Den enda text du behöver läsa om svenskt valfusk

Efter valet 2018 vidtog häftiga diskussioner om valfusk. Till detta fanns två anledningar. Dels IT-haveriet under rösträkningen. Dels Sverigedemokraternas låga valresultat i relation till förväntningarna. Valprövningsnämnden dränktes i anmälningar efter valet. Oprecisa påståenden om valfusk utgjorde en betydande andel av dessa. Men valfusk är inte ett problem – det är själva valsystemet som utgör fusket. 

Det svenska valsystemet är inte speciellt säkert, om man betraktar saken ur ett perspektiv där man tillerkänner varje röst ett unikt och högt värde. Gott om utrymme finns för ohederliga röstmottagare att fuska. Det gäller framförallt det märkligt utformade förtidsröstningssystemet. Förtidsrösterna förvaras i vallokalen under valdagen och de kan manipuleras; personkryss kan läggas till, röster kan smusslas undan och valsedelkuvert bytas ut. Systemet är sannerligen inte förtroendegivande.

Trots ovan, är det hopplöst svårt att genom fusk påverka utgången i riksdagsvalet. Rösträkningen sker i tre steg. Först på valdagens kväll av röstmottagare i respektive valdistrikt. Detta preliminära resultat rapporteras till Valmyndigheten. Onsdagen efter valet räknar kommunernas valnämnder rösterna igen. Därefter räknas rösterna en tredje gång av Länsstyrelsen. 

Då det finns drygt 6000 valdistrikt, så skulle det krävas en konspiration omfattandes tusentals röstmottagare, för att påverka utgången i valet. 

När valfusk kommer på tal, brukar det politiska etablissemanget bekymrat uttrycka sig i termer av att det är viktigt att allmänhetens förtroende för valsystemet upprätthålls. I verkligheten är de förmodligen utomordentligt nöjda med valfuskdiskussionen. Det är trots allt mycket enkelt att visa hur svårt ett omfattande valfusk är att genomföra. Och valfuskdiskussionen skymmer effektivt sikten för opositionellt sinnade väljare. Den för nämligen blicken bort från själva de inneboende bristerna, orättvisorna och därmed odemokratiska inslagen som finns  i valsystemet.

Ett socialdemokratiskt system
Valsystemet är väsentligen en socialdemokratisk produkt. Utformat för att göra det mycket svårt för nya partier att ta sig in i riksdagen. Socialdemokratin har förstås inte fruktat nya högerpartier – det är konkurrens från vänster man velat hålla stången. Borgerligheten har inte kritiserat systemet, då de får samma skydd på sin kant. Idag betyder det att S har gott skydd mot Partiet Nyans och eventuella riksdagsansträngningar från politiker i stil med Nils Littorin och Markus Allard, men även från nya projekt i Gudrun Schymans regi. Borgerligheten har konkurrensfördelar gentemot Medborgerlig Samling och SD dito gentemot Alternativ för Sverige. Incitament saknas helt i riksdagen att ändra denna ordning.

Ska man i få ord sammanfatta kritiken mot valsystemet, så kan det göras så här: I Sverige råder inte fri och rättvis konkurrensutsättning av den politiska makten och valsystemet är väsentligen till för partierna redan representerade i de parlamentariska församlingarna. Samma politiska kartell som gynnas av valsystemet, upprätthåller det och förhindrar dess reformering. Det tillses att så få människor som möjligt har insyn i och god kännedom om systemet. Särskilt ska väljarna exponeras för det så sällan det går, för att minska risken för att dess karaktär och inneboende brister blir kända för en bredare del av allmänheten. 

Valsedlarna
Det svenska systemet med valsedlar är unikt i den utvecklade delen av världen. Man finner helt enkelt inget liknande någon annanstans. Vi har tre olika typer av valsedlar; blanka, parti- och namnvalsedlar. En blank valsedel används genom att parti- och kandidatnamn skrivs på valsedeln av väljaren. Partivalsedlar är förtryckta valsedlar som endast visar partinamnet. Namnvalsedlar visar partinamn och en kandidatlista, där en kandidat kan kryssas.

Partier som erhållit minst 1% i något av de två föregående valen, får partivalsedlar utlagda i vallokalerna av kommunernas valnämnder, enligt regler i vallagen. Inga partier kan kräva att den kommunala valnämnden ska ta emot och distribuera namnvalsedlar. Det är en fråga varje enskild valnämnd tar ställning till. I Europavalet 2019 beslutade ungefär 20% av valnämnderna att hjälpa samtliga partier med distribution av namnvalsedlar, s.k. central inlämning. Övriga hjälpte antingen inte inget parti eller fattade det djupt orättvisa beslutet att ha central inlämning av namnvalsedlar, men endast för de etablerade partierna. 

Man ska i sammanhanget förstå att det är en enorm logistisk uppgift att förse vallokalerna med namnvalsedlar. Det finns runt 6000 vallokaler och eftersom det är främst mindre kommuner med få vallokaler som beslutar att tillämpa central inlämning, så är det långt över 5000 vallokaler som partierna ska förse med namnvalsedlar. De stora partierna har (ännu) medlemmar nog för att klara detta. Dessutom samarbetas det inte sällan inom den politiska kartellen på detta område. För mindre partier blir det däremot snabbt ett problem. Partiet Nyans har inte en chans att få valsedlar på plats i samtliga vallokaler i landet. 

Man kan tycka att missförhållandet nyss redogjort för, är nog illa. Det stannar dock inte där. Partivalsedlarna till 1%-partierna betalas av skattebetalarna, men samma partier får också (per val) gratis namnvalsedlar till ett antal om tre gånger antalet röstberättigade. Den s.k. fria kvoten. Och det är inga småpengar det handlar om. Den fria kvoten i riksdagsvalet har ett värde på ungefär 1,2 miljoner kr. Ett litet eller nystartat parti måste betala för namnvalsedlarna från första valsedeln, medan Socialdemokraterna får namnvalsedlar gratis upp till ett värde om 1,2 miljoner kr.

Inte en demokrati
Valmyndigheten är fullt medveten om hur illa systemet är. De lämnade en hemställan till regeringen i april 2020, där myndigheten föreslog att regeringen skulle verka för att valadministrationen tog över allt ansvar för valsedelshantering. Hemställan rubriksattes med ”Ändringar i nuvarande valsedelssystem – förslag på ändringar inför valen 2022”.

Myndigheten har även tidigare kritiserat valsedelssystemet. Riksrevisionen uppmanade i november 2019 regeringen att initiera en ”bred översyn” av valsedelssystemet. Ingenting har hänt. Valmyndighetens hemställan togs emot, men har mig veterligen inte kommenterats med ett endaste ord. Det var heller inte en nyhet i massmedia att självaste Valmyndigheten ansåg att valsedelssystemet borde ändras i grunden. 

Hur motiverade Valmyndigheten förslagen man lämnade? Med att ”säkerställa ett fortsatt högt förtroende för valsystemet”. 

Riksdagen skriver på sin hemsida, under rubriken ”Demokratins kännetecken”, att ”Fria och rättvisa val är centralt i demokratier”. Att val ska vara rättvisa i en demokrati är alltså inte förhandlingsbart eller öppet för diskussion. Utan rättvisa val – ingen demokrati. Bär Sveriges valsedelssystem prägeln av rättvisa? Knappast. Alltså är inte Sverige en demokrati. Det betyder inte att vi har diktatur. Demokratin kan fallera i delar och på ”mjuka” områden. Icke förty gäller att villkoren för demokrati inte uppfylls. 

Det helt förhärskande sättet att gå till val i Europa, inklusive i länder likt Polen, Ungern och Ryssland som återkommande kritiseras av den svenska politiska kartellen för brister i demokratin, är med en enhetlig valsedel. Samma valsedel används alltså för samtliga partier och det är valadministrationen som distribuerar den till vallokalerna. De flesta människor kan nog föreställa sig hur omvärlden skulle betrakta det svenska valsedelssystemet i ett ryskt sammanhang. Tänk om Putins parti Enade Ryssland fick valsedlar bekostade av staten, samtidigt som nya oppositionella partier fick betala från första valsedeln och sedan avkrävas att köra ut dem över vallokalerna i Sibirien. 

Röstmottagarna
”I vallagen finns inga regler om vem som kan vara röstmottagare” – så skriver Valmyndigheten i den valhandbok man ger ut med kommunerna som tänkta mottagare. Därefter fortsätter man att förklara att den parlamentariska kommitté som utrett valsystemet under perioden 2020-2021, inte fann några skäl att överväga formella regler för själva bemanningen av röstmottagare utöver krav på utbildning.

Det framstår nästan som om Valmyndigheten skäms över förhållandet att vem som helst kan utses till röstmottagare – minderåriga, kriminella, utlänningar, o.s.v. – och känner sig nödgade att mellan raderna påpeka att det är politiker som vill ha det så, inte myndigheten.

Valmyndigheten skriver vidare i handboken att det är lämpligt att valnämnderna fattar beslut om principer och regler som ska gälla vid rekryteringen av röstmottagarna och ger exempel på hur sådana principer skulle kunna se ut:

• att röstmottagare ska ha fyllt 18 år (en övre åldersgräns får däremot inte sättas då det alltid ska ske en individuell bedömning av röstmottagarens lämplighet),
• att röstmottagarna ska kunna prata svenska, samtidigt som det är bra med språkkunskaper i framförallt språk som talas av stora grupper av utrikesfödda,
• att röstmottagarna ska spegla befolkningen i kommunen med exempelvis blandade åldrar, kön, och etniskt ursprung

Exemplen är ordagrant tagna från handboken. 

Det är alltså inte ett krav att valnämnderna beslutar om principer och regler för rekrytering av röstmottagare. 

Förordnande av röstmottagare – i praktiken ett hemlighetsmakeri
Röstmottagarrollen är ett uppdrag som kan liknas vid en tillfällig anställning. Det är alltså inte ett förtroendeuppdrag. Som framgår ovan kan vem som helst utses till röstmottagare, på vilket sätt som helst. Den enda begränsning som finns är kommunallagens jävsregler – en valnämndsledamot får inte deltaga i beslutet att utse en till denne närstående person som röstmottagare. Kliver ledamoten ut ur sammanträdesrummet, så kan dock resten av församlingen förordna personen.

Mycket få valnämnder har någon vedertagen öppen och transparent metod för att förordna röstmottagare. Hur kan man påstå det? Det går väl inte att kontrollera hur rikets alla 290 valnämnder gör? Det gör faktiskt det. En demokratiskt kännande medborgare som vill tjänstgöra som röstmottagare, men aldrig så gjort tidigare, går förmodligen in på sin kommuns hemsida och söker på ”röstmottagare”. Gör man den sökningen för ett stickprov kommuner, upptäcker man att en mycket låg andel av dessa har information på sina hemsidor om hur man anmäler intresse för att bli röstmottagare. En ännu lägre andel har beslutat principer och regler för rekrytering av röstmottagare och anslagit dessa på kommunens hemsida.

Det vanliga är att förordnandeprocessen är något som sker tämligen dolt. Inga krav finns heller i vallagen att röstmottagarna ska vara dokumenterade i handlingar som är offentliga före valet. Väljarna lämnar alltså i en hög andel kommuner sina röster till röstmottagare som de inte före valet kan granska. 

Valmyndigheten hjälper inte partierna
När man säger att det svenska valsystemet är ”decentraliserat” så menar man inte att valet organiseras lokalt av kommunen och lokalt boende människor. Så skulle det vara även om valsystemet var ”statligt” under Valmyndigheten. Det man istället menar är att respektive valnämnd fattar beslut för valets genomförande i den egna kommunen. I praktiken betyder det att det svenska valet inte är standardiserat i en rad avseenden och såväl partier som väljare går till val under olika villkor i olika kommuner.

Exempel har redan givits i texten ovan. Kommuner fattar olika beslut om distribution av valsedlar och hur röstmottagare ska utses. Ett annat exempel är beslut om hur valsedlar ska presenteras i vallokalerna. 

I ett sådant system kan man tycka att det vore lämpligt att den centrala valmyndigheten sammanställde information om hur de olika kommunerna beslutat. Det vill säga svar på frågor som ”hur blir man röstmottagare i kommun X?” eller ”vilka kommuner har beslutat att ha central inlämning av namnvalsedlar?”. Den sistnämnda frågan är relevant för alla partier – små som stora. Valmyndigheten gör inget sådant. Istället ska små partier som ställer upp i riksdagsvalet, vart och ett för sig kontakta samtliga 290 kommuner. Inte heller för Valmyndigheten någon typ av statistik över hur olika kommuner fattar olika beslut i de frågor som nämnts här. 

Det finns enskilda partiföreträdare som kunskapsmässigt är autodidakter på valsystemet, men som har bättre kännedom om hur kommunerna gör, än självaste Valmyndigheten. Ett helt absurt förhållande.

Ingen fri konkurrensutsättning av den politiska makten
När en aktör i offentlig sektor tecknar avtal med en underleverantör, så föregås det av en offentlig upphandlingsprocess som styrs av lagstiftning. Fri konkurrensutsättning är fundamentalt. Alla anbudsgivare som uppfyller ställda krav, ska ges möjlighet att på lika villkor lämna anbud. Dessa anbud utvärderas sedan efter redan fastställda kriterier.

I en medlemsstyrd förening, t.ex. en ideell eller ekonomisk förening, sker en konkurrensutsättning av styrelsen och andra förtroendeuppdrag genom i stadgarna fastslagna procedurer. Medlemmarna får nominera kandidater och sedan rösta på årsmötet. Information skickas ut till samtliga medlemmar om vilka personer som nominerats, accepterat nomineringen och därmed är valbara. Någon olikabehandling finns inte. 

Detta gäller inte i de svenska valen. Valmyndigheten skickar ut röstkort till samtliga väljare, men där medföljer ingen information om vilka partier som är valbara. I vallokalerna finns inga anslag som visar vilka partier som är valbara. Valsedelsställen innehåller partivalsedlar för etablissemangspartierna och namnvalsedlar för de partier som lyckats få dem på plats – ingen garanti finns för att alla partiers valsedlar är tillgängliga. 

Public service – skattefinansierad regimmedia – ger inte samtliga partier möjlighet att presentera sig inför väljarna. Man bemödar sig inte ens att ha ett enda program, i varken radio eller TV, där man läser upp vilka partier som ställer upp i valet. Som en valkanslist på kyrkans valkansli i Uppsala uttryckte det: ”det svenska valsystemet lägger stort ansvar på väljarna att informera sig om vilka partier det finns att rösta på”. 

Med ett system av modern europeisk karaktär, där rösten läggs via en gemensam och enhetlig valsedel, skulle alla partier presenteras för väljaren på valsedeln. 

Tre val på samma dag
I Sverige tar vi för givet att samtliga tre inhemska val ska hållas på samma dag. Därefter förflyter fyra år och så upprepas ritualen. Under dessa fyra år inskränker sig en medborgares demokratiska engagemang till deltagande i en eventuell folkomröstning eller innehav av förtroendeuppdrag. Antalet förtroendevalda i kommunerna understiger idag 36 000. Man inser att nästan alla medborgare röstar vart fjärde år och där emellan gör man just ingenting i demokratiskt avseende.

Det finns inga rimliga skäl till att det ska vara så. Om val anses dyra och krångliga, så ändrar man valsystemet så att de blir enkla och kostnadseffektiva. Ändå består det här systemet. Varför då? Därför att det politiska etablissemanget vill ha det så.

Det är egentligen enkelt. I ett valsystem där val endast hålls vart fjärde år, så kommer en människa att mellan 18 och 75 års ålder hinna rösta ungefär 14 gånger. Efter 75 års ålder har de flesta förlorat dådkraft och förmågan att opinionsbilda. Om valdagarna istället separerades och val hölls tre gånger per mandatperiod (vardera riksdags-, region- och kommunval) med minst ett års mellanrum, skulle den genomsnittligen väljaren redan vid 38 års ålder ha hunnit uppleva och deltaga i 14 olika val. En sådan väljare skulle vid 50 års ålder ha lärt sig valsystemet och dess brister. Med (minst) ett val varje 16-månadersperiod, skulle valsystemets synas, granskas och debatteras i en helt annan utsträckning än idag.

Dessutom skulle väljarbeteendet bli mer volatilt och de enskilda väljarna bli villigare att byta parti. Den politiska dynamiken skulle öka och politiska frågor debatteras på ett helt annat sätt än idag. Ändå skulle mandatperioden i alla tre typer av valda församlingar fortfarande vara fyra år lång. 

Finland ett föredöme
Finland har fyra år långa mandatperioder. Parlamentsval hölls 2019 och kommunval 2021 – vartannat år hålls alltså val. Det tillkommer dessutom presidentval vart sjätte år.

I de finska vallokalerna använder finnarna en helt partineutral valsedel. Väljaren skriver ett nummer i en rund cirkel på valsedeln. Numret tas från en lista över valbara kandidater. Varje kandidat är knuten till ett parti. 

Det finns, utöver valsystemets utformning, en annan väsentlig skillnad mellan Sverige och Finland. I Finland är den politiska traditionen att väljarna lägger sina röster och i den parlamentariska situation som blir resultatet, så förhandlas en politisk majoritet fram. Varje parti går alltså till val på sin politik och efter valet utkristalliseras samarbeten. 

Sverige präglas istället av blockpolitik. Allianser knyts före valet. 

Dessa två skillnader måste för en finsk väljare få Sverige att framstå som havandes ett egendomligt politiskt system. 

Framtiden
Det är tyvärr svårt att se att någon snabb förändring av valsystemet till det bättre, kommer att ske på initiativ från det politiska och mediala etablissemanget. Med jämna mellanrum tillsätter regeringen en valutredning. Den leds alltid av politiskt fogliga eller politiskt jäviga figurer. Senast av den avdankade, men nog så sluga, sossepolitikern Lena Hjelm-Wallén.

Sådana utredningar kommer alltid fram till en rad förslag på ändringar av vallagen. Ändringarna har alltid gemensamt att de är ett steg framåt, men ett mycket kort sådant. Ett litet steg i rätt riktning men med fyra långa års mellanrum. 

I valet till Europaparlamentet 2019 var nymodigheten att valsedlarna ska presenteras bakom en liten skärm. Lättare att upprätthålla valhemligheten, sålunda. En förändring det tog knappt hundra år att få till. Samtidigt blir det lättare att opåkommet begå sabotage mot misshagliga partiers valsedlar. Och det blir svårare för partiföreträdare att kontrollera att deras valsedlar fortfarande finns kvar. Företrädare kan inte gärna begära att få gå emellan väljare för kontroll i vallokaler där antalet röstande är stort och kö råder till valsedlarna.

Inför valet 2022 är en av nyheterna att nu måste röstmottagarna kontinuerligt under valdagen lägga ut valsedlar för de partier som lämnar in dessa till dem. Trodde du kanske att så har det väl varit hela tiden? Då trodde du fel. Många valnämnder har tidigare, utifrån någon slags lägsta grad av anständighet, beslutat att fylla på valsedlar för ett parti om dessa väl lämnat sedlarna i lokalen. Långt ifrån alla, dock. Eftersom små partier inte kan övervaka varje vallokal i en kommun (förutom möjligen i rikets allra minsta kommuner), så betydde det att ett enkelt sabotage där medförde att valsedlarna försvann resten av valdagen. Så fungerar inte ens val i de sämre delarna av Afrika. 

Med en sådan förändringstakt kommer jag själv hinna gå ur tiden, innan det svenska valsystemet kan beskrivas som rättvist. Jag har ännu inte fyllt 50 år. 

Din insats är viktig!
Avslutningsvis kommer här en rad förslag på vad den intresserade kan göra för att bidra till bildandet av en seriös opinion för verklig förändring av valsystemet.

Sluta i förekommande fall omedelbart att sprida myter om storskaligt fusk i det svenska valet. Använd istället energin till att studera och lära känna valsystemets utformning, med dess unika och orättvisa egenskaper. Sprid dina kunskaper till familj, släkt, vänner och arbetskamrater. 

Ignorera de som häcklar eller bakom din rygg pratar illa om dig för dina åsikters skull. Du har rätt. De har fel. Du agerar av övertygelse – för din familj, dina barn och för en rättvis framtid. De är nyttiga idioter åt ett politiskt frälse.

Denna text är en bra ingång till att lära sig valsystemet och dess avarter. Läs också vallagen. Läs den sen igen. Flera gånger, den är inte speciellt lång. Läs även kommunallagen. Finn mer information på valmyndighetens hemsidor val.se och valcentralen.val.se.

Gå in på din kommuns hemsida. Sök på ”valnämnden” och ”röstmottagare”. Läs det som där står, om något alls. 

Ring valnämndens ordförande och fråga vilka principer och regler som valnämnden följer i processen att förordna röstmottagare. Fråga även om du före valet kan få ut listor på vilka som förordnats som röstmottagare. Ställ frågan om central inlämning av valsedlar. Har valnämnden beslutat att inte ha sådan, följ då upp med att fråga hur de tänkt att små partier ska kunna få valsedlar på plats i alla vallokaler. 

Kom ihåg att valnämndens ordförande och ledamöter är politiker. Fråga vad ordföranden tycker om förhållandet att dennes parti får valsedlar gratis, medan små och nya partier måste betala hundratusentals kronor för sedlarna. Fråga om valsystemet är till endast för de etablerade partierna. 

Inte minst; fråga hur ordföranden tror att val genomförs i andra länder. 

Spela in samtalet. Lägg upp det på Youtube. Sprid i sociala medier. 

Gör motstånd.