Vänstern och vetenskapen

En oväntad konsekvens av att Donald Trump under 2016 valdes till president blev en renässans för vetenskap, objektivitet och sanning. Respekten för dessa – vilka samhällsvetenskaperna och humanioran ägnat årtionden åt att undergräva – upprättades närmast över en natt. Helt plötsligt kunde man se människor marschera i demonstrationer som ägde rum över hela världen där det var vetenskapens integritet som skulle hävdas. Vetenskap blev en politisk banderoll. Den som hävdade en avvikande åsikt i något vetenskapligt spörsmål ansågs inte längre ifrågasätta det enskilda fallet, utan snarast koncepten sanning och objektivitet som sådana.

Detta gör mig ytterst konsternerad. Att ifrågasätta dessa saker har varit ett huvudnummer för vänsterorienterade samhälls- och humanvetenskaper sedan åtminstone åttiotalet. Under min egen studietid – vilken inkluderar fem års studier i statskunskap, idéhistoria och internationella relationer – har jag aldrig upplevt någonting annat än ett konstant kritiskt ifrågasättande av anspråken på objektivitet och oavhängighet. Därmed inte sagt att kunskap inte är möjlig, men definitivt att den så gott som alltid är villkorad av framför allt sociala omständigheter.

En märklig berättelse formades som sade att Donald Trump hade en fundamentalt problematisk inställning till vetenskapens mål och principer. Det var inte bara att Trump, i likhet med många andra politiker, skulle ha blivit beslagen med att ljuga eller uttala sig om saker där erfarenheten senare skulle ge honom fel. Snarast handlade det om en metodologisk förnekelse av dessa saker; en avsaknad av respekt för dem där de istället bortprioriteras till förmån för demagogi och politiskt motiverade lögner. Det kan och bör tilläggas att detta sedan länge gått över personen Trump och istället formulerats till något av en höger/vänster-fråga.

Så varför är Trump den som blivit känd som förnekar vetenskapens principer och metoder? Och kanske en lika berättigad fråga – varför är detta helt plötsligt ett problem? Jag nämnde inledningsvis att samhällsvetenskaperna och humanioran under flera årtionden har ifrågasatt möjligheterna till objektiv kunskap och fakta som är obesudlade av sociala erfarenheter, och det är just så den akademiska trenden har varit. Detta har varit min erfarenhet av högre utbildning och jag delar den säkerligen med många andra. Vilken trovärdighet har vänstern när den vill ”marschera för vetenskap”? En idéhistorisk belysning kastar ljus på frågan.

Det finns många former av “vänster” och långt ifrån alla av dessa varianter har varit skeptiska till vetenskap och utveckling. Marx och Engels trodde exempelvis att det de gjorde inte så mycket var att formera en filosofi eller samhällslära, utan snarast en ny vetenskap. Därav namnet “vetenskaplig socialism”, vilket beskriver en socialism som går att upptäcka i den historiska utvecklingen på samma sätt som det går att upptäcka naturlagar inom fysisk och kemi. Detta i kontrast till den utopiska socialismen, som ska komma till genom människornas önskningar och vilja. Marx liksom Engels var produkter av upplysningens århundrade och anslöt därmed till dess huvudsakliga principer.

Under 1900-talet kommer emellertid utvecklingen att gå i en annan riktning. Inom ramarna för den kända Frankfurtskolan utvecklar man konceptet kritisk teori, som ställs i kontrast till traditionell teori, och där skillnaden ligger i att den tidigare utgår från att samhället inte ska studeras utan snarare kritiseras. Här är det kritiken som är det viktiga. Forskaren ska arbeta för att förändra samhället och inte bara beskriva det. Att beskriva samhället ansågs som en uppgift för den borgerliga vetenskapen, vilken ansågs sakna kritisk funktion.

Det verkliga undergrävandet av fakta och vetenskap börjar emellertid under 1980-talet och tyngdpunkten ligger då i Frankrike och inte Tyskland. Det är då som den så kallade postmodernismen börjar formeras som idéströmning. Huvudnamnen är personer som Foucault, Derrida, Baudrillard, osv. I synnerhet Foucault är ett namn av enorm betydelse och han är fortfarande en av de mest citerade personerna i samhällsvetenskapliga uppsatser. Han kom nämligen med någonting som många saknade: en metod. Det finns lysande akademiker som har en språklig begåvning, intellektuell djärvhet, radikalt nytänkande och en känsla för timing. De saknar dock en metod som andra kan ta efter och därför blir det svårt för dem att lämna ett arv som går bortom dem själva.

Foucault hade en metod om lät sig användas: diskursanalysen, som var mycket tacksam för andra att ta till bruk i sitt akademiska arbete. Dess kärna kan sammanfattas i orden “makt är kunskap”, snarast än motsatsen som gärna hävdas i olika sammanhang. Kunskap är ingenting objektivt som upptäcks, utan snarare någonting som skapas. De så kallade diskurserna är stora, övergripande tankemönster som finns i samhället och inordnar tänkandet i förutbestämda banor.

Människorna vill gärna uppfatta dessa som naturliga och ställda bortom tid och rum, men det är de inte enligt Foucault. De är skapade av människor och är därmed föränderliga, men under den tid de existerar så styr de tänkandet och det blir en enorm svårighet att gå bortom dem. Kanske kan man uttrycka det som att diskurserna sedan kommer att tala genom människorna?

Diskurserna inordnar tänkandet och Foucault hade knäckt koden. Hans gärning som historiker blev en samhällskritisk sådan. Foucault kritiserade skolan, sjukvården, psykiatrin och fängelsesystemet som verktyg för maktens repression. Sedda genom Foucaults perspektiv blev dessa institutioner för korrigering och disciplinering snarare än någonting där avsikten var att läka och hjälpa. Det handlade om att inordna människor efter rådande normsystem genom att strukturera upp deras tänkande och kännande efter samhällets förväntningar.

Modern vetenskap var alltså inte en väg till befrielse, utan snarare en del av förtrycket. I Foucaults tankevärld är makten nämligen inte vertikal, den är horisontal. Förtrycket är något som genomsyrar hela samhället och det utgår inte från en avgränsad elit, vilken ju kan bytas ut för att få till en bättre situation.

Detta i sig är ett enormt ifrågasättande av både kunskapen och de som producerar den. Foucaults metod vann enorm framgång och den som ser sig om efter en av hans böcker på ett bibliotek kommer få anledning att bli besviken: de lär vara utlånade till någon student. Överlag kan man säga att vänstern under denna period förändras genom att gå i en anti-rationalistisk och mer känslosam riktning. Den svenska vänsterradikalismens gudfader, Jan Myrdal, kommenterade detta som följande:

Under åren efter 1964 då de intellektuella tycktes börja gå åt vänster har den verkliga förändringen bestått i deras tilltagande irrationalism. Känslorna har upphöjts till dignitet av argument. För att trygga de intellektuella som grupp ekonomiskt har den intellektuella nivån i samhället i stort sänkts. 

Detta tog sig mer konkreta uttryck i politiska frågor. Exempelvis i den om energiförsörjningen:

Både medelklassen – arbetsgivarna – och arbetarklassen – fackföreningsrörelsen – ville bygga ut kärnkraften under trygg kontroll för att säkra produktionen. Naturligtvis har de olika modeller. Men som grupp, som skrå, var de intellektuella och mediafolket emot kärnkraft. Och deras argument var ofta av det mest primitiva och känslomässiga slag. De förlorade, är jag glad att säga. Men frånsett naturvetenskapsmännen var det bara en handfull intellektuella som stod för förnuft, rationalitet, kunskap och tillväxt. 

I en äldre vänstertradition hade man aldrig gjort på detta sätt. Det som gällde där var att lyfta människor ur fattigdom till en bättre levnadsstandard och då fanns det inget utrymme för någon naturromantisk sentimentalitet. Marx och Engels hade varit män av 1800-talet och de hade bejakat tekniken och framsteget, liksom många av deras efterföljare också hade gjort. Men det var uppenbart att helt andra strömningar hade börjat etablera sig inom vänstern från mitten av 60-talet och framåt.

Dessa strömningar bejakade inte tekniken, vetenskapen, förnuftet och framsteget – snarast motsatsen. Anspråken på objektivitet fick ge vika till förmån för konstruktivism och sentimentalitet. Men allt detta tillhör trots allt det förflutna: Marx, Frankfurtskolan och inte minst Foucault lever kvar genom andras arbete, men idag är det andra ambitioner och mål som står på dagordningen. Hur ser det ut idag?

Ett illustrativt exempel är den uppburne professorn Robin Diangelo, som har gjort sig ett namn (och en hel del pengar) genom konceptet “vit fragilitet”. Den bärande idén är att alla vita människor, alldeles oavsett vad de tror om sig själva, är med och upprätthåller ett kompakt system av rasism som trycker ner de färgade. Detta är onekligen en radikal idé, men det finns knappast någon större svensk tidning som inte låtit förstå att man accepterar den fullt ut.  Själva fragiliteten består i att vita inte klarar av att konfronteras med att de medverkar i detta förtryck. Det kan gå så långt att de till och med förnekar detta, argumenterar emot och inte utan vidare godtar anklagelsen Diangelo riktar mot dem.

Ett normalt vetenskapligt förfarande hade kunnat vara att ta eventuella invändningar som en inbjudan till dialog, ett tecken på att tesen möjligen inte står utan problem. Istället för detta tar hon invändningar som bevis för att hon har rätt: när vita menar att de inte ingår i förtrycket bekräftar de i själva verket att de ingår i det. Det går alltså inte att invända mot denna tes utan att samtidigt ge den rätt. Teser som är självbekräftande, går i cirkelresonemang och förutsätter det som ska bevisas brukar vanligtvis inte betraktas som i linje med god vetenskaplig sed. Men här är man uppenbarligen beredd att göra ett undantag.

Jag vågar tro att det knappt finns något sammanhang där ett sådant sätt att argumentera skulle accepteras. Men så länge en debattör är ansluten till anti-vit identitetspolitik går det uppenbarligen att komma undan med det mesta. Det verkar obehövligt att poängtera att det är samma människor som “marscherar för vetenskap” som läser Diangelo och kanske till och med betalar pengar för hennes kurs “How to be less white” (jodå, den finns). Det är gäller samma typ av rörelser, vilka är riktade mot Trump och all högerpopulism. Var är vurmen för vetenskap och objektivitet i dessa sammanhang?

Det har naturligtvis aldrig gällt något av detta. Vad saken gäller är att använda vetenskapens goda namn för att attackera en hatad fiende. Det är ett listigt trick och det har utan tvekan rönt stora framgångar i den allmänna opinionen. Varför attackera sina fiender för deras avvikande politiska linje när man kan attackera dem för att vara fiender till sanningen som sådan? Det har emellertid varit ett jobberi från början till slut. Här finns ingen respekt för sanning, ingen respekt för fakta, bara strategi och kallt beräknande om vad man behöver göra för att uppnå sina mål. Läs om vänstern i dåtid och nutid och ingen annan bild kan framträda.