Med bara några dagar kvar till julafton är julstämningen på topp. Julmusik går på hög volym, julkrubborna uppställda, kylen är proppad med godsaker, barn som kommer hem, klappar under granen. Vi pratade om Jesusbarnet. Någon nämnde att de hört på radion att “Jesus trendar”. Jag kollar upp.
Det visar sig att den senaste Ungdomsbarometern har släppts. Den är intressant. Under många år har jag märkt att den återkommande berättat om svenska ungdomars känsla av hopplöshet och maktlöshet inför framtiden. Våra härskare tolkar det som att ungdomen hungrar efter mer demokrati, mer politik, mer röstande, ja mer politiker helt enkelt. Jag tror det är något annat. För många år sedan, när min son var 5-6 år gammal och vi just läst nattsagan satte han sig plötsligt upp i sängen och utbrast: “Pappa! Om inte Gud finns är ju allt meningslöst.” Visst hade han rätt. På senare år har vi haft intressanta filosofiska diskussioner om vad “mening” egentligen kan betyda. Men i det här sammanhanget kan vi se mening som att människan har en evig existens och alltså är något mer än en klump celler med begränsad hållbarhet som efter en livstid källsorteras på ädelmetaller, ceremoniellt grävs ner i jorden, släpper ut sin sista koldioxid och slutligen övergår till annan biomassa utan att lämna spår. I den sekulära staten är detta statsreligionen och den förmedlas från parlament, media och indoktrineringsanstalter från dagis till universitet. En religion som inte direkt uppmuntrar till civilisationsbygge. Om andra ungdomar har ett uns av min 6-årings klurighet är det inte förvånande att vi fått en generation ungdomar som i sitt sökande efter mening sorterar sopor, skaffar sig klimatångest, köttångest, flygskam, bedövar sig med droger, tror man kan födas med fel kön, hoppar på trender, stympar sig, skär sig.
Årets ungdomsbarometer visar att mänskligheten i all sin uselhet ändå fungerar. Den gör som den alltid gjort. Den söker lösningar. Här finns nyckelord som självförsörjning, odling, handarbete, återbruk, “slow tech”, offline, nostalgi, antimaterialism. Och under rubriken Livsstil hittar vi alltså Jesus. Följande sammanfattar trenden:
I år ser vi en förskjutning mot en mer andlig dimension, där sökandet efter djupare mening handlar om gemenskap, tro och att bygga ett sammanhang utanför digitala plattformar. Motivationen bakom trenden beskrivs som ett sätt att skapa mening i vardagen, men också som ett forum för att hitta stöd i många av livets lite svårare frågor.
Det ger hopp. Med bestämdhet hävdar jag att västvärldens problem i grund och botten inte är politiskt. Det kommer alltid finnas politiker som strävar efter makt och att parasitera på hederliga människors arbete och frihet. Det är en personlighetstyp som vi ännu inte lyckats utrota. Vår civilisations problem är bristen på skydd mot dessa personer. Somliga må tycka att en gudstro är naiv men det ligger ett skydd i att tro på något högre än människor. Chesterton formulerade det sålunda:
När människor slutar tro på Gud kommer de inte att tro på inget, utan på vad som helst.
Västvärldens problem är moraliskt, vi demoraliseras av härskarnas ständiga lögner, och eftersom vi slutat tro på Gud är vi redo att tro dem alla, oavsett hur befängda de är. Men historien visar att det svänger. Må 2025 bli året då det vänder på riktigt. Det ger hopp att ungdomen i sitt sökande efter mening återupptäckt den Jesus deras föräldrar förkastat. De har upptäckt att i en värld där det knappt längre går att vara rebell, eftersom alla tabun raserats och normer avskaffats, blir den sista rebelliska handlingen att sätta sitt hopp till Jesusbarnet och traditionella värderingar.
Med dessa tankar önskar jag en god jul!
