Mitt barn, mitt land



Efter ännu en dag på skrivkurs i Bollnäs, brottandes med de eviga frågorna: Varför skriver jag och hur gör man? står jag på perrongen och väntar på tåget. Framför mig står en flicka och håller sin mamma i handen. Hon är lik min yngsta dotter. Barn är väldigt lika. De består av väte, syre, kol och några andra grundämnen. Deras kroppsliga processer fungerar exakt likadant. Trots att de är så lika är skillnaden mellan MITT barn och ETT barn i det närmaste oändlig. Den skillnaden beror inte på någonting annat än att jag har ett band till min dotter. Ett band som jag inte har till något annat barn. Jag kommer att vara fientligt inställd till den som försöker ta makten över mitt barn.

Jag hatar att vänta på tåg. Urinluktande väntsalar, trötta, mobilfixerade människor, störiga ungdomar, förseningar, blinkande reklam överallt. Så här pissigt är det i mitt land, tänker jag, men, försöker liksom trösta mig själv, det är åtminstone mitt. Pissigt men mitt. 

Men herregud, vad är det jag påstår? Vad då mitt land? Vad innebär det? Det är supersimpelt. Samma sak som gäller för allt annat som är ”mitt”. Man vill ha inflytande, makt, kontroll och möjlighet att skydda sin familj, sin tomt, sina ägodelar, sitt hem, sin tro och sina värden. Mitt barn. Mitt land. Enkelt. Ändå har det blivit en så laddad fråga? Såklart. Staten vill ha största möjliga makt över dig, din familj och ditt land, så håll käften om att det är ditt land annars kallar vi dig rasist och du blir socialt utfrusen.

Jag såg mig omkring. Ungefär 70 % av de andra som väntade på sitt tåg var av utomeuropeisk härkomst. En av skillnaderna mellan mig och tanten på den iskalla bänken bredvid mig, är att jag har ett band till platsen vi befinner oss på som går hundratals, kanske tusentals år tillbaka i tiden. Hon å sin sida har ett tusenårigt band till den geografiska plats där hon har sina rötter. 

På samma sätt som jag är fientlig mot någon som försöker ta kontroll över mitt barn är jag fientlig till en stat som lägger beslag på en geografisk plats som tillhör ett folk. Jag har inget emot tanten bredvid mig. Hon är människa precis som jag. Jag irriterar mig över att hon med all sannolikhet inte kan prata svenska och konsekvenserna det får. Det ÄR jobbigt och problematiskt att människor inte förstår varandra. Men jag tycker inte illa om henne som person. Hon har inte gjort mig något. Det är staten som är min motpart i frågan om mitt land. Det är staten som tagit mitt land ifrån mig. Som har bestämt vem som ska få bo här och använt mina pengar till att bekosta sitt projektet.

Väl hemma tar jag fram min dotters senaste bokprojekt. En gastkramande berättelse om en igelkott som inte hann få i ordning en lövhög innan vintern kom.

– Mamma, är det ett bra problem i min bok? Vi brukar ofta analysera problemet i en berättelse. Är det stort, för enkelt, för smärtsamt? Träffar det läsaren? Är det ett riktigt problem eller mer bara urtrist, ytligt blaha blaha?
– Ja, det tycker jag. Att inte ha någon lövhög som värmer när vintern kommer är ett jätteproblem som alla kan relatera till.

Ett tredje band är det mellan tankar, känsloliv, kropp, åsikter och röst. ”Stopp, min kropp” ni vet. MITT LIV. Även detta innehåller en fientlig inställning. Men inte mot någon som har en annan åsikt. Det stör inte mig det allra pyttelillaste att du tycker tvärtom i allt. Min fientlighet kommer att rikta sig mot den som försöker inskränka eller skära av bandet mellan de olika delarna i mig. Censurera mina tankar, mina känslor, min röst eller mina texter.

Det är staten – inte du eller jag – som om några år dömer ett barn till hets mot folkgrupp för att hon inte skriver lövhög-hen enligt senaste styrdokument – eller enligt Koranvers 34:7.

Du och jag har förmodligen olika uppfattning om saker. Det är inga som helst problem. Så länge vi inte inkräktar och skadar varandras liv, familj och land, gör inte olika åsikter människor till fiender. Att vara oense skapar inte splittring. Friktion och konflikter mellan organismer är naturligt. 

Söndertrasningen av samhället, den verkliga splittringen är det staten som står för.