Aktivklubbar är en bra sak
Tobias Hübinette skriver i ett Facebookinlägg om sin irritation över att massmedia förväxlar etnicitet och ras. Han definierar etnicitet som kultur. Det kanske man kan diskutera, men det är inte ämnet här. Hübinette är kultursvensk av annan ras, adopterad som han är. Om detta tror jag han och jag är överens och det på ett rätt okomplicerat sätt. Värre är det för mainstreammedias ledarskribenter. Om ordet ”ras” yttras börjar det pavlovska salivet rinna. Ändå kan ett dagisbarn se att människor kommer i olika färger och former, med en stark koppling till deras geografiska ursprung.
Det är den aktuella domen i målet om ett antal brutala misshandelsöverfall i Stockholm som föranleder Hübinette att resonera kring ras. Han menar att offren valdes ut genom rastillhörighet, inte etnicitet (kultur). Jag håller inte med. Det troliga är att de valdes ut efter att identifierats som utomeuropeiska invandrare.
Däremot är jag övertygad om att tusentals svenska killar genom åren valts ut som misshandelsoffer av invandrade förövare utifrån först etnicitet/kulturidentitet och därefter utifrån ras. Svenska vita killar – i den ordningen. Inte svenska adopterade killar.
Gärningsmännen tillhörde en aktivklubb och fallet har fått enorm uppmärksamhet. Media och politik vill utifrån fyra personers handlingar vid ett begränsat antal tillfällen, förvandla aktivklubbsmiljön till en slags systemfeature inom högermiljön och klassa den som terrorism. Det finns något mycket provocerande i att unga vita män och killar tränar kampsport tillsammans under ett svenskt identitetsparaply. Om svenska vita killar skulle göra samma sak i en revolutionärt socialistisk miljö med målsättningen att på sikt störta den politiska makten med våld, så höjer etablissemanget inte ens på ögonbrynen.
Missförstå mig inte. Jag betraktar varken aktivklubbarna eller våldsvänstern som något problem. Sålunda söker jag inte ett samhälle där klassens ordningsman växer upp och blir garanten för samhällsindividernas säkerhet genom massövervakning och ingripande åtgärder mot miljöer där ”fel” åsikter frodas. Socialisterna bör alltså få nära sina revolutionära drömmar någorlunda ifred och aktivklubbarna är inte ett klandervärt fenomen överhuvudtaget.
Överlag känner jag närmast ett äckel över den hysteri som allt oftare bryter ut i massmedia och på sociala medier med anledning av händelse X vid tillfälle Y i ett sammanhang som präglas av Z. Vuxna män som får andnöd av den egna upprördheten finns i riklig mängd både till höger och vänster. Vektorer av slaget (X, Y, Z) strösslas det med. Inte sällan ökar upprördheten med det geografiska avståndet till föremålet för densamma. Knappast ett intuitivt förhållande och något som bör få intelligenta människor att fundera. Att kommunen tar en femtedel av den upprördes inkomst lämnar honom oberörd – även när han är högersinnad (eller uppfattar sig som sådan). Ryssland och tunnlar i Gaza är däremot hjärtflimmerframkallande. Vänstern har klimat, genus, kön och Gud vet allt.
Under min tonårstid var det vanligt förekommande att svenska vita killar ”valdes ut” av invandrargäng och misshandlades. Blattegängen uppvisade ett slags kollektivt dominansbeteende. När jag tänker tillbaka på den tiden och jämför med vad jag ser idag i nordvästra Stockholms betongförorter, så är det bara att konstatera att den offentliga miljön blivit väsentligt tryggare. Jag brukar få problem på min ytterhögerkant när jag försöker förklara saken för likasinnade. Nej, du måste förstå att gängkriminaliteten är inte ute på gatorna och hoppar på folk till höger och vänster. Man kan hålla två spår i huvudet samtidigt. Jo, det kastas fler handgranater idag men spöas färre svenskar.
Att gatumiljön och tunnelbanan är tryggare idag – åtminstone för män – har flera förklaringar. Kontanter används knappt längre och mobiltelefoner är hopplösa att omsätta till pengar för en personrånare. Potentiella gärningsmän bär själva mobiltelefoner. Varje form av spontanmisshandel i tunnelbanan kommer att knyta gärningsman och offer till samma tid och plats via närmaste basstation. Vi bär alla på fantastisk övervakningsutrustning idag och vi gör det frivilligt. Inte ens George Orwell o.s.v.
Det kanske viktigaste skälet till att blattegängens kollektiva dominansbeteende nästan helt har försvunnit, är att de har tagit över. I en synnerligen hög andel stadsdelar och förorter i de större städerna är svenska ungdomar i minoritet. När Paolo Roberto et consortes gjorde Stockholms innerstad osäker, så var det en svensk innerstad. Blatten var en besöksblatte. Idag är innerstaden en multikultiaffär. Betongblattens frustration över rotlöshet och svag gemenskap kan inte tas ut på väl rotade yngre svenska festprissar på Medborgarplatsen. De är för få och deras sällskap är ofta mångkulturella. Den svenska gemenskapen är idag lika svag som den som präglar mångkulturella förorter.
Råttfångare på sociala medier som söker livnära sig på en följarskara, kommer alltid att se gemenskaper som hot mot den egna försörjningen. (Såvida det inte handlar om partistödsstinna sådana). De frodas när följarna består av upprörda atomer. Socialt aparta kattanter som tror att den västerländska civilisationen räddas av Israel. Upprörda ensamma män som får andnöd av den allra senaste upprördhetsfrågan. Följare som saknar gemenskaper att finansiera och ägna tid åt, har ett större swishutrymme likaväl som ett större behov av att känna sig uppskattade. De är också lättare att manipulera i sammanhang de frivilligt deltar i.
Följaktligen har en del råttfångare valt att förskjuta aktivklubbsmiljön. Med spelad moralisk mognad förklarar man att miljöns medlemmar landat fel. Agerandet är inte konsekvent och präglas av dubbeltänk. Först försäljer råttfångaren en dystopisk kaosframtid, där multikultisamhället kommer välta Sverige ned i våld och elände inför vilka rättsväsende och polis står handfallna. Sedan hugger råttfångaren svenska killar i ryggen när de organiserar sig inför samma framtidsscenario.
Själv sitter jag med tinningarnas grå charm och tror mig ha förstått att någon framtidsdystopi där våld och kaos spelar förste fiol, hinner jag inte uppleva (däremot andra dystopier). Ändå lämnar jag mitt oreserverade stöd till aktivklubbarna.
Alla svenska gemenskaper som utan krusiduller företräder uppfattningen att Sverige tillhör svenskarna, förtjänar stöd. Det är extra viktigt när det handlar om sammanslutningar av yngre svenskar. Repetera.
—
Omslagsbild: Arbetarnas Gymnastikförening, troligen Örebro och 1920-tal. Fotograf: Knut Borg, Örebro länsmuseum, licens https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/