Den raka linjen från Hitlerdemonen Putin till veganska julbord, nazisten J K Rowling och koldioxidförhäxning

Visslan ljöd och tåget började rulla. Jag plockade fram Västerlandets nederlag av Emmanuel Todd ur väskan och började läsa. Författaren sa sig utgå ifrån ett axiom, ett antagande som inte går att bevisa men som kan vara en förklaringsmodell för andra skeenden. Axiomet är på ett ungefär att Putin anser att det finns nationalstater. Det vill säga ett band mellan territorium, stat och folk. Detta band vill han bevara. Att utgå ifrån nationalstater och deras intressen när man gör analyser kallas för realpolitik. Men, menar författaren, eftersom västvärldens makthavare inte längre tror på, vill bevara eller ens tänker i nationalstater, förstår de inte, tolererar inte och kan inte relatera till Putins världsbild. I stället kacklar de vilt som hönor som fått syn på en räv. ”Putin är en ny Hitler – i demonform – fast värre!” Putin vet både vad en realpolitisk analys innebär och han känner till den globalistiska agendan. Han förstår deras vilda kackel. Men hönsen förstår inte Putin, eller någon annan för den delen, som vill bevara nationalstaten. De förstår inte att det finns band mellan folk och territorium. De försöker inte ens. Eller kan inte.

Jag vek ett öra i boken och såg ut genom den regnvåta rutan en stund. På Facebook dök det upp en inbjudan att lära sig laga veganskt julbord i Avesta, anordnat av Hållbart Avesta. Samma fenomen, tänkte jag. Avestabon vill äta sin sill, julskinka, köttbulle och prinskorv, tillsammans med nära och kära, trots att det är svettigt och stressigt och man inte kommer överens med sin svärmor och tycker att pappas Janssons smakar skit och syrrans nya kille är värre än ett drägg. Extra kul är det förstås att äta sådant som är producerat i trakten. Den genomsnittlige Avestabon känner ett band till sin bygd, till landskapet, sina traditioner, det fördjävliga decembervädret och till grannen vars samling av gamla rostiga bilar snart svämmar över tomtgränsen och vars idiotiska ljusslingepynt blinkar så intensivt att det är svårt att sova.

Hönorna på Hållbart Avesta förstår inte det här. De förstår inte att det finns band mellan människor, territorium, mat och traditioner. Men avestaborna förstår hönorna. De vet de blivit som förhäxade av koldioxhalten i atmosfären. Helt förblindade av sitt krig mot koldioxiden tror de att avestaborna, bara de förstod hur farligt 2 gram koldioxid är, vill kasta traditionsenligt, lokalproducerat julbord över bord till förmån för sojabullar från Brasilien och pak choigratäng med sojagrädde. Hönorna på Hållbart Avesta funderar redan nu upphetsat på nästa års inbjudan: Porslins- och diskfri jul för klimatet! Häll ner det veganska julbordet i en mixer och bjud på julsmoothie!

Senare på dagen var temat författarskap och böcker. Jag tipsade om att analysera Harry Potter-böckerna om man vill ha inspiration till vad en bok kan innehålla som har så stark dragningskraft att miljarder människor vill skiljas från sina pengar för att få läsa. Tipset landade inte i god jord. En kvinna hälften så gammal som jag utbrast ”Man inte ska köpa hennes böcker.  Alla hennes intäkter går till antitranskampanjer!” En annan utropade ”Hon skriver ju om faran med nazism, förstår hon inte att hon själv blivit nazist!” utropade en annan. Återigen lät det som det gör i hönsgården när grannens katt kommer smygande. Rowling hyser åsikten att det finns två kön. Det vill säga att de biologiska regler som gäller för (nästan) alla andra organismer också gäller för människor. Hane. Hona. Ett band mellan biokemiska ”utvecklingsregler”, biologiska strukturer och kön. Hon säger inte att det inte finns psykologi och känslor. Rowling förstår yrhönorna. Yrhönorna förstår inte henne. Försöker inte ens.

Tillbaka i Uppsala hade det klarnat upp och blivit kallt. Solen var på väg ner. Tjocka dimsjok drog fram över den fuktiga mörka leran i det oranga solljuset. Det var verkligen outsägligt vackert.

– Fröken har sagt … att man … Mamma, du förstör jorden när du kör bil!

Hon hade uppenbarligen haft en jobbig dag och behövde få ur sig sina frustrationer. De hade börjat med kollektiv belöning i klassen. Jag gissade att det blev långa plågsamma stunder då hela klassen skulle invänta att de tre killar, som saknar nervsystemisk möjlighet att sitta still, skulle sitta still. Men blodet isade sig i mina ådror ändå. Minnena från vistelsen Kambodja och mötet med överlevaren efter folkmordet 1975 kom tillbaka. Pol Pot fick sådan makt över barnen att de angav sina egna svältande föräldrar om de åt mer ris än vad som var tillåtet. Jag vände mig om och såg på hennes ledsna ansikte och sa

– När vi kommer hem får du berätta.

Nere vid stenbron, där den gamla kvarnen stått, hängde tårpilarnas grenar ut över vattnet. Dimman rörde sig långsamt över vattnet. Allt badande i solens rosagula ljus.

Skönheten och kärleken till min plats på jorden, till naturen och planeten gjorde ont i magen. Träden, marken, ängen, åkern, sjöarna, haven, djuren och fåglarna. Jag förstår yrhönorna. De har blivit förhäxade. Men de förstår inte mig och min kärlek till den naturliga ordningen. Det gör inget. Linjen genom galenskaperna är rak och enkel att följa. När man står för något normalt, naturligt och vackert väcks hönornas kackel. Ju högre de kacklar desto mer vet man att man har talat om verkliga, heliga band och principer.

—

Omslagsbildens källa och licens: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Chicken_Head.png