövt ägna ens en tanke på partisympatier eller vilken kandidat man, för syns skull, skall kryssa om fyra år. Tvärt om hade vi alla – var och en – kunnat ägna all tid åt att fatta egna beslut över det egna livet.

Hur hade vi då klarat oss utan centralmakten? Bara fint, är en försiktig gissning. Ännu bättre, en mer positiv. För den som hängt upp sitt liv och sin världsbild på att det måste finnas makthavare högt där uppe som tar hand om och vet bäst hade den första tiden kanske upplevts skrämmande. Lite som om marken plötsligt försvunnit under ens fötter. Hisnande. Men människan är i grund och botten inte dum! Hon har i alla tider lyckats både överleva och blomstra. Inte sällan genom att frivilligt samarbeta med sina grannar och likar.

Så när det lokala och nära åter blir den centrala och viktiga frågan vänder tillvaron. Insikten att den där rösten vart fjärde år bara har tjänat till att snärja och upprätthålla en falsk bild av folkmakt väcks. Allt fagert tal om den omistliga demokratin vittrar i takt med att beslut som berör mig själv och oss här fattas vid köksbord och på torget tillsammans med våra likar.

Sanningen är att med en röst på centralmakten avhänder man sig även i förlängningen rätten att yttra sig vid sitt eget köksbord. Folkmakt på riktigt kan bara utövas av riktiga människor i lokal, decentraliserad form.

 

Föregående artikelRFSU, pedofilin och subversionen
Nästa artikelVi behöver starkare män
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här