Namnet Nuder öppnar dörrar

Just när värmeböljan kulminerar, sätter jag mig i bilen för hemfärd från Stockholm. +35˚ säger bilens dator. Väderhistorisk händelse i mitt liv. Inte speciellt uppseendeväckande i ett längre perspektiv. Temperaturen nådde i Stockholm en grad ytterligare den 3 juli 1811. Kroppsvärme således.

Sveriges Radio P1 sänder Lunchekot. I ett långt inslag gör man sitt bästa för att skrämma lyssnarna med värmen. Njurarna kan ta skada, får vi veta. Asfaltsläggare intervjuas. De vill inte riktigt hjälpa till med skrämselpropagandan. 

Det är naturligtvis inte friska män i arbetsför ålder man ska intervjua, om man vill hitta verkliga problem med värmen. Äldre människor på särskilda boenden (som det heter på byråkratiska; det betyder äldreboende för oss med hedern i behåll) eller inlagda patienter på sjukhus, vore bättre grupper. I det ack så rika Sverige är det påfallande många sjukhus och särskilda boenden som saknar komfortkyla eller har en sådan som inte räcker till vid temperaturer över +30˚.

Märkligt nog diskuterar inte politiker att vi borde ha en plan för att bygga ut fjärrkyla och kompressorproducerad kyla till fastigheter där känsliga grupper uppehåller sig. Samma politiker som envist hävdar att temperaturen bara kommer att gå upp, upp, upp, för våra fossila synders skull. 

Det är en god princip att bedöma människor utifrån vilka förberedelser de själva vidtar inför sina egna profetiska utsagor om framtiden. I det enskilda fallet kan visserligen handfallenhet föreligga, trots god siarförmåga. På kollektiv nivå är däremot principen oslagbar. Banker beviljar gladeligen lån till byggprojekt placerade obetydligt över dagens havsnivå. Kommunpolitikerna anvisar tomter i centralortens hamn, för byggande av ståndsmässiga bostadsrätter. 

Om stigande havsnivåer är ett hot i framtiden – varför gör de så? 

När Lunchekots inslag slutar, tackas den unga kvinnliga journalisten som med oerfarenhetens spruckna röst intervjuade asfaltsläggarna; Sara Nuder.

Nuder? Vänta nu. Har jag någonsin hört namnet Nuder i något annat sammanhang, än sådant den tidigare socialdemokratiska finansministern Pär Nuder figurerat i? Det i och för sig rätt illa fungerande minnet säger nej. Processorn, som jag gärna vill tro fungerar bättre, säger att det då finns få invånare i Sverige med det efternamnet. 

Så är det också. Endast elva personer heter Nuder och Pär Nuders dotter är en av dem – Sara Nuder. Reporter på Ekot.

Att Pär Nuder är en sossebroiler är känt. Som så många andra anträdde han resan uppåt i socialdemokratin i sin barndomskommuns SSU. Riksdagsledamot vid 31 års ålder och före det kommunstyrelseledamot i Österåker, ordförande i SSU i Stockholmsdistriktet och mycket mer. Dessutom född in i S-aristokratin. Fader Ants Nuder var sakkunnig inom bostadspolitik på regeringskansliet. 

Precis som den framtida statsministerkandidaten Erdalan Shekarabi, har Nuder under sin SSU-tid fuskat med medlemstalen. 

(Idag är sådant fusk helt onödigt. SSU har så höga intäkter från spel och dobbel, likaväl som från avkastningen på det myckna kapital man samlat på sig, att medlemskap i organisationen är gratis. Det är synnerligen enkelt att rekrytera medlemmar till en organisation, när avgiften är noll kronor.)

Vad som däremot inte är speciellt känt, trots att det kan utläsas på Wikipedia, är att Pär Nuders hustru, tillika Saras moder, är journalisten Ingrid Carlberg. Under 20 år var hon journalist på DN (1990-2010). Hon har skrivit en rad böcker och fått flera priser och utmärkelser, bl.a. Guldspaden. Sedan drygt ett år tillbaka är hon ledamot i Svenska Akademin. 

Nu har alltså akademiledamotens och den f.d. finansministerns avkomma Sara, endast 26 år gammal, fått anställning som reporter på Ekot fr.o.m. juni i år. En ouppnåelig dröm för de flesta journalister. Hennes meriter som journalist summeras till en tre månader lång tidsbegränsad anställning på P4 Jämtland förra året. 

Det går bra för Saras syster Johanna också. Hon satte sin fot på regeringskansliet första gången 2016. Endast 21 år gammal fick hon en halvårslång traineetjänst på svenska ambassaden i Washington DC. Påföljande år bytte hon från utrikesdepartementet till pappas gamla finansdepartement, där hon blev departementssekreterare i knappt fyra år. 

Därefter tillbaka till utrikesdepartementet och avdelningen ”Global agenda” (nej, det är tyvärr inte ett skämt). Sedan ett år tillbaka tränas hon till att bli diplomat. 

Jag tänkte återkomma i en annan text till frågeställningar som ”vad händer i ett samhälle där nepotismen är så långt skriden?” och ”kan ett välfärdssamhälle av socialdemomratiskt snitt överhuvudtaget gå annat öde till mötes, än det som stakas ut av släktskapskorruptionen?”.

Här nöjer jag mig att låta denna fråga hänga i luften: om den härskande klassen kan gynna sina barn på detta sätt, vad gör de då mot dissidenternas ungar?