Begåvningsreserven ersattes med de som lyder
I en diskussionstråd yttrade en Facebookbekant detta:
“Människor med medioker begåvning kan bara konkurrera med lydnad”
Det är en fantastisk formulering. Om han som yttrade det är dess upphovsman eller om han har fångat upp det i ett annat sammanhang, vet jag inte. Det spelar ingen roll. Såvida inte annat framkommer vill jag gärna tro att han formulerat orden själv.
Mina egna erfarenheter säger mig att citatets slutsats är korrekt. Ändå har jag aldrig umgåtts med liknande tankar. Visst har jag tänkt i banor av att mindre begåvade strebrars viktigaste karriärverktyg är smicker, foglighet och ja-sägande. Men inte lydnad. Ett ord som kondenserar stjärtslickerifloran i en punkt.
Ordet lyda har fornnordiskt ursprung – lyðia – med betydelsen följa eller underordna sig. Det är föga förvånande. Människan är av nöden ett socialt flockdjur och mänsklig samvaro kräver hierarki för att fungera. Hushållet är inte en demokrati. Den påstådda folkstyrelsen i Sverige ska föreställa vara det, men kräver att valets förlorare lyder.
Varje styrelseskick – demokratiskt eller ej – kräver att de missnöjda lyder.
Jakthundar är verktyg i människans tjänst. De råkar också vara våra trogna vänner och de existerar i olika former, storlekar och för olika ändamål. Alla har de gemensamt att människan för respektive ras avlat på – och därmed förstärkt – instinkter. Fågelhunden står för den tryckande rapphönan. Stövaren skäller i löpan (harens spår). Älghunden skäller ståndskall på älgen (när älgen står still).
Ändå delas jakthundar i två grupper. De som måste dresseras till lydnad för att sköta sin uppgift effektivt, respektive de som endast arbetar på instinkt och erfarenhet. Den stående fågelhunden måste dresseras till att stå fast på ståndet och så även efter skottet. Därefter ska hunden på jägarens kommando apportera den skjutna fågeln. Liknande arbetsuppgifter har spanieln i fält.
Stövaren arbetar ensam. Jägaren kan endast erbjuda hunden tid i skogen. Hunden måste själv lära sig jakten och dennes prestationsgränser sätts av genbanken och den tid som skänks av jägaren till övning.
I sammanhanget kan nämnas att spanielhundar i jaktdressyrsammanhang åtföljs av begreppet “will to please”, vilket syftar på att hundrasen genom avel givits en inneboende vilja att vara sin husse till lags.
Jag jagar med stövare.
När meritokratin faller i ett samhälle, öppnas portarna på vid gavel för medelmåttorna villiga att lyda. Vi lever alltså i tidevarv där medelmåttornas möjligheter att konkurrera genom lydnad är större än någonsin tidigare. Färdigheter inom områden som är sekundära eller betydelselösa för uppgiften som ska lösas.
Visst, meritokratin var begränsad på 1800-talet. Men så var även överklassen ur vilken en del medelmåttor rekryterades. Under en kort period på 1900-talet gavs arbetarklassen möjlighet att blomma ut med tillgång till fri utbildning på alla nivåer. Klassresenärerna packade sina väskor och bjöd farväl. Efter en tid var – med professor Bo (S)öderstens ord – arbetarklassens begåvningsreserv uttömd.
Idag finns horder av arbetstagare med rätt formalia i bagaget, högre utbildning och välformulerat CV. Praktisk duglighet och prestationsförmåga är det sämre beställt med.
När de insmickrande stjärtslickarna på LinkedIn vidimerar sina kontakters självförhärligande meriter, så befruktar de två flugor i en utlösning: dels tillhandahåller de sin LinkedIn-kontakt en tjänst som kanske kan komma att återgäldas, dels signalerar de sin will to please.
Sin lydnad.
—
Omslagsbild, källa och villkor: https://pixabay.com/photos/dachshund-dog-school-dog-training-672780/