Under rubriken ”Expo guidar: Tio år med högerpopulismens rykten om valfusk” skriver Expos Malin Crona om vad som med lite god vilja kan sammanfattas med ”påståenden om valfusk”. Hon inleder med:
”De senaste tio åren har falska rykten om ett utbrett valfusk spridits av högerpopulistiska krafter. Filosofen Åsa Wikforss och hennes bror Mårten Wikforss skriver i boken ”Demokratins ödesstund” om lögnen som en medveten politisk strategi hos auktoritära krafter som hotar det öppna samhället och nämner lögnen om ”Det stulna valet” som en av dem.”
Åsa Wikforss är inte bara ledamot i Expos styrelse. Utöver att vara professor i teoretisk filosofi innehar hon en stol i Svenska Akademin. Ett tag var hon systemmedias favorithusdjur när ämnen som fake news och vikten av källkritik skulle avhandlas. Hur en professor och akademiledamot kan krysta ur sig en så högtravande titel som ”Demokratins ödesstund” är en gåta. Trots det är Wikforss en tillgång för Expo. Hon skänker – till synes – akademisk tyngd och relevans i ett sammanhang där ingen sådan egentligen står att finna. Åsiktsregistrering är och förblir ett smutsigt värv, alldeles oavsett vilket presentpapper man slår in den i.
Malin Cronas text inleder sålunda med Wikforss, för att sedan raskt hoppa vidare ut i världen. Ja, bort från svenska förhållanden. Tydligen behöver man hjälp av både Donald Trump, Brasilien, Spanien, Tyskland och Österrike, samt en hoper mer eller mindre kända händelser i utlandet, för att avhandla påståenden om valfusk i Sverige. Som om det fanns en koppling mellan brasiliansk politik och svenska förhållanden. Överallt denna högerpopulism. På något sätt är vi alla ansvariga för alla påståenden om valfusk. Det vore lockande att kalla det för ett oärligt bedrägeri, men jag tror Expos anställda faktiskt tror på det de skriver. Undantaget de som bor i fiskens huvud (Daniel Poohl, Robert Aschberg, m.fl.).
Jag kan det svenska valsystemet mycket väl. Långt bättre än både Expomedarbetarna och Åsa Wikforss, så professor hon är. Därför kan jag med gott samvete påstå detta: det är mycket enkelt att visa att valfusk i Sverige kräver sammansvärjningar som omfattar alldeles för många individer för att fusket ska bli framgångsrikt. Valsedlar av papper, en fungerande folkbokföring, dugliga identitetshandlingar och räkning som utförs både av röstmottagarna och länsstyrelserna, kan utgöra en kondenserad framställning. Nu borde en vaken läsare reagera: om det är enkelt att visa att fusk är hart när omöjligt, varför gör då inte Expo det? Varför föredrar de en diskussion (nåja) kring falska påståenden om valfusk?
Svaret är att valfuskdiskussionen – oavsett om det handlar om förkryssade klanvalsedlar eller svepande konspirationsteorier – skymmer sikten för de verkliga felen och bristerna i det svenska valsystemet. De förhållanden som inte tål en seriös granskning. Samma förhållanden som får Sverige att avvika radikalt från andra jämförbara länder i den utvecklade delen av världen. Här följer några exempel och vem som helst kan kontrollera att de är sanna och riktiga.
I Sverige tillhandahålls valsedlar med blindskrift endast för de etablerade partierna. De partier som brukar kallas för enprocentspartier. En blind människa kan alltså bara rösta i Sverige med bibehållen valhemlighet, om denne röstar på ett etablissemangsparti.
Ett enprocentsparti i Sverige får per val till kommun, region respektive riksdag sina valsedlar upptryckta gratis. Den så kallade fria kvoten är tre gånger antalet röstberättigade i respektive val. Det blir ungefär 63 miljoner valsedlar per parti. Gratis. Vi andra får betala från första valsedeln. Ja, gratis för partierna, inte för skattebetalarna.
Enprocentspartierna är också garanterade att deras valsedlar, i form av så kallade partivalsedlar, finns utlagda i varje vallokal och varje förtidsröstningslokal. Övriga partier är utlämnade till respektive kommuns valnämnds goda vilja: lite drygt hälften av valnämnderna i valet 2026 beslutade att hjälpa alla partier med distribution av namnvalsedlar. De kommunerna omfattade 35-40 procent av väljarna. I resterande kommuner fick partierna distribuera sina namnvalsedlar själva. Det är en makalöst tuff uppgift. Det finns inget annat land i världen där det fungerar på det sättet. Typiskt får valsedlar lämnas av partierna först när vallokalerna har öppnat för röstning. I årets val handlade det om över 4000 vallokaler.
Sverige har också ett svårslaget rekord i partistöd i olika former där etablissemangspartierna delar på ett byte som förmodligen ligger runt 2 miljarder kronor, vilket naturligtvis ger dem enorma konkurrensfördelar. Därtill har Sverige rekord i mediestöd. En knapp miljard per år och några hundra miljoner av den går rakt ned i fickorna på familjen Bonnier. Man kan jämföra med Tyskland. Där existerar inget mediestöd och partistödet är våldsamt lägre än i Sverige. Naturligtvis sätter mediestödet massmedia och politik i ett beroendeförhållande till varandra, vilket är direkt osunt. I varje annat land skulle svenska kulturkoftor stå i kö för att kritisera ett sådant förhållande. Här hemma ser man åt andra hållet. Strykrädda inför husse.
Ingenstans i den utvecklade delen av världen har det politiska etablissemanget gett sig själva så stora intäkter och konkurrensfördelar på skattebetalarnas bekostnad som i Sverige. Det svenska valet är inte en fri konkurrensutsättning av den politiska makten. Om detta vill det politiska etablissemanget förstås inte ha någon debatt. Bättre då att debattera falska påståenden om valfusk. Dubelflugesmäll dessutom, när dessa påståenden med visst fog kan sägas vara vanligare just hos högern.
Jag ser Åsa Wikforss med sitt grin framför mig (kvinnan påminner mig om Jack Nicholsons gestaltning av Jokern i Batman): ”Expo är faktiskt en partipolitiskt obunden stiftelse”. Just ja, hur är det med den saken? Vi vet att Expo tar emot inte obetydliga gåvor från svenska fackföreningar och vi vet också att samma fackföreningar mycket möjligt – troligt – agerar på socialdemokraternas uppdrag. Expo levererar därefter högerextrema ministersöner. (Tidöregeringens migrationsminister Johan Forsells son, för den som har dåligt minne).
Det är precis så socialdemokraterna arbetar. Det tål att påminnas om föreningen Näthatsgranskaren. Från dess bildande i augusti 2017 tills dess att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) beviljade bidrag om 600 000 kronor, förflöt det endast tre månaders tid. Generaldirektör för MUCF vid denna tid var Lena Nyberg – en känd socialdemokrat. Näthatsgranskaren skulle göra valrörelsen till en rasistfråga och därmed vara socialdemokratin behjälplig. Se inlägget ”Näthatsgranskaren – nu är bidragssagan (S)lut”.
Det finns ingen korruption i Sverige. Eller hur Åsa?
Expo detaljredovisar inte bidrags- eller gåvoposten i sin årsredovisning. De anges endast som totala intäkter. Inga noter finns som klargör ursprunget till bidragen och gåvorna. Vill man veta vilka myndigheter som ger Expo bidrag, måste man fråga samtliga myndigheter om de betalat ut pengar till stiftelsen. Under 2025 emottog Expo knappt 2,5 miljoner kronor i bidrag. En obetydlig förändring från föregående räkenskapsår. Bättre utfall var det på gåvosidan. Dessa ökade med nästan 2 miljoner kronor. Från 4,86 miljoner kronor till 6,65 miljoner kronor. Som resultat av detta lämnade Expo ett positivt resultat på 1,55 miljoner kronor. Bra att veta: stiftelser måste lämna sin årsredovisning till Länsstyrelsen och där kan de begäras ut.
Jag hävdar att Expo är ett snuskigt politiskt verktyg i händerna på socialdemokraterna. Expo kan alltid motbevisa mig genom att redogöra i detalj för hur finansieringen ser ut.
(Åsa Wikforss et al. skulle förmodligen överleva några få minuter i en debatt med mig om det svenska valsystemet)
—
Omslagsbildens källa och licens
