fredag, juli 23, 2021
HemKulturVäck lokalpatriotismen

Väck lokalpatriotismen

Så långt kyrkklockan hörs, så långt sträcker sig mitt land. Det skulle kunna beskriva begreppet lokalpatriotism, det vill säga kärleken till hembygden eller socknen. I Italien finns ett specifikt begrepp för denna audiovisuella beskrivning: kampanilism, vilket etymologiskt kommer från just kyrktornet (’campanile’ = kampanil).

Jag tror att i takt med att eländet på riksplanet och den alltmer aggressiva globalismen breder ut sig; tar plats och makt, så kommer hembygden att bli alltmer betydelsefull. En människa kan tycka det är vackert med en gränslös värld; en världsregering och världsmedborgarskap. Men hon är inte skapt för det, varken känslomässigt, socialt eller kognitivt.

Människan är en fysisk-biologisk, social och andlig varelse. Genetiskt har vi inte förändrats sedan vi levde i grottor. Vår förmåga att överblicka en ”värld” är begränsad, såväl socialt som praktiskt. Även om vi har tekniska förutsättningar att övervaka, göra bedömningar och kunna förstå, har vi – vare sig vi gillar det eller ej – begränsningar. Vi är flockvarelser.

Vi har samtidigt en drivkraft att expandera. Vi är nyfikna. Och vi har idag, precis som människan alltid gjort, behov av att söka förstå vårt ursprung samt vart vi är på väg. Eller med andra ord: försöka förstå vilka vi är och vad syftet med vår existens är. Tack och lov (skulle vi kunna säga) levererades svar på detta i och med Kristi födelse. Det vill säga i samma stund som Gud blev människa i det nyfödda barnet. I det fick mänskligheten det nödvändiga högre idealet samtidigt som målet blev uttalat: Var och en av oss skall sträva efter helhet – eller helighet, som det faktiskt uttalas.

I detta är vi beroende av medmänniskor som delar såväl vardagens umbäranden som strävandet mot det högre. Tyvärr gjorde arvet efter Luther det fult att vara syndig människa. I den tidiga kyrkan var det ett faktum som alla levde med och för var dag hade mandat att svänga bort från. Omvändelsen var inte en engångsföreteelse utan något man jobbade på varje dag. En modern människa på våra breddgrader – även en som kallar sig konservativ – har därför valt att kasta ut det kristna idealet i stället för att lära sig se bortom Luther.

Det kräver närhet. Det kräver beslutsrätt över det egna livet. Det kräver mandat både från högre makt och den nära omgivningen. Alltså kan en människas domän inte vara större än att alla kan komma överens. Eller höra kyrkklockan. Det går liksom hand i hand.

I det lokala ges rätten att gemensamt bestämma över det alldagliga; vem som flyttar in och hur allmänningen bäst förvaltas. I det lokala, bland livs levande riktiga människor, fattas bäst beslut om gränsdragningsfrågor och vem som utses till sockenstämmans ordförande eller till häradshövding.

Likaså är det många gånger till den egna bygden människor refererar då kärleken till landet skall beskrivas. Och det med all rätta eftersom det vi kallar Sverige består av så många variationer, kulturyttringar, folkslag och musikaliska toner. Så många länder och folk. Lokalpatriotismen bör värderas och bejakas. Det är i det lilla och nära som säkerhet, uthållighet och sammanhållning finns.

Urban Sylvan
I grund och botten yrkesofficer. Har sedan studerat teologi och filosofi vid Lunds universitet. Prästvigd. Även arbetat i skolans värld och inom folkbildningen som rektor och lärare. Senast som lärare i filosofi, etik och ledarskap. Författare och frilansskribent. Har skrivit fyra böcker och är publicerad som krönikör i tidskrifter och antologier med lyrik. Friluftsmänniska. Brinner för yttrandefrihetsfrågor och är alltjämt krigare. Kontakt: [email protected]
Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här