lördag, juli 13, 2024
HemPolitikNäthatsgranskaren - nu är bidragssagan (S)lut

Näthatsgranskaren – nu är bidragssagan (S)lut

”Näthatsgranskaren” Tomas Åberg vann nyligen ett förtalsmål mot frilansjournalisten Joakim Lamotte. Fria Tider rapporterade den 9 januari att nästa mer (eller mindre) kända person att hamna inför skranket efter åtgärder från Åberg, är Jan Sjunesson. En tweet där Sjunnesson uttryckte sig om åldringsbrott som så, att dessa var en ”romsk specialitet”, polisanmäldes av Åberg. Anmälan har resulterat i att åklagare nu åtalar Sjunnesson för ”hets mot folkgrupp”. 

(Jag nämner här för formens skull att i ett fritt samhälle ska det vara lagligt att uttrycka sig i generaliserande termer om folkgrupper – inklusive sexuellt definierade grupper – oavsett om dessa termer har en positiv eller negativ klang. Självklart borde lagen om hets mot folkgrupp alltså skrotas. Den här texten handlar dock inte om den saken, utan om ”Näthatsgranskaren”.)

En mer känd person som blivit föremål för Åbergs intresse, är Hanif Bali. Han polisanmäldes våren 2022 för en tweet där ”brottet” var att framställa den yesidiska kulturen som misogyn och sluten. Aja baja. 

Jan Sjunnesson och Hanif Bali är endast två av ett förmodligen fyrsiffrigt antal personer som stämplats som ”näthatare” och polisanmälts av Näthatsgranskaren. Föreningen uppger på sin hemsida i den första nyhetsnotis som publicerades där (augusti 2017) att man under ett halvår polisanmält 600 personer.  

När började Näthatsgranskaren sin verksamhet? Enligt den egna hemsidan är Näthatsgranskaren en förening. Man är också sedan just 2017 registrerad som en ideell förening hos Skatteverket. De tidigaste artiklarna i media om Näthatsgranskaren verkar härröra från 2018.

I februari 2018 skrev SvD i en artikel att ”privatspaning [låg] bakom en stor ökning av åtal för näthets”. Ja, det var t.o.m. rubriken på artikeln. Tomas Åberg var en av de som intervjuades. Han presenterades som ”projektledare på Näthatsgranskaren”. Någon förening nämns inte. Istället beskrivs Näthatsgranskaren som en ”grupp” respektive ett ”nätverk”. SvD skriver: ”Nätverket består av bland annat jurister, it-kunniga personer och före detta poliser som via datorprogram spårar upp användare som skriver hatiska kommentarer på Facebook.”

Varför är digitala medborgargarden att anse som acceptabla eller rent av positiva, när deras fysiska motsvarigheter är så bespottade i media? 

När civilsamhället kliver in på polisens revir, så gäller alltid samma sak. Så länge det rör sig om ett passivt bevakande av fysiska ägodelar, så ses det med blida ögon. Ett offensivt agerande problematiseras däremot alltid. Vänstersynen på privat anskaffad säkerhet är nära nog alltid negativ, oavsett om det rör köpta vakttjänster eller hushållets eget våldskapital och dådkraft. 

Jag kan inte finna någon journalistisk problematisering av Näthatsgranskaren. Kanske finns det, men det är i så fall inget som hittas enkelt. Ingen journalist har alltså väckt frågan om det är rimligt och, för den delen, rättssäkert att en privatgrupp massanmäler för nätkommentarer som i de flesta länder på sin höjd kan klassas som plumpa och absolut inte är olagliga. 

(Ännu en gång nödgas jag lämna ett proformatillägg: jag tycker att såväl fysiska som digitala medborgargarden ska vara lagliga. Det är hyckleriet och de olika måttstockarna hos det mediala och politiska etablissemanget som intresserar mig.)

Enligt Näthatsgranskarens hemsida finansieras verksamheten genom ”gåvor och medlemsavgifter”. Därtill visas logotyper för MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor), förlaget Natur&Kultur, samt Stieg Larsson Foundation.

Natur&Kultur är ett stiftelseägt förlag. Det grundades 1922 av ett äkta par och övergick 1947 till att bli en stiftelse. Grundarnas antinazistiska övertygelse låg till grund för stiftelsen, vars uppgift är att ”motverka totalitära idéer och statsskick samt främja ekonomisk och politisk frihet”. 

Idag används alltså deras arv till att – inom ramen för det totalitära värdegrundssamhället (jo, värdegrunden eller värdegrunderna är allomfattande; själva definitionen av totalitär) – jaga avfällingar, dissidenter och människor som på digitala plattformar uttrycker sig som folk gör mest. Det sker också i ett samhälle där den ekonomiska friheten är gravt kringskuren jämfört med 1922, årtalet när Natur&Kultur grundades. Då var skattekvoten 13,6%. Idag är den 42,7%. Betydande skattemedel används just till att finansiera det åsiktsmaskineri som företräder och tar tillvara den politiska maktens intressen.

Från MUCF har Näthatsgranskaren fått bidrag tre gånger; 2017, 2018 och 2019. Beloppen är 600 000, 995 000 och 536 000 kr. Totalt drygt 2,1 miljoner kr. Sista gången bidrag beviljades var det för ett projekt med det smått bisarra namnet ”Rättsstatsaktivism mot nätkränkningar”. 

En fråga jag vill väcka med denna text är: hur kunde MUCF bevilja dessa bidrag och särskilt då det första? Jag tänker då inte främst på den politiska dimensionen. Många har upprörts över att Näthatsgranskarens verksamhet som sådan har finansierats. Gott så. Jag tänker på något annat: att bidragen har beviljats trots märkliga omständigheter i ansökan. Jag menar att det fanns skäl att betrakta Näthatsgranskaren som en oseriös förening, där den främsta företrädarens vandel borde ha ifrågasatts.

Rebecca Weidmo Uvell granskade Näthatsgranskaren redan 2018 (länk) och på hennes sida finner man protokollet från det konstituerande föreningsmöte som utgjorde det formella bildandet av föreningen Näthatsgranskaren. Mötesprotokollet är daterat 26 augusti 2017 och där redogörs för att en ordförande, sekreterare, kassör och suppleant valdes till styrelse. Tomas Åberg var kassören. Ordförande blev Umeåbaserade Kenneth Bodin, som till vardags är fysiker på Umeå Universitet respektive VD och styrelseledamot i det (egna?) bolaget Algoryx. Det är rimligt att tro att Bodin tillfört den programmeringskunskap som krävs för att automatisera jakten på ”näthatare”, med tanke på det mycket stora antal polisanmälningar som föreningen Näthatsgranskaren gjort. 

Föreningens säte angavs till en lantligt belägen fastighet i Finspångs kommun i Östergötland. Det går inte att finna en person som är folkbokförd på adressen. En möjlighet är att det är Tomas Åberg som bor där. Han har skyddad identitet m.a.p. folkbokföringsadress. Det normala i en ideell förening är att föreningens postadress sammanfaller med ordförandens dito, en boxadress eller (när sådan finns) en egen verksamhetslokal (nej, fastigheten i Finspång är inte en sådan). 

Endast 1,5 månad efter föreningens bildande, lämnar kassör Åberg den 12 oktober in en bidragsansökan till MUCF. Myndigheten expresshandlägger och beslutar efter kortare tid än 1,5 månad att bevilja föreningen 600 000 kr i bidrag för projektet ”Valfrid”. Som kontaktperson gentemot MUCF anges kassör Åberg. 

Bild från MUCF:s bidragsansökningssystem

Vid denna tid går det att ifrågasätta Tomas Åbergs vandel inom ramarna för det sammanhang som dryftas här; bidragssökande hos MUCF. Om en förening som endast existerat i 1,5 månad, har en kassör och kontaktperson som inte kan uppvisa någon inkomst för de två föregående åren (Åberg deklarede 0 kr i förvärvsinkomst 2016 och 2015, samt drygt 200 000 kr i underskott av näringsverksamhet 2015), så borde det föranleda ytterligare kontroll från MUCF. Den kontrollen skulle ha visat att Åberg förekom som svarande i en rad ekonomiska tvistemål, varav tredskodom meddelats i ett flertal fall. 

Tjänstemannanoteringar hos MUCF i den kontinuerliga hanteringen av projektet ”Valfrid” daterade 20190327, innehåller uppgifter som gör det troligt att Åberg hade skulder hos Kronofogden vid tiden för bidragsansökan. Antingen underlät MUCF att göra dessa kontroller av kassör och kontaktperson Åberg, eller så underlät man att beakta resultatet av den. 

Från föreningsbildande till utbetalda bidragsslantar förflöt det alltså kortare tid än tre månader och föreningens kassör, tillika kontaktperson i bidragsansökan, belastades av negativa ekonomiska omständigheter. Sådana omständigheter som i de flesta andra sammanhang omedelbart hade diskvalificerat honom från att vara betrodd i en ekonomisk relation. 

Nätahatsgranskaren är ännu ett exempel på en förening som bildas – i meningen att stadgar upprättas, konstituerande möte hålls och registrering hos Skatteverket sker – med ett enda syfte: att söka offentliga bidrag och därefter anställa en eller flera av de personer som bildade föreningen. Är det rimligt att helt nybildade föreningar, med ett extremt begränsat medlemsantal, kan kvittera ut hundratusentals kronor och sedan anställa en eller flera av grundarna? Något ”stöd till civilsamhället” utgör naturligtvis inte en sådan praktik. 

Är det en praktik? Ja. Näthatsgranskaren är inte den enda förening som kan exemplifiera fenomenet. Nina Rungs ”Huskurage” är ett exempel, som i höstas granskades av Lapo Lappin i Kvartal.  ”Lesbisk makt” ett annat (om vilken man kan läsa mer här på Folkungen).

Att bidragsgivande myndigheter agerar så här handlar om politisk strategi respektive politisk taktik. Sådana myndigheter är i hög utsträckning direkt kontrollerade av socialdemokratin. Lena Nyberg är chef för MUCF och hon är en del av den socialdemokratiska adeln. Strategin att ge vänsteranstrukna projekt rikligt med pengar bygger på den helt korrekta analysen att mottagarna med tiden blir autonoma socialdemokratiska valarbetare. Pengar korrumperar. Oförtjänta pengar korrumperar ännu mer. 

Ur taktisk synvinkel är det uppenbart varför den endast 3 månader gamla föreningen Näthatsgranskaren fick över en halv miljon kr 2017. Det var kortare tid än ett år till valet 2018 och föreningens huvudsakliga uppgift var att jaga SD-väljare och göra valet till en fråga om s.k. hat och hot. 

Föreningen Näthatsgranskaren har idag somnat in. Hemsidan uppdateras inte. Den sista nyheten som lades upp där är daterad januari 2021 när detta skrivs i mitten av januari 2023. Bidragen måste ha sinat.

Förmodligen blev Tomas Åberg en alltför problematisk figur att försörja med skattemedel. Han figurerar ideligen i förtalsmål där han stämt användare av sociala medier för påståenden de gjort om hans person. På Lexbase kan man uttyda 18 sådana mål. 

Åberg har i dessa tillerkänts totalt 146 500 kr i skadestånd (Lamottefallet ej inräknat).

 

Epilog: Den 19 januari meddelar Näthatsgranskaren på hemsidan att föreningen läggs ned:

Screenshot från näthatsgranskaren.se

 

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här